Ubåtar

Ämne: Färdmedel
| Mer

Bakgrunden i Sverige under andra
Världskriget och västkustens beredskap

Sverige förklarade sig vid krigsutbrottet neutralt. Då kriget kom närmare gränsen efter finska vinterkrigets utbrott den 30 nov. 1939, bildades en samlingsregering som leddes av Per Albin Hansson och varade till juli 1945. För samlingsregeringen var det viktigaste att hålla Sverige utanför kriget och bevara landets oberoende samt att lösa de försörjningsproblemen som en avspärrning kunde innebära. I den nationella enighetens tecken genomfördes en kraftig upprustning, ransoneringar och vissa inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, framför allt i tryckfriheten.
Huvuddelen av handeln bedrevs under kriget med Tyskland och av Tyskland ockuperade områden; Sverige exporterade bl.a. järnmalm och kullager till Tyskland. Efter den tyska invasionen i Danmark och Norge i april 1940 blev Sverige avskuret från handel västerut. Från årsskiftet inleddes ändå viss så kallad lejdtrafik till neutrala länder, framför allt i Latinamerika. Den svenska beredskapen höjdes och sommaren 1940 var ca 400 000 man mobiliserade.

Regeringen i Sverige gjorde väsentliga eftergifter för Tysklands krav. Det gällde bl.a. den sk. permittenttrafiken, som innebar att obeväpnade tyska soldater transporterades genom Sverige till och från Norge och mellan Norges norra och södra delar. Efter den tyska offensiven mot Sovjetunionen 1941 kom nya tyska krav. Tyskarna ville bl.a. låta division Engelbrecht föras från Norge till Finland genom Sverige. Efter en kris, den sk. midsommarkrisen, i den svenska statsledningen tilläts detta, men senare nekade man Tyskland liknande krav. De svenska eftergifterna till Tyskland minskade i takt med de begynnande tyska motgångarna och Sveriges stärkta beredskap. Detta blev tydligt under 1943, då permittenttrafiken avvecklades i augusti och järnmalmsexporten minskades. Under senare delen av 1944 avbröts allt handelsutbyte med Tyskland.

Sverige var aldrig ockuperat under kriget men vi var inklämda och enda vägen ut var via Nordsjön vilket var hårt bevakat av både allierade och tyskar. Dessutom fanns ett transitoavtal(transport av varor från ett land genom ett annat, transitolandet, till ett tredje land) vilket innebar att Tyskland transporterade trupper med båt efter den svenska västkusten. Sverige hade känt sig tvingat att acceptera detta på samma sätt som med permittentavtalet. Sveriges territorialvatten sträckte sig formellt fyra sjömil ut från de yttersta skären, men Tyskland erkände inte mer än tre sjömil och Sverige lät dom hållas för att spara friden. Vår flytande beredskapsstyrka på västkusten uppgick vid den här tiden av de lilla och 40 år gamla pansarskeppet Manligheten, fyra små jagare, sex små motortorpedbåtar och ett antal fartyg för bevakning och minsvepning. Dessutom hade vi de sex ubåtarna Draken, Gripen och Ulven samt Delfinen, Springaren och Nordkaparen, dessa ansågs hålla internationell klass.

Undervattensbåten Ulven

Ulven var sjösatt 1930 men levererades först våren 1931. Båten var den sista i Draken-klassen och tillsammans med systerbåtarna Draken och Gripen ingick ubåtarna i Göteborgseskadern. Hösten 1931 gjordes en långresa tillsammans med divisions övriga fartyg till engelska hamnar. Under resan över Nordsjön övade man krigföring. Ulven var 66 meter lång, 6.5 meter bred och vägde 667 ton i ytläge. Det största dykdjupet var fastställt till 60 meter. Ännu under andra världskriget ansågs Ulven vara modern, då 13 år gammal vid förlisningen.

