.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

DNA som bevis i bottmål

Ämne: Biologi, Forskning
| Mer

DNA – VAD ÄR DET?

DNA (deoxyribonukleinsyra) är den viktigaste beståndsdelen i kromosomerna och innehåller den genetiska koden, dvs arvsanlaget. DNA finns hos alla levande organismer, liksom för en del virus.
Arvsmassan skiljer sig från individ till individ, med undantag för enäggstvillingar som har samma arvsmassa.
När en människa blir till – när ett ägg befruktas – sker en sammanslagning av en äggcell och en spermie. Spermien och ägget innehåller en halv uppsättning DNA, dvs 23 kromosomer, vardera och således ärver vi hälften av vårt DNA från respektive förälder.
DNA-molekylen är uppbyggd av socker, fosfat och kvävebaser. Kvävebaserna förekommer i fyra olika former som förkortas A(adenin), T(tymin), G(guanin) och
C(cytosin). De binder alltid så som på bilden nedan. Det är kvävebasernas ordningsföljd som bestämmer informationens innehåll.

I en mänsklig DNA i den allra första cellen efter befruktningen, finns det 7 miljarder bas-par (A-T och C-G). Under fosterlivets allra första period sker en snabb celldelning. Vid varje delning kopierar DNA sig själv och överförs till de nya cellerna. Det innebär att det finns en DNA med 7 miljarder bas-par i varje cellkärna i vår kropp! Hela vår kropp är uppbyggd av miljarder celler, var och en inte större än en tjugofem tusendels millimeter.
Vårt DNA är konstant genom hela livet och eftersom det är likadant i alla celler går det bra att t ex jämföra DNA i saliv med DNA i ett blodprov.

Det är detta som DNA-tekniken bygger på, att vi alla har vår helt personliga kod lagrad i våra gener. Därför kan nukleotidsekvensen fungera som ett slags molekylärt “fingeravtryck”.

UTVECKLINGEN

FINGERAVTRYCKET

För nästan 90 år sedan infördes fingeravtrycket som en metod att spåra brottslingar i Sverige. Det var i Indien och Kina man upptäckt att hudslingorna i våra fingertoppar varierar på olika människor.
Londons polismästare ER Henry, var en av dem som tidigt förstod att ett fingeravtryck kunde bli en förträfflig metod att spåra brottslingar. Detta var i början av 1900-talet.
I Sverige var det den kände kriminalkommissarien “Revolver” – Harry Söderman som först införde ett fingeravtrycksregister.
Då var detta en revolution, men nu har det kommit ett nytt fingeravtryck, ett genetiskt fingeravtryck.

TVÅ MÖRDADE FLICKOR

Hela den här tekniken började med nobelpriset i medicin 1962, som delades mellan Francis Crick, James Watson och Maurice Wilkins för deras upptäckt av “livets molekyl”, DNA-spiralen – vårt inbyggda dataprogram, som styr oss från födseln till döden.

1984 utvecklade den engelska ärftlighetsforskaren Alec Jeffreys DNA-testet, som gör det möjligt att med ett enda hårstrå avslöja eller fria en misstänkt.
Sedan dröjde det 4 år innan DNA-tekniken användes för allra första gången

Det var två engelska tonårsflickor som hade våldtagits och mördats i byn Enderby 1983 respektive 1986. Prover av blod och sädesvätska visade att det var samma gärningsman och polisen ansåg att förbrytaren kom från trakten och måste vara mellan 13 och 30 år. Detta begränsade antalet till 4583 män som uppmanades att komma och lämna blod- och salivprover.
Professor Aleck Jeffreys från Leicester University undersökte proverna. Av de inlämnade proverna kunde över 60 procent utesluts på grund av fel blodgrupp.
På resten gjordes DNA-profiler, men ingen av dem passade ihop med spåren från liken.
Polisen hade dock hört rykten om att en man kommit två gånger för att lämna prover. Vid ett förhör avslöjade han att en god vän övertalat honom att gå den ena gången i vännens namn. Vännen hade sagt att han inte hade tid att gå. Då den uteblivna mannens DNA-profil undersöktes visade det att den passade precis ihop med proven från offren. Då mannen fick veta detta erkände han båda brotten.

