.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

En analys

Ämne: Svenska
| Mer

Abstrakt

Jag har gjort en uppsats där jag använt mig av verken “Den högsta Kasten” skriven av Carina Rydberg och “Doktor Glas” skriven av Hjalmar Söderberg. Den första utgåvan av “Doktor Glas” släpptes 1905. “Den högsta kasten” släpptes 1997, det är därför en sekel skillnad mellan originalen.

“Doktor Glas” är en roman som handlar om den ensamma Gabriel Glas, han har varken fru eller nära vänner. Man får följa hans liv genom att läsa hans dagbok under en halvårsperiod.

“Den högsta kasten” är en självbiografisk roman där Carina Rydberg skriver om sitt liv, hon säger själv att hon använt riktiga namn och riktiga händelser.

Jag har inriktat mig på temat ensamhet, jag ansåg att trots sekelskillnaden, könsskillnaden och till vis del skillnaden av genre så finns det mycket som binder ihop dessa verk. Därför har jag valt att analysera hur författarna skildrar ensamheten i sina karaktärer, för att kunna jämföra och skilja de åt.

Uppsatsen är uppdelad i tre delar, det gjorde jag för att jag ansåg att det var de tre mest intressanta aspekterna till min fråga. Del nummer ett handlar om skälen till de båda huvudkaraktärernas ensamhet, nästa synvinkel är baserat efter hur karaktärerna ses av samhället, deras sociala status med andra ord. Det sista avsnittet handlar om de två karaktärernas svartsjuka, och hur den i sin tur hängde samman med ensamheten.

Resultatet av min analys blev att Carina Rydberg som kunde ses som en mer ensam individ, kände sig nödvändigtvis inte som det. Gabriel Glas som var en respekterad doktor, drog inte till sig samma sorts uppmärksamhet som Carina Rydberg. Detta för att det inte slog någon att doktorn i staden, vars jobb är att hjälpa andra, också kan behöva hjälp ibland. Därför förblev han ensam.

Introduktion

Den här uppsatsen är en fördjupning utifrån romanerna “Doktor Glas” och “Den högsta kasten” som är skrivna av Hjalmar Söderberg respektive Carina Rydberg. Romanerna är skrivna på samma vis, båda har ett berättarjag som beskriver sitt liv. “Doktor Glas” är ett skönlitterärt verk till skillnad från “Den högsta kasten”, som är en självbiografisk roman utifrån Carina Rydbergs liv.

I uppsatsen har jag undersökt hur Hjalmar Söderberg och Carina Rydberg skildrar ensamheten i sina respektive romaner. Huvudkaraktärerna i romanerna har flera liknande drag som jag har skildrat ur flera aspekter. Anledningen till att jag valde de här verken beror dels på tidskillnaden och dels på könsskillnaden. Den första utgåvan av “Doktor Glas” släpptes 1905, medan “Den högsta kasten” gavs ut 1997. Jag kommer därför att kunna urskilja hur den dåtida mannens syn på ensamheten skiljs mot den nutida kvinnans.

Romanen “Doktor Glas” handlar om en ensam man, han har varken fru, nära vänner eller kontakt med sina släktingar. Det är utifrån de förutsättningarna han lever sitt liv, och man får följa det med hjälp av hans dagbok. Då en kvinna dyker upp på hans läkarmottagning och söker efter hjälp får han till slut lite att tänka på. Kvinnans namn är Helga och hon är gift med pastor Gregorius. Men hon har nyligen träffat en ny man som hon blivit kär i; därför vänder hon sig till Doktorn, det hela slutar med att Gabriel Glas faller för henne.

Romanen “Den högsta kasten” handlar om Carina Rydberg som bor i Stockholm. Verket är uppdelat i två delar; den första utspelar sig i Indien där hon träffar Kaizad. Den andra delen handlar om tiden då hon kommer tillbaka till Stockholm, där hon träffar på advokaten Rolf. Ingen av romanserna överlever. Självbiografins syfte blev därför lite av en hämndaktion mot de två männen, för att hon ansåg att de hade behandlat henne illa.

Jag har valt att dela upp uppsatsen i tre olika delar; i den första delen diskuterar jag skälen till ensamheten, i den andra delen kommer karaktärerna ses ur ett socialt perspektiv och det sista avsnittet bygger på de påföljande handlingarna som ensamheten skapade. Detta för att skildra liknelserna respektive skillnaderna mellan romanerna på ett så tydligt sätt som möjligt.

Skäl till ensamheten

Båda huvudkaraktärerna i romanerna är två ensamma individer. De skiljer sig från varandra ur flera synvinklar, men trots deras olikheter har de ensamheten gemensamt och liknar därför också varandra på många sätt. Den första aspekten jag har tänkt utveckla är varför Gabriel Glas och Carina Rydberg lever som de gör, med andra ord, varför är de ensamma?

I Gabriel Glas dagboksanteckningar händer det att barndomsminnena dyker upp, det verkar som att det var där allt började.

“Mina sinnen vaknade för sent, vid en tidpunkt, då min vilja redan var en mans vilja. Jag var mycket ärelysten som barn.”1

Gabriel Glas berättar att han alltid var den yngsta killen i klassen. Man kan därför anta att hans skolkamrater kan ha haft andra intressen än honom. Studierna inom läkarelinjen krävde dessutom hårt arbete, det fanns därför inte tid och möjlighet för en närmare relation till någon, vare sig det var med en flicka eller trogen vän.

Ensamheten blev därför en stor del av Gabriel Glas liv. Men hans studieval var inte den enda orsaken. Han var även lite annorlunda, det var åtminstone hans egen åsikt.

“Jag vande mig tidigt vid självbehärskning, vid att göra skillnad mellan min innersta och konstanta vilja, och det som var viljan för stunden, ögonblickets lust; att lyssna till den ena rösten och att ringakta den andra.”2

Det var så han stack ut från andra människor, med sin säregna självbehärskning. Tänk då han möttes av ett dilemma och alltid såg till att lyssna till sin innersta och konstanta vilja. Det kan ha gjort att han sågs som en försiktig person, vilket också kan ha gjort honom tråkig.

Även Carinas barndomsminnen dyker upp vid ett par tillfällen. Händelser som i sin tur gjort att hon agerar passivt eller aggressivt mot vissa människor i framtida situationer, bara för att minnena var för starka. Ett tydligt exempel på hur det kan fungera är då hon under ett tillfälle i romanen stöter på ett gäng ungar i Indien.

“De är sex till sju stycken och jag blir egendomligt illa berörd av att ha dem i hälarna.”3

De påminner om ett grabbgäng som under hennes skolår sprungit efter och ropat ut glåpord. Vid ett sådant tillfälle påminns hon om hur jobbigt det var under de tiderna, den jobbiga känslan av att vara mobbad. Inte nog med det, hon blev också utfryst. Detta verkade vara det jobbigaste barndomsminnet hon bar med sig.

“Eftersom delaktigheten är en känsla som alltid har förnekats mig”4

Barndomen dyker upp på ett flertal ställen i båda romanerna, det blir tydligt att det är en av de mer betydelsefulla faktorerna till ensamheten. Då barndomen tas upp är ofta skolåren väsentliga.

Under Carinas skolår beskriver hon sig själv som väldigt ful, något som ofta kan vara grundläggande för hierarkin i klassrummen.

“Men