Den 15 april 1943 deltog Ulven tillsammans med Draken och Gripen i anfallsövningar mot pansarskeppet Manligheten och de fyra jagarna. Båtarna skulle korsa farleden i en övning att skydda sig mot ubåtsanfall. Övningsområdet var utanför Stora Pölsan mellan Vinga och Marstrand, nära den svenska kusten av två skäl. Tyskarna hade patrullerande båtar utanför Sveriges tremils radie och en övning skulle kunna ses som en provokation. Även risken för minor höjdes ju längre ut man kom, både förankrade och minor som slitis sig och drev med strömmarna. Dessutom led hela Sverige brist på drivmedel och man håll sig därför nära kusten för att spara. Ubåtarna vid den här tiden var beroende av syn observationer av kända objekt iland för att bestämma sitt läge. För att minska kollisionsrisken hade ubåtarna fått ett område var tilldelat. En anledning till av områdesutdelningen var att ubåtarna sköt med torpeder och man ville låta torpederna ha sin färdsträcka, luckan mellan områdena var vid denna övning 3.7km. Torpederna var helt vanliga som skulle användas vid krigshot men innandömet var utbytt. Istället hade man en vattenfylld kon vars vatten blåstes ut när distansen var nådd. Även den här typen av torped kan göra mindre skador på skeppen så dom var dessutom inställda på ett tillräckligt stort djup att gå under skeppen, men ubåtarna kunde träffas av misstag och därför säkerhetsavstånd. Efteråt kunde man bärga den nu tomma torpeden och använda den igen.
Under övningen skulle varje ubåten patrullera sin zon och under natten skulle man byta områden. Tidpunkten skulle beordras per radio nattetid då ubåtarna skulle vara i ytläge. Under förmiddagen hade Ulven observerats anfalla men inte på eftermiddagen. Det var inget underligt med det då kunde vara svårt att komma till skott. Mer orolig blev man när man inte lyckades få någon radiokontakt under natten. Eventuellt låg Ulven kvar i undervattensläge eller så hade radion gått sönder. Man försökte vidarebefordra sändningen via de andra ubåtarna men Ulven svarade inte. Tillslut sände man på undervattensfrekvens vilket inte var så meningsfullt då ubåtar inte kan svara i undervattensläge. När sedan Pansarskeppet Manligheten gick i hamn följande dag och man ännu inte fått något livstecken från Ulven insåg man att något måste ha hänt.
Chefen för Göteborgseskadern beordrade alla sina fartyg ut att söka, och kallade in flyg till spaning. Draken hittade klockan 11.30 en av Ulvens telefonbojer som vid nödläge kunde släppas upp till ytan. Till sin förskräckelse såg de att kabeln till bojen var avsliten. I och med det insåg man att Ulven drabbats av en olycka och man visste inte var ubåten nu befann sig.

Räddningsarbetet

Chefen för marinen underrättades klockan 11.30 att Ulven saknades och en beredskapsstyrka sattes in. Styrkan innefattade alla resurser i landet för att rädda en sjunken båt. Så man började flytta material och personer från hela landet till västkusten för att börja sökandet. Med i sökandet satte man in ubåtsbärgningsfartyget Belos. Men denna båt befann sig på ostkusten tillsammans med huvuddelen av Sveriges ubåtar. Belos kolvångsmotor kunde pressas upp till 11.5 knop då båten med sina 58 år var världens äldsta i aktiv tjänst varande örlogsfartyg. Trots den höga åldern hade båten en stor tillgång, den enda dykarklockan som existerade utanför USA. En till höll man på att bygga som beräknades var klar en månad senare och den skulle placeras på Isbrytaren II förlagd i Göteborg. Med hjälp av en sådan dykarklocka kunde man evakuera besättningen direkt från botten.
Medan Belos och övriga resurser var på väg hade man ett annat stort problem, att bestämma platsen för Ulven. Den sista kända observationen var ett dygn gammal och det fanns två områden att välja på, för ingen visste om Ulven under natten hade bytt område som var planerat. Där man hittat telefonbojen var den säkraste platsen men eftersom kabeln varit avsliten fick man rekonstruera vind och strömmar för att försöka avgöra tidpunkten för olyckan. Bärgningsledaren kommendören K G Hamilton flögs från ostkusten samma dag med ett sjöflygplan till Göteborg och under hans ledning drog man följande antagande. Det hade varit hårt väder och telefonbojen kunde ha slitit sig och Ulven hade troligtvis befunnit sig i sitt först tilldelade område. Man hade nu halverat det tänkta sökområdet och begränsade det ytterligare med bakgrund av vad man visste om vindar och strömmar. Nu återstod endast 8% av hela det ursprungliga området, detta kom att kallas lilla rutan. Efteråt har man kunnat konstatera att Ulven bara låg 200 meter från lilla rutans mittpunkt.