SVERIGE

Sedan hösten 1988 har svensk polis använt DNA-tekniken. Fram till 1991 skickades proverna till ett laboratorium i England för analys. Det är ett 40-tal fall som gått dit under de åren.
1991 genomförde Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, i Linköping sin första analys. Det var en grov våldtäkt i södra Sverige. SKL hade dels spermafläckar från en filt, dels blodprov från misstänkt offer. De prövar det kända mot det okända. För säkerhetsskull fick engelsmännen samma underlag för att granska parallellt.
Efter SKL:s examensprov blev det fritt fram för landets olika polisdistrikt att skicka DNA-prover till SKL. Där ligger nu, 1996, kartonger och papperspåsar med material stapplade från golv till tak i väntan på analys. SKL har nu också börjat gå igenom material från ett par trehundra ouppklarade brott, nästan uteslutande sexualbrott. Pengar har också anslagits för analys av ca 500 prover som aldrig tidigare blivit analyserade eftersom det inte finns någon misstänkt gärningsman att jämföra proverna med. De ska nu se om de kan hitta något samband av olika slag mellan de olika fallen. Förhoppningsvis kan detta leda till att anonyma våldtäktsmän så småningom kan identifieras.

DNA-metoden inom kriminaltekniken är ännu ung och den kommer fortsätta att utvecklas.

INTERVJU MED KRIMINALPOLISEN

Jag ringde till länskriminalpolisen och frågade några frågor om deras arbete med DNA-bevis. Här är sammanställningen.

Den nya DNA-tekniken har inte förändrat den brottsplatstekniska undersökningen särskilt mycket. Polisen samlar som förr in material som fingeravtryck, hårstrån, avbrutna mejslar, skoavtryck och blod som kan vara viktiga bevis för att få fast gärningsmannen. Om brottslingen varit dömd tidigare finns hans fingeravtryck i ett registret. Om man har en misstänkt jämför man hans fingeravtryck med de man hittat.
De jämför också hittade skoavtryck med den misstänkte.
Det är först med hårstråna och blodet som DNA kommer in i bilden. Detta var viktiga bevis även innan DNA-tekniken började användas. Då grupperades blodet som antingen A, B eller 0. Det var ingen säker metod eftersom många människor har samma gruppering. Hårstråna färgbestämdes och bestämdes om de var blekta eller oblekta. Håret kunde sedan jämföras med den misstänktes. Detta var som ni förstår inte heller någon speciellt säker metod.
Med DNA-teknikens möjligheter kan man nu få fram brottslingens specifika DNA. Metoden är inte 100 procent säker, men de enda som har liknande DNA som brottslingen, är hans föräldrar och syskon och då vet polisen att den skyldige finns i familjen.

Det ända som ändrats är att undersökningen på brottsplatsen har förfinats. Insamlingen av bevis måste ske mycket försiktigare. I och med att DNA finns i ens egen handsvett, måste kriminalpoliserna se till så att de inte tar på t ex hårstråna. Om så skulle vara fallet, skulle de lämna sitt eget DNA och antingen förstöra gärningsmannens helt eller göra det svårt att skilja dem ifrån varandra. De får inte heller tappa egna hårstrån och inte heller fibrer från sina kläder, därför bär poliserna alltid handskar, skoöverdrag och andra överdragskläder på brottsplatsen.

Deras arbete efteråt har blivit lättare och går snabbare på grund av att de lättare får fram fler bevis och det inte behövs särskilt mycket material att få fram dem från.

Polisen jag pratade med kunde inte på rak hand säga om några tidigare oupp-klarade brott har blivit lösta nu senare med hjälp av DNA-tekniken.

Ett framtida DNA-register i likhet med fingeravtrycksregistret skulle göra polisens arbete betydligt lättare. Men det finns inget beslut om något register ännu.

DNA-bevisen är nu allmänt accepterade i Sveriges domstolar, men de dömer också från fall till fall.

När poliserna samlat in bevisen skickar de materialet till Statens kriminaltekniska laboratorium. Där börjar de analysera materialet och får fram en sk DNA-profil som sedan sänds tillbaka till polisstationen.

EN YNKA DROPPE BLOD KAN FRIA ELLER FÄLLA EN BROTTSLING

Materialen som sänds till SKL är biologiska spår såsom blodfläckar, hårstrån, cigarettfimpar, sperma, benfragment och hudavskrapningar, de spelar en allt viktigare och ibland helt avgörande roll, vid brottsutredningar. Det är därför viktigt att spår med små mängder analyseras snabbt och att analysresultatet har ett högt bevisvärde.
Det är inte mycket som behövs för att få fram DNA-profilen – en fläck på tre gånger tre millimeter räcker för en tillförlitlig analys.
I teorin behövs egentligen bara 75 celler eller 150 spermier.
Det finns till och med uppgifter om att det bara behövs en enda cell, ett hudfragment, ett hårstrå eller en spermie.
Jag själv tror att det är lite överdrivet. Uppgiften kom från en text från 1989.
Det som behövs är i alla fall att cellerna är hela och att roten är kvar på hårstråt.