Hela sökarbetet förföljdes av otur, bland annat i form av nästan konstant dåligt väder. Ovädret gjorde att man inte kunde skicka ner dykare för att undersöka eventuella fynd man gjorde. Förutom flottans fartyg hade man hyrt in sammanlagt ett 50-tal fiskebåtar med 300 man som gjorde svepningar med trål i sökområdet. Till en början var det enda man fick upp en massa minor och sökarbetet fördröjdes för man fick minsvepa området. Man fick även in uppgifter om knacksignaler från Vingas hydrofonstation. Man svarade på dessa signaler och marindistriktet meddelade:
“Försöken med springaren lovande. Varje knackningssignal från Springaren följes omedelbart av 7-8 svarssignaler i samma takt. Klangen från Springarens slag likna fullkomligt klangen från den andra ljudkällan.”
Inga morsesignaler användes vilket skulle sparat mycket möda. När man senare kunde undersöka källan visade den sig vara ett gammalt vrak, troligtvis hade en kedja vajat i strömmen och slagit mot skrovet. Som ett desperat försök att finna ubåten anlitade man till och med fjärrskådaren Karlsson, vilket inte ledde till något uppklarande i tid. Man hade uppskattat att besättningen maximalt kunde överleva i sex dagar och när tio dagar förflutit hade man mist hoppet och tog några dagars vila. Man återupptog sökande men nu var det bara fyra fiskebåtar som deltog. Man fick ett nytt napp som visade sig var ett stort flyttblock på en berghäll. Först den 5 maj, 20 dagar efter letandet börjat lyckades man finna Ulven. En besättningsman på en av fiskebåtarna som gjorde fyndet berättade i Nya Dagligt Allehanda sin skildring av fyndet:
“…Jag och mina kamrater ombord på kollegan Fridhem skämtade om att vi inte skulle ge oss hem förrän vi hade Ulven med oss. …Vi svepte samtidigt, de båda båtarna, och fingo napp nästan samtidigt. Då kom en vedettbåt vid sidan av oss och tyckte vi kunde sluta arbeta för idag. Skepparen på Fridhem, Amandus Magnusson, tyckte detsamma och satte stäven mot hamnen därhemma. Vad det var som gjorde att jag stannade kvar, fortsätter skeppare Johansson, vet jag inte, men jag hade på något sätt fått för mig att vi äntligen hade kommit Ulven på spåren. Jag alarmerade Belos som sände ned en dykare. Ni må tro att det var spänning ombord medan vi väntade på budet från botten. Efter 13 minuter kom det efterlängtade budskapet. ‘Jag står på Ulvens däck’, rapporterade dykaren.”
Ett långt sökande var nu äntligen över. Det var inte självklart att man skulle bärga Ulven först då den låg på 52 meters djup. Skadorna på ubåten var så stora att värdet inte skulle väga upp bärgningskostnaderna. Man beslutade ända att bärga den för att få full klarhet i vad som hänt både besättningen och själva ubåten. Det enda bolaget som var kapabla att bärga ubåten var Röda bolaget i Göteborg. Först den 21 juli påbörjades lyftningen. Den 1 augusti var Ulvens sista resa klar och hon vilade nu på Eriksbergs varv där den slutgiltiga undersökningen kunde börja.

Undersökningen

När man fått upp Ulven i en docka och vattnet avlägsnats började med att blåsa ut massa klorgas från krossade batterier. Man kunde konstatera att en mina hade detonerat nedan om det tryckfasta skottet mellan torpedrummet i fören och manskapsrummet mitt under kölen. Luckorna mellan ubåtens alla delar var alla öppna utom den sista. Periskopet var uppe vilket visade att ubåten gått i undervattensläge. Den sista anteckningen i maskinloggboken var införd den 15 april klockan 17.45 och med hjälp av både fartygets och privata klockor ombord fastställde man detonationen till klockan 18.10. Minan var troligtvis av tysk härkomst beroende på sin storlek. Förloppet beskrev kommissionen enligt följande:
” Efter detonationen följde en på grund av trycket synnerligen häftig vattenrusning genom de uppkomna hålen, vilken fördelade sig med en våg i förlig och en akterlig riktning.”
Eftersom huvuddelen av luckorna i ubåten var öppna fanns inget som stoppade vattnet. På grund av den snabba vattenströmmen fick Ulven stark lutning och gick snabb nedåt med fören som klämdes mot den hårda berghällen. Av själva detonationen dog fem stycken av direkta kroppsskador, medan de övriga säkerligen omedelbart bedövades vid explosionen och drunknade till följd av detta. Även om några skulle ha överlevt smällen skulle det ha dött av klorgas från de förstörda batterierna. Flera rykten cirkulerade innan man fått upp Ulven, däribland att fem besättningsmän skulle ha överlevt och skjutit sig själva när luften sinat. Den tekniska undersökningen efter bärgningen visade att hela ubåten blev vattenfylld utom bakre rummet som skyddades av den stängda luckan och tornet som hade en luftficka. Klorgasen skulle ha tagit de överlevandes liv och de flesta rykten dog ut när själva undersökningen var klar. Ändå har det så sent som 18 april 1988 förekommit artikel i Göteborgsposten om hur några skulle ha överlevt och gett knacksignaler.
Utav Ulvens besättning på 34 man klarade
sig värnpliktige Ove Elving Persson från Fjärdingslöv som befann sig i land under övningen. Ulven fick så stora skador av mindetonationen att den skrotades efter undersökningarna i Göteborg.

Sammanfattning

I Sverige gjorde man så gott man kunde för att hålla sig utanför kriget. Man var dåligt rustade för en eventuell konflikt och skulle haft små chanser att hävda sig mot Tyskland eller de allierade. Sverige var inte helt neutrala i alla avseenden men samlingsregeringen gjorde nog, tror jag, bäst i att hålla det militärt svaga Sverige utanför en konflikt med tanke på hur det gick för våra grannländer Norge och Danmark. Vad beträffar Ulven var det hela ett olyckligt inträffande. Ubåten träffades i undervattensläge av en mina, troligtvis tysk, innanför den svenska tremilsgränsen under en övning och förolyckas omkring klockan 18.10 torsdagen den 15 april. Fem man dödades ögonblickligen av detonationen och de övriga drunknade troligtvis omgående, bedövade av smällen. Jag tror inga mänskliga ansträngningar hade kunnat ändra på utgången av olyckan. Kanske var det onödigt att öva just på västkusten, men ubåtarna höll sig på svenskt vatten och farleden hade minsvepts innan övningen. Ingen kan därför hållas ansvarige för olyckan och man får se

| Mer
Betygsätt Ubåtar

- (streck)IG (icke godkänt)G (godkänt)VG (väl godkänt)MVG (mycket väl godkänd) ( 3 röster, snitt: 4.33 av 5)
Loading ... Loading ...
Relaterade skolarbeten:
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Ubåtar eller som på något sätt är relaterade med Ubåtar .