Blodfläckar är ganska lätta att upptäcka. Sperma är däremot svårt att se för blotta ögat. På SKL går de in i ett särskilt rum, drar på sig gula skyddsglasögon och släcker ljuset. Med en speciell lampa lyser de sedan på det material som skickats in för analys. I den intensiva ljusstrålen blir sperman fluorescerande och avtecknar sig som självlysande fläckar på tyget.

Allra mest har tekniken betytt för att reda ut sexualbrott. Tidigare fanns det ofta inte särskilt mycket som kunde binda eller fria en misstänkt våldtäktsman. Numera går det att få tämligen klara besked.

Det är vanligt att brottslingar röker på brottsplatsen. Vad gärningsmannen inte tänker på är att han lämnar sin saliv på cigarettfimpen, som han slängde på golvet.

Hållbarheten på DNA varierar starkt beroende på omständigheterna. En väl torkad blodfläck kan bevaras länge. Kroppar som legat i vatten i flera år har även blivit identifierade på SKL. Om celler däremot ruttnar förstörs DNA och om en skjorta med blodfläckar åkt runt i tvättmaskinen är det också förstört.

DNA-PROFIL

MINISATELLITER

På SKL analyseras materialet och det är en sk DNA-profilsom tas fram. Den fås genom att synliggöra mycket små delar av arvsmassan, de så kallade “minisatelliterna”. Vår arvsmassa innehåller nämligen långa sekvenser som upprepas hundratals gånger och det är dessa som fått namnet minisatelliter. Det var dessa sekvenser som den engelska forskaren Alec Jeffreys var först med att upptäcka. Sekvenserna är bara 15-20 baser långa och absolut unika för varje levande varelse oavsett om man är en indisk klätter-snok eller människa. De är ett slags fyllnad, som ligger mellan de egentliga genkoderna.
DNA-profilen beskrivs ofta som ett genetiskt fingeravtryck, men det är egentligen helt fel, eftersom det snarare är frågan om en genetisk streckkod. Denna streck-kod är ett slutresultat av en biokemisk analys, som tar flera dagar.

DNA-TYPNINGSYSTEM

Det finns två olika metoder för att få fram DNA-profilen. De kallas ofta “RFLP” och “PCR”. RFLP-testet kräver en större mängd, och färskare DNA än PCR-testet. PCR är den nyaste och snabbaste metoden.

Restriction Fragment Length Polymorphism (RFLP)

RFLP-testet går ut på att jämföra längderna på de upprepade sekvenserna.
Allra först tas DNA ut ur cellerna som hittats. Eftersom man inte kan undersöka hela DNA-molekylen klyvs DNA-tråden på exakta ställen av ett enzym, en “kemisk sax”. Enzymet klipper ut just de delar som är unika för varje individ. Enzymet “endonukleas Mbo 1″ skär av DNA på alla de ställen där baserna börjar eller slutar på sekvensen GATC. Det är nu som man får fram “minisatelliterna”. Sekvensernas längd skiljer sig från människa till människa, men antalet upprepningar är ärftligt styrt.
Sedan genomgår DNA fragmenten en rad kemiska processer, där de ordnas efter längd. De behandlas bland annat med radioaktiva isotoper. De radioaktiva DNA-bitarna läggs sedan över på en röntgenfilm, och blir synliga som små streckade band.
Att få fram bilden, att nå det unika mönstret, kan ta allt från ett dygn till några veckor. Det beror främst på styrkan i DNA-konsentrationen. Är det ett blodtest är styrkan lägre i ett torkat prov än i ett färskt. I det senare fallet kan det räcka med en väldigt liten droppe för att relativt snabbt få en bra bild.

Den här bilden visar resultatet av en DNA-analys där man undersökt dels några funna hårstrån från brottsplatsen, dels hår från offret och två misstänkta män. Analysen visar att en av de misstänkta kan vara gärningsmannen.

Polymerase Chain Reaction (PCR)

Tidigare har metoden att få fram DNA-analysen krävt större mängder DNA än man kunnat få fram på en brottsplats. I en cell finns ju bara en enda DNA-molekyl och de har inte räckt för en analys. Men med den här nya metoden som det amerikanska läkemedelsföretaget Cetus har utvecklat går det att kopiera de önskade sekvenserna i DNA-molekylen! Metoden kallas PCR. Man använder då ett speciellt enzym – Taq-DNA-polymeras. Det kommer från en bakterie som lever i varma källor. Den tål följaktligen höga temperaturer utan att denatureras, dvs när molekylen på grund av de svaga bindningarna ändrar form och därmed ändrar egenskaper.