Kommentera Ubåtar

« Introduction | Kristen fundamentalism »

Skolarbeten med högst betyg

Mest lästa skolarbeten

Sottomarini | Maltese

Ubåtar

Ämne: Färdmedel
| Mer

Bakgrunden i Sverige under andra
Världskriget och västkustens beredskap

Sverige förklarade sig vid krigsutbrottet neutralt. Då kriget kom närmare gränsen efter finska vinterkrigets utbrott den 30 nov. 1939, bildades en samlingsregering som leddes av Per Albin Hansson och varade till juli 1945. För samlingsregeringen var det viktigaste att hålla Sverige utanför kriget och bevara landets oberoende samt att lösa de försörjningsproblemen som en avspärrning kunde innebära. I den nationella enighetens tecken genomfördes en kraftig upprustning, ransoneringar och vissa inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, framför allt i tryckfriheten.
Huvuddelen av handeln bedrevs under kriget med Tyskland och av Tyskland ockuperade områden; Sverige exporterade bl.a. järnmalm och kullager till Tyskland. Efter den tyska invasionen i Danmark och Norge i april 1940 blev Sverige avskuret från handel västerut. Från årsskiftet inleddes ändå viss så kallad lejdtrafik till neutrala länder, framför allt i Latinamerika. Den svenska beredskapen höjdes och sommaren 1940 var ca 400 000 man mobiliserade.

Regeringen i Sverige gjorde väsentliga eftergifter för Tysklands krav. Det gällde bl.a. den sk. permittenttrafiken, som innebar att obeväpnade tyska soldater transporterades genom Sverige till och från Norge och mellan Norges norra och södra delar. Efter den tyska offensiven mot Sovjetunionen 1941 kom nya tyska krav. Tyskarna ville bl.a. låta division Engelbrecht föras från Norge till Finland genom Sverige. Efter en kris, den sk. midsommarkrisen, i den svenska statsledningen tilläts detta, men senare nekade man Tyskland liknande krav. De svenska eftergifterna till Tyskland minskade i takt med de begynnande tyska motgångarna och Sveriges stärkta beredskap. Detta blev tydligt under 1943, då permittenttrafiken avvecklades i augusti och järnmalmsexporten minskades. Under senare delen av 1944 avbröts allt handelsutbyte med Tyskland.

Sverige var aldrig ockuperat under kriget men vi var inklämda och enda vägen ut var via Nordsjön vilket var hårt bevakat av både allierade och tyskar. Dessutom fanns ett transitoavtal(transport av varor från ett land genom ett annat, transitolandet, till ett tredje land) vilket innebar att Tyskland transporterade trupper med båt efter den svenska västkusten. Sverige hade känt sig tvingat att acceptera detta på samma sätt som med permittentavtalet. Sveriges territorialvatten sträckte sig formellt fyra sjömil ut från de yttersta skären, men Tyskland erkände inte mer än tre sjömil och Sverige lät dom hållas för att spara friden. Vår flytande beredskapsstyrka på västkusten uppgick vid den här tiden av de lilla och 40 år gamla pansarskeppet Manligheten, fyra små jagare, sex små motortorpedbåtar och ett antal fartyg för bevakning och minsvepning. Dessutom hade vi de sex ubåtarna Draken, Gripen och Ulven samt Delfinen, Springaren och Nordkaparen, dessa ansågs hålla internationell klass.

Undervattensbåten Ulven

Ulven var sjösatt 1930 men levererades först våren 1931. Båten var den sista i Draken-klassen och tillsammans med systerbåtarna Draken och Gripen ingick ubåtarna i Göteborgseskadern. Hösten 1931 gjordes en långresa tillsammans med divisions övriga fartyg till engelska hamnar. Under resan över Nordsjön övade man krigföring. Ulven var 66 meter lång, 6.5 meter bred och vägde 667 ton i ytläge. Det största dykdjupet var fastställt till 60 meter. Ännu under andra världskriget ansågs Ulven vara modern, då 13 år gammal vid förlisningen.