Först markeras det intressanta avsnittet i DNA-molekylen med en sk primer, det är små syntetiska bitar av DNA som basparar med början och slutet av det utvalda avsnittet. Då kommer just detta avsnitt att mångfaldigas.
Provet som ska undersökas blandas med primer, Taq-polymeras och nukleotider. Därefter värms blandningen till 90C, och då öppnar sig DNA-spiralen. När temperaturen sedan sänks, binder primern till bassekvensen på DNA-strängen. Taq-enzymet startar kopieringen där primern basparat. Efter varje omgång av uppvärmning och avsvalning får man dubbelt så många DNA-kopior. Efter 20 omgångar, som tar mindre än en timme, finns det önskade DNA-avsnittet i 220, dvs ca en miljon kopior.

DNA-avsnittet kan undersökas på olika sätt. Numera använder man mest DNA-prober. Det är ett slags sökfragment som basparar till bestämda sekvenser i det DNA man undersöker. Om det är ett DNA-avsnitt som varierar mycket mellan olika individer använder man en hel uppsättning prober som binder till var sin av de förändrade sekvenserna. För att man ska kunna se var en viss prob har bundits på DNA-avsnittet har proben med sig ett enzym som bildar ett färgämne när substrat tillförs.
För denna PCR-baserade DNA-profil analyseras endast några tusen baspar, vilket bara är en miljontedel av en cells DNA-innehåll.

Resultatet

DNA-profilen som man fått fram ur dessa båda typningsystem, är en identi-fikation av gärningsmannen. Som det är nu måste polisen ha en misstänkt som de kan jämföra profilen med.

Vad tillämpning av PCR-tekniken betyder

Tillämpningen av PCR-tekniken har inneburit att många spår, som för några år sedan ansågs oanvändbara, idag kan bindas till en enskild individ. Snabbheten och känsligheten har ökat så till den milda grad att det idag är tekniskt fullt möjligt att från en fjärdedel av ett frimärke få fram tillräckligt med DNA för att under loppet av en vecka med visshet (se under rubriken: Hur vanlig är DNA-profilen) knyta frimärket till den som slickat på det. Detta kräver naturligtvis att de analyserar ett jämförelseprov från den som slickat. Detta ska jämföras med att det med tidigare teknik behövdes en rejäl blod- eller spermafläck för att inom loppet av 10-12 veckor med visshet knyta fläcken till en person. För många spår, t ex små blodfläckar, enstaka hårstrån och frimärken, kunde man antingen inte få fram några resultat över huvud taget eller också hade resultatet ett mycket lågt bevisvärde.
Snabbheten är viktig för att dels oskyldigt misstänkta inte ska frihetsberövas under alltför lång tid, dels för att domstolar snabbt ska få tillgång till den DNA-profil, som kan fälla mannen.

Profilerna kan alltså inte bara fälla brottslingar. I åtskilliga fall har DNA-analysen tvärtom rentvått en misstänkt, eftersom profilen gjorde klart att den misstänkte omöjligen kunde vara brottslingen.
Flera justitiemord har också avslöjats av DNA-analyser, varefter de oskyldigt dömda har fått resning och ersättning.
På SKL infördes det första PCR-baserade DNA-typningsystemet år 1991 och fr.o.m 1994 används enbart sådana system.

PATENT – PÅVERKADE FORSKNINGEN

När SKL först ville införa DNA-analyser, fick de inte det. Då fanns endast RFLP-tekniken, och ett internationellt läkemedelsföretag hade tagit patent på metoden och tvingade andra användare att söka licenser för att kunna utnyttja tekniken.
Genom detta enbart affärsmässiga tänkandet påverkade läkemedelsföretaget den fria forskningen, vilket gjorde att forskningen stannade upp lite.
De båda laboratorier som använde tekniken då, i USA, Life Codes Corporation i New York State och Cellmark Diagnostic i Maryland, fick arbeta utan någon gemensam standard och i en del mordfall underkände rätten bevisen.
Det uppstod även vissa svårigheter vid identifieringen av den sk hispanska rasen eller sådana brottslingar som haft en vit och en färgad förälder.
Men när PCR-tekniken kom ändrades förutsättningarna.

VAD KAN UTLÄSAS UR DNA-PROFILEN?