Den 15 april 1943 deltog Ulven tillsammans med Draken och Gripen i anfallsövningar mot pansarskeppet Manligheten och de fyra jagarna. Båtarna skulle korsa farleden i en övning att skydda sig mot ubåtsanfall. Övningsområdet var utanför Stora Pölsan mellan Vinga och Marstrand, nära den svenska kusten av två skäl. Tyskarna hade patrullerande båtar utanför Sveriges tremils radie och en övning skulle kunna ses som en provokation. Även risken för minor höjdes ju längre ut man kom, både förankrade och minor som slitis sig och drev med strömmarna. Dessutom led hela Sverige brist på drivmedel och man håll sig därför nära kusten för att spara. Ubåtarna vid den här tiden var beroende av syn observationer av kända objekt iland för att bestämma sitt läge. För att minska kollisionsrisken hade ubåtarna fått ett område var tilldelat. En anledning till av områdesutdelningen var att ubåtarna sköt med torpeder och man ville låta torpederna ha sin färdsträcka, luckan mellan områdena var vid denna övning 3.7km. Torpederna var helt vanliga som skulle användas vid krigshot men innandömet var utbytt. Istället hade man en vattenfylld kon vars vatten blåstes ut när distansen var nådd. Även den här typen av torped kan göra mindre skador på skeppen så dom var dessutom inställda på ett tillräckligt stort djup att gå under skeppen, men ubåtarna kunde träffas av misstag och därför säkerhetsavstånd. Efteråt kunde man bärga den nu tomma torpeden och använda den igen.
Under övningen skulle varje ubåten patrullera sin zon och under natten skulle man byta områden. Tidpunkten skulle beordras per radio nattetid då ubåtarna skulle vara i ytläge. Under förmiddagen hade Ulven observerats anfalla men inte på eftermiddagen. Det var inget underligt med det då kunde vara svårt att komma till skott. Mer orolig blev man när man inte lyckades få någon radiokontakt under natten. Eventuellt låg Ulven kvar i undervattensläge eller så hade radion gått sönder. Man försökte vidarebefordra sändningen via de andra ubåtarna men Ulven svarade inte. Tillslut sände man på undervattensfrekvens vilket inte var så meningsfullt då ubåtar inte kan svara i undervattensläge. När sedan Pansarskeppet Manligheten gick i hamn följande dag och man ännu inte fått något livstecken från Ulven insåg man att något måste ha hänt.
Chefen för Göteborgseskadern beordrade alla sina fartyg ut att söka, och kallade in flyg till spaning. Draken hittade klockan 11.30 en av Ulvens telefonbojer som vid nödläge kunde släppas upp till ytan. Till sin förskräckelse såg de att kabeln till bojen var avsliten. I och med det insåg man att Ulven drabbats av en olycka och man visste inte var ubåten nu befann sig.

Räddningsarbetet

Chefen för marinen underrättades klockan 11.30 att Ulven saknades och en beredskapsstyrka sattes in. Styrkan innefattade alla resurser i landet för att rädda en sjunken båt. Så man började flytta material och personer från hela landet till västkusten för att börja sökandet. Med i sökandet satte man in ubåtsbärgningsfartyget Belos. Men denna båt befann sig på ostkusten tillsammans med huvuddelen av Sveriges ubåtar. Belos kolvångsmotor kunde pressas upp till 11.5 knop då båten med sina 58 år var världens äldsta i aktiv tjänst varande örlogsfartyg. Trots den höga åldern hade båten en stor tillgång, den enda dykarklockan som existerade utanför USA. En till höll man på att bygga som beräknades var klar en månad senare och den skulle placeras på Isbrytaren II förlagd i Göteborg. Med hjälp av en sådan dykarklocka kunde man evakuera besättningen direkt från botten.
Medan Belos och övriga resurser var på väg hade man ett annat stort problem, att bestämma platsen för Ulven. Den sista kända observationen var ett dygn gammal och det fanns två områden att välja på, för ingen visste om Ulven under natten hade bytt område som var planerat. Där man hittat telefonbojen var den säkraste platsen men eftersom kabeln varit avsliten fick man rekonstruera vind och strömmar för att försöka avgöra tidpunkten för olyckan. Bärgningsledaren kommendören K G Hamilton flögs från ostkusten samma dag med ett sjöflygplan till Göteborg och under hans ledning drog man följande antagande. Det hade varit hårt väder och telefonbojen kunde ha slitit sig och Ulven hade troligtvis befunnit sig i sitt först tilldelade område. Man hade nu halverat det tänkta sökområdet och begränsade det ytterligare med bakgrund av vad man visste om vindar och strömmar. Nu återstod endast 8% av hela det ursprungliga området, detta kom att kallas lilla rutan. Efteråt har man kunnat konstatera att Ulven bara låg 200 meter från lilla rutans mittpunkt.

Hela sökarbetet förföljdes av otur, bland annat i form av nästan konstant dåligt väder. Ovädret gjorde att man inte kunde skicka ner dykare för att undersöka eventuella fynd man gjorde. Förutom flottans fartyg hade man hyrt in sammanlagt ett 50-tal fiskebåtar med 300 man som gjorde svepningar med trål i sökområdet. Till en början var det enda man fick upp en massa minor och sökarbetet fördröjdes för man fick minsvepa området. Man fick även in uppgifter om knacksignaler från Vingas hydrofonstation. Man svarade på dessa signaler och marindistriktet meddelade:
“Försöken med springaren lovande. Varje knackningssignal från Springaren följes omedelbart av 7-8 svarssignaler i samma takt. Klangen från Springarens slag likna fullkomligt klangen från den andra ljudkällan.”
Inga morsesignaler användes vilket skulle sparat mycket möda. När man senare kunde undersöka källan visade den sig vara ett gammalt vrak, troligtvis hade en kedja vajat i strömmen och slagit mot skrovet. Som ett desperat försök att finna ubåten anlitade man till och med fjärrskådaren Karlsson, vilket inte ledde till något uppklarande i tid. Man hade uppskattat att besättningen maximalt kunde överleva i sex dagar och när tio dagar förflutit hade man mist hoppet och tog några dagars vila. Man återupptog sökande men nu var det bara fyra fiskebåtar som deltog. Man fick ett nytt napp som visade sig var ett stort flyttblock på en berghäll. Först den 5 maj, 20 dagar efter letandet börjat lyckades man finna Ulven. En besättningsman på en av fiskebåtarna som gjorde fyndet berättade i Nya Dagligt Allehanda sin skildring av fyndet:
“…Jag och mina kamrater ombord på kollegan Fridhem skämtade om att vi inte skulle ge oss hem förrän vi hade Ulven med oss. …Vi svepte samtidigt, de båda båtarna, och fingo napp nästan samtidigt. Då kom en vedettbåt vid sidan av oss och tyckte vi kunde sluta arbeta för idag. Skepparen på Fridhem, Amandus Magnusson, tyckte detsamma och satte stäven mot hamnen därhemma. Vad det var som gjorde att jag stannade kvar, fortsätter skeppare Johansson, vet jag inte, men jag hade på något sätt fått för mig att vi äntligen hade kommit Ulven på spåren. Jag alarmerade Belos som sände ned en dykare. Ni må tro att det var spänning ombord medan vi väntade på budet från botten. Efter 13 minuter kom det efterlängtade budskapet. ‘Jag står på Ulvens däck’, rapporterade dykaren.”
Ett långt sökande var nu äntligen över. Det var inte självklart att man skulle bärga Ulven först då den låg på 52 meters djup. Skadorna på ubåten var så stora att värdet inte skulle väga upp bärgningskostnaderna. Man beslutade ända att bärga den för att få full klarhet i vad som hänt både besättningen och själva ubåten. Det enda bolaget som var kapabla att bärga ubåten var Röda bolaget i Göteborg. Först den 21 juli påbörjades lyftningen. Den 1 augusti var Ulvens sista resa klar och hon vilade nu på Eriksbergs varv där den slutgiltiga undersökningen kunde börja.

Undersökningen

När man fått upp Ulven i en docka och vattnet avlägsnats började med att blåsa ut massa klorgas från krossade batterier. Man kunde konstatera att en mina hade detonerat nedan om det tryckfasta skottet mellan torpedrummet i fören och manskapsrummet mitt under kölen. Luckorna mellan ubåtens alla delar var alla öppna utom den sista. Periskopet var uppe vilket visade att ubåten gått i undervattensläge. Den sista anteckningen i maskinloggboken var införd den 15 april klockan 17.45 och med hjälp av både fartygets och privata klockor ombord fastställde man detonationen till klockan 18.10. Minan var troligtvis av tysk härkomst beroende på sin storlek. Förloppet beskrev kommissionen enligt följande:
” Efter detonationen följde en på grund av trycket synnerligen häftig vattenrusning genom de uppkomna hålen, vilken fördelade sig med en våg i förlig och en akterlig riktning.”
Eftersom huvuddelen av luckorna i ubåten var öppna fanns inget som stoppade vattnet. På grund av den snabba vattenströmmen fick Ulven stark lutning och gick snabb nedåt med fören som klämdes mot den hårda berghällen. Av själva detonationen dog fem stycken av direkta kroppsskador, medan de övriga säkerligen omedelbart bedövades vid explosionen och drunknade till följd av detta. Även om några skulle ha överlevt smällen skulle det ha dött av klorgas från de förstörda batterierna. Flera rykten cirkulerade innan man fått upp Ulven, däribland att fem besättningsmän skulle ha överlevt och skjutit sig själva när luften sinat. Den tekniska undersökningen efter bärgningen visade att hela ubåten blev vattenfylld utom bakre rummet som skyddades av den stängda luckan och tornet som hade en luftficka. Klorgasen skulle ha tagit de överlevandes liv och de flesta rykten dog ut när själva undersökningen var klar. Ändå har det så sent som 18 april 1988 förekommit artikel i Göteborgsposten om hur några skulle ha överlevt och gett knacksignaler.
Utav Ulvens besättning på 34 man klarade
sig värnpliktige Ove Elving Persson från Fjärdingslöv som befann sig i land under övningen. Ulven fick så stora skador av mindetonationen att den skrotades efter undersökningarna i Göteborg.

Sammanfattning

I Sverige gjorde man så gott man kunde för att hålla sig utanför kriget. Man var dåligt rustade för en eventuell konflikt och skulle haft små chanser att hävda sig mot Tyskland eller de allierade. Sverige var inte helt neutrala i alla avseenden men samlingsregeringen gjorde nog, tror jag, bäst i att hålla det militärt svaga Sverige utanför en konflikt med tanke på hur det gick för våra grannländer Norge och Danmark. Vad beträffar Ulven var det hela ett olyckligt inträffande. Ubåten träffades i undervattensläge av en mina, troligtvis tysk, innanför den svenska tremilsgränsen under en övning och förolyckas omkring klockan 18.10 torsdagen den 15 april. Fem man dödades ögonblickligen av detonationen och de övriga drunknade troligtvis omgående, bedövade av smällen. Jag tror inga mänskliga ansträngningar hade kunnat ändra på utgången av olyckan. Kanske var det onödigt att öva just på västkusten, men ubåtarna höll sig på svenskt vatten och farleden hade minsvepts innan övningen. Ingen kan därför hållas ansvarige för olyckan och man får se

| Mer
Betygsätt Ubåtar

- (streck)IG (icke godkänt)G (godkänt)VG (väl godkänt)MVG (mycket väl godkänd) ( 3 röster, snitt: 4.33 av 5)
Loading ... Loading ...
Relaterade skolarbeten:
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Ubåtar eller som på något sätt är relaterade med Ubåtar .

Kommentera Ubåtar

« Introduction | Kristen fundamentalism »

Skolarbeten med högst betyg

Mest lästa skolarbeten