En DNA-profil säger inte något om en persons egenskaper av typen utseende, etniskt ursprung, personlighet eller andra synliga egenskaper. Ur polisens perspektiv vore det dock ibland önskvärt att så vore fallet. Den enda spaningsinformation, som idag kan utläsas ur exempelvis en blodfläck är personens kön. I en framtid kan kanske information av typen hårfärg och ögonfärg utläsas, åtminstone för vissa spår.
DNA-profilen innehåller däremot information om genetiska sjukdomar, ökad risk för vissa cancertyper osv.

HUR VANLIG ÄR DNA-PROFILEN

Ett ärende, t ex material från ett mordfall, som SKL får dit skickat, kan t ex innehålla ett mycket stort antal blodfläckar. Inledningsvis vet de inte vilka fläckar som kan bidra till att klarlägga vad som hänt. De börjar därför med en bastypning (bestämning av DNA-profil) av ett stort urval av fläckar, vilket innebär att fläckarna typbestäms i 2-4 system (PCR-system). I nästa steg görs en utvidgad typbestämning av de fläckar som visade sig intressanta i bastypningen. Den utvidgade typbestämningen innefattar totalt 6-11 typningssystem och avsikten är att binda en person till fläcken.

Resultatet av en typbestämning kan antingen vara en överensstämmelse mellan ett biologiskt spår och en viss individ eller en uteslutning. Vid överensstämmelse beräknas hur vanlig den erhållna typen eller typkombinationen är i svensk normalbefolkning. Vid beräkning används en populationsdatabas, som upprättas för varje typningssystem som används. En databas består som regel av några hundra individer ur en viss definierad befolkningsgrupp, t ex “svensk normal-befolkning”. Nu uppstår genast frågan om denna databas är användbar när de inblandade kommer från andra länder än Sverige och om de undersökta karaktärerna förekommer lika ofta i Göteborg som i Ronneby osv. I länder som England och USA, använder de sig därför av olika databaser för vit, svart och asiatisk befolkning. I andra länder med ursprungsbefolkning exempelvis Australien, Nya Zeeland och Kanada används också separata databaser.

Efter denna beräkning får man fram en frekvens som talar om risken för slumpmässig överensstämmelse mellan två obesläktade personer. Frekvensen avgör sedan vilken formulering som ska användas för en slutsats om sannolik-heten för att ett spår kommer från en viss person. Så här avgörs det:

Frekvens Slutsats
avvikande DNA-typ …det kan uteslutas…
 1 på 100 (1%) …det kan inte uteslutas…
1 på 100 – 1 på 10 000 …skäl talar för…
1 på 10000 – 1 på 1 miljon …övervägande skäl…
lägre än en på 1 miljon …det kan hållas för visst…

De frekvenssiffror som SKL anger gäller bara under den förutsättningen att man jämför obesläktade personer.

Enäggstvillingar har likadana DNA-profiler och chansen för att ett syskon ska ha lika profil är drygt en på några tusen. Därför kan man inte säga att metoden är säker till hundra procent. I brottsutredningar där släkt står mot släkting är det extra viktigt med stark komplettering av traditionell bevisning.
Man kan inte heller säga att metoden är helt säker eftersom man vid en standard analys bara kartlägger en bråkdel av de gener som finns i DNA:t. Men vid tveksamheter kan man bara fortsätta analysen och därigenom öka sannolikheten.
Det är mer en fråga om vad domstolarna accepterar.

DNA I MITOKONDRIERNA

Vissa biologiska spår, exempelvis spontant avlossade hårstrån, hårskaft utan rot, ben eller tänder som legat nedgrävda i marken i åratal, delvis förruttnade likdelar och avföring, innehåller mycket små mängder DNA. Trots den revolution som PCR-tekniken inneburit, är mängden DNA så liten och kvaliteten ofta så dålig att en vanlig PCR-baserad analys som regel misslyckas. Genom att typbestämma det DNA, som finns i mitokondrierna (mtDNA), är det ändå möjligt att få fram någon information ur dessa svåra material.
Antalet kopior av en unik DNA-sekvens räknat per cell är mycket större för mtDNA än för det kärnbundna DNA:t. I kärnan finns ju bara två kopior av en unik DNA-sekvens, en från mamman och en från pappan. Antalet kopior av en unik mtDNA-sekvens kan vara flera tusen per cell, och det är alltså mycket mera sannolikt att man ska kunna hitta åtminstone några sådana intakta sekvenser, som kan kopieras med PCR.
DNA i mitokondrian överförs endast från modern, eftersom det inte finns någon mitokondria i mannens spermier. Variationerna är därför ytterst obetydliga och därför är barnens mtDNA nästan identisk med moderns och alla hennes släktingar bakåt i tiden. Därför blir den genetiska variationen begränsad, vilket innebär att någon utpekande bevisning gentemot individ inte går att få fram. De flesta mtDNA-typer har dock lägre frekvens än 1 procent i befolkningen, och därmed kan man i bästa fall säga att “skäl talar för att hårstrået kommer från den misstänkte?
Detta med att alla moderns släktingar i stort sett har identiskt lika mtDNA kan även vara till fördel. Om man t ex hittar benrester eller andra likdelar från försvunna personer, kan de jämföras mot någon släkting på moderns sida.

MASSGRAV I EKATERINBURG

För några år sedan hittades sklettdelar i en massgrav i Ekaterinburg i Ryssland. Det fanns skäl att anta att det kunde vara den siste ryske tsaren, tsarinnan, tre av deras barn, tsarens läkare och tre tjänstekvinnor. Genom att bl a jämföra mtDNA-typerna med nu levande släktingar till tsaren respektive tsarinnan kunde man visa på överensstämmelser som gjorde det mycket troligt att detta faktiskt var tsar-familjen.

DJUR OCH VÄXTER

DNA-analyser är självklart också möjligt att genomföra på spår från djur och växter. Hundhår hittas ofta på kläder, kroppar och i bilar. Variationen i mtDNA är något mindre än hos människa, men den kan fortfarande bidra med en hel del information.
T ex kan man få skäl att anta att två brott hör samman om hundhår med samma mtDNA-typ hittas vid de två brotten.
Från USA finns ett exempel på ett fall där man, genom att visa att det i hans bil förekom fröskidor från en viss trädindivid, som stod på den plats där den mördade kvinnan hittades, lyckades få mannen dömd.

DNA-REGISTER

Ett framtida DNA-register skulle underlätta polisens arbete enormt. Det skulle fungera likadant som ett fingeravtrycksregister. Brotten skulle kunna lösas utan misstänkta. Det skulle bara behövas ett DNA-prov från brottslingen som skulle jämföras med databanken, och brottslingen skulle vara fast. i alla fall i de fall där gärningsmannen varit dömd tidigare.

Det är redan klart att Sverige skall få ett DNA-register. Men frågorna är många, vilka personer ska t ex finnas med i registret, vilka uppgifter ska finnas med och hur sak de samlas, vilka ska ha tillgång till registret och hur ska missbruk av informationen undvikas. Regeringen håller just nu på att undersöka detta. Rikspolisstyrelsen har tidigare gjort en utredning kring DNA-registret och bland annat föreslagit att personer som dömts till grövre brott, som rån och misshandel, ska hamna i registret, om en DNA-analys gjorts under förundersökningen. Personer som begått riktigt grova brott, som mord, våldtäkt och spioneri, ska även kunna registreras i efterhand.

Men det är möjligt att lagstiftarna kommer att välja en mjukare linje som utesluter provtagning och registrering efter ett domslut. De måste nämligen ta hänsyn till Europarådets rekommendationer som Sverige har anslutit sig till utan reservation.
Europarådet anser att analysresultaten från en undersökning ska slängas så snart målet är avslutat. Undantaget är om det handlar om riktigt grova brott. I rekommendationerna nämns över huvud taget inte möjligheten att registrera redan dömda. Rikspolisstyrelsen motiverar sitt mer omfattande förslag med att Europarådet inte verkar ha tänkt på den här möjligheten.

Ett DNA-register skulle innebära enorma effektivitetsförbättringar. Det kan förenkla domstolsarbetet och minska mängden polisarbete, genom att man skulle ha möjligheten att exempelvis se om en och samme, okände, gärningsman har begått flera våldtäkter, även om dessa har skett inom olika polisdistrikt. Vidare skulle gärningsmannens DNA-profil kunna läggas in, och då skulle man kunna undersöka vilka brott personen ifråga har begått tidigare, och naturligtvis alla brott som begåtts efter det att hans profil lagts in.

En av de stora frågorna är om registret kan vara kränkande för den personliga integriteten. En persons DNA, innehåller som jag tidigare skrivit, information om genetiska sjukdomar, ökad risk för vissa cancertyper osv. I fel händer kan denna information vara till stor skada för den enskilde.

I USA och Storbritannien har man under flera år använt sig av DNA-register, i Norge håller det på att införas och i Australien studerar de ämnet.
Den brittiska polisen har t ex ett DNA-arkiv över misstänkta Irländska terrorister.

USA

I USA har de kommit en bra bit före oss, där innehåller redan databanken blodprover från miljoner av amerikaner, vare sig de varit inblandade i ett brott eller ej. I framtiden skulle detta register kunna omfatta varje medborgare, hjälpa till att sätta dit mördare, hitta försvunna barn, identifiera flygplans kraschade offer eller fria en oskyldig man från dödsstraff.

Det är än så länge 19 stater som använder sig av databaser över DNA, de är: Arizona, Kalifornien, Colorado, Florida, Georgia, Hawaii, Illinois, Iowa, Kansas, Kentucky, Michigan, Minnesota, Missouri, Nevada, Oregon, South Dakota, Tennessee, Virginia, Washington.
Även FBI har skapat en nationell DNA databank, känd som CODIS (Combined DNA Index System). Detta system arbetar än så länge på försökstadiet, med samarbete med 14 staters laboratorier
.
Men det finns motståndare till registret. James Watson, som fick Nobelpriset för sitt genombrytande arbete med DNA, ansåg på kongressen 1991, att idén med en enorm databank med genetisk information var motbjudande.
Andra forskare, doktorer och advokater fruktar ett hot utan like mot vårt individuella privatliv.
Några kritiker fruktar också att DNA-registret utan kontroll kan användas som “storebror ser dig”, för att avslöja personliga hemligheter hos anställda och försäkrade.

I USA samlas just nu prover in från tre större källor: Nyfödda bebisar, nyrekryterade militärer och dömda förbrytare.
Privata forsknings laboratorier, bioteknologiska företag, befruktnings kliniker och några livförsäkringsbolag samlar också in mänskligt DNA.
Ett extremt exempel på att samla in DNA övervägs i Massachusetts senat där man vill samla blod från alla som dömts av att använda svordomar, oanständigt språk eller skvalleraktiga uttalanden under sportsevangemang.
I South Dakota begär de ett blodprov från alla arresterade, utan hänsyn till vad de blivit arresterade för.
I Missouri, kostar det dig en droppe blod om du ofredar en äldre eller om du stör vid en rättegång.
I Kalifornien räcker det med lösdriveri kring en offentlig toalett.

GENOMBROTTET I DEN KRIMINALTEKNISKA
HISTORIESKRIVNINGEN.

Tack vare det uppmärksammade OJ Simpson målet, vet i stort sett alla att en bit kroppssubstans, som kallas DNA kan identifiera en misstänkt med ovanlig noggrannhet.
I Sverige har vi nu också fått en kändis som kunnat anklagas för ett brott på grund av DNA-bevis, nämligen skådespelaren Liam Norberg, känd från filmen Sökarna. Skillnaden är att OJ Simpson friades medan Liam Norberg fälldes.

Liam Norberg fälldes i februari i år för jätterånet mot banken i Stockholm 1990.
Norberg och två medhjälpare hade klätt ut sig till byggnadsarbetare när de utförde rånet. De överfull de båda kvinnorna i värdetransportbilen när de hade kört ned i det underjordiska garaget vid Oxtorgsgatan i Stockholms city, för att lämna av sin värdefulla last till Gotabanken.
Rånarna kom över värdepapper för 930 miljoner kronor, det största rånet i svensk kriminalhistoria. Från detta rånet och två andra rån, där vittnesuppgifterna motsvarade de från Gota-kuppen, har polisen funnit spår som förövarna lämnat efter sig: rånarluvor, halsdukar och jackor.
DNA-analysen, av hårstrån och saliv på rånarhuvor och halsdukar, tog över ett år. DNA-bevisen hade hunnit bli gamla och därför fick analysen göras med en helt ny metod eftersom cellerna hade dött för länge sedan.
Det fanns även andra bevis, bl a en lapp som hittades i en jacka med en av förövarnas fingeravtryck på.

Stockholms tingsrätt dömde Liam Norberg och en av kompanjonerna till fängelse i vardera fem år, den tredje till fängelse i tre år och sex månader.
Stockholms tingsrätt konstaterade att det inte kunde vara en slump att spåren efter rånaren hade DNA-profiler som stämde med Norberg och hans två kumpaner.

Detta är ett genombrott i den kriminaltekniska historieskrivningen. Det är nämligen första gången som DNA-teknik används för att binda någon vid andra brott än våldtäkter i Sverige.

JÄMFÖRELSE MELLAN DNA OCH FINGER-AVTRYCK

Både fingeravtryck och DNA innehåller små sekvenser som är helt unika för varje levande varelse på denna jord.
DNA är, som jag tidigare skrivit, vårt arvsanlag, vår personliga kod, som finns i precis alla celler i vår kropp.
Fingeravtrycken är svettavtryck från fingertopparna. Svetten innehåller olika aminosyror som ingår kemiska föreningar med de kemikalier som polisen penslar över avtrycken. Aminosyrorna tecknar då det mönster som finns i huden på fingertopparna.

Risken att två människor skulle ha samma DNA-profil är ungefär en på en miljon medan risken för två människor med samma fingeravtryck är en på fyra miljarder.
Fingeravtrycken är alltså fortfarande det säkraste sättet att identifiera människor. Inte ens enäggstvillingar har identiska avtryck. Däremot har enäggstvillingar identiskt DNA och släktingar har liknande DNA.

Fingeravtrycken är lätta att hitta och att få fram resultat ifrån. Det finns databaser över hela världen. I t ex Scotland Yard i England finns det en databas med omkring fyra miljoner avtryck.
För att med säkerhet kunna identifiera att fingeravtryck behöver polisen minst 10 punkter där linjerna i huden löper samman, delas i flera linjer eller avbryts. Dessa punkter kallas för minutia.
Det bästa med DNA är att man kan få fram så mycket ur så litet, endast en fläck på tre gånger tre millimeter behövs. Spåren är alltså ofta små och förmodligen svåra att hitta och stor försiktighet krävs. Något register finns ännu inte i Sverige, men det är på väg.
DNA kan även tas fram från var som helst på kroppen, och det kan användas till mycket mer än att fälla brottslingar. Men det får också fler brottslingar fällda och ouppklarade brott kan lösas.

Det är inte heller lätt att lura polisen, har man tappat ett hårstrå så är det kört.
Att komma ifrån att lämna fingeravtryck är lätt. Lättast är att ta på sig ett par handskar. Men även om man tvättat och rengjort händerna ordentligt så sätter man inga eller mycket svaga fingeravtryck. Många fingeravtryck blir dessutom förstörda. På dörrhandtag kan många olika människor ha satt sina fingeravtryck strax efter varandra, så att avtrycken blivit suddiga eller svåra att skilja från varandra.

DNA-tekniken kan emellertid ses som ett hot mot den personliga integriteten. En persons DNA innehåller ju information om genetiska sjukdomar, ökad risk för vissa cancertyper osv. Det kan till och med hända att man kan se hur personen ifråga är som person, om han ofta är deprimerad t ex.
Ett fingeravtryck talar inte ens om hur fingret ser ut som det hör till.
I polisens arbete skulle det givetvis hjälpa till om man kunde få reda på t ex hårfärgen hos brottslingen genom att bara analysera en droppe blod från honom.

Kombinationen av de här två genom tiderna bästa bevisföring är en oslagbar kombination.

AVSLUTNING

Det har varit mycket intressant att arbeta med det här arbetet och jag tycker att jag har fått svar på mina frågor.
Det är lite synd att jag inte fick något svar från SKL, men jag tycker att jag har fått med en hel del information om dem ändå.
Jag tycker det verkar var väldigt intressant att arbeta med det här, att analysera fram DNA-profilen och sedan försöka binda den till en person. Tekniken kommer nog inte heller stanna där den är nu, utan utvecklas, så det finns mycket att lära.

Det sista jag vill säga är att visst är DNA-identifieringen otroligt viktig, men alla bevis är otroligt viktiga och man får inte bara förlita sig på ett.

SAMMANFATTNING

En helt ny teknik vad gäller att identifiera brottslingar används mer och mer.
Den går ut på att med hjälp av en enda cell kunna binda en person till ett brott. Cellen innehåller nämligen den helt unika DNA-spiralen, som man med hjälp av kemiska processer kan få fram på en röntgenfilm i form av små streckade band.
I framtiden kan vi få ett register där brottslingars DNA-profiler finns lagrade.
Hela den här tekniken har gjort rättssystemet säkrare och ett register skulle underlätta polisarbetet ännu mer.

DNA som bevis i bottmål, 2.5 out of 5 based on 3 ratings
| Mer
Betygsätt DNA som bevis i bottmål


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om DNA som bevis i bottmål eller som på något sätt är relaterade med DNA som bevis i bottmål.

One Response to “DNA som bevis i bottmål”

  1. maria on 01 Jul 2011 at 8:20 e m #

    jag skulle vilja ha svar på en fråga, kan man hitta dna från våldtäkt manen som har våldtagit en 13åring för 2 år sen, hon anmälde våldtäkten nyss, skulle va tacksam om du svarar på det.

Kommentera DNA som bevis i bottmål

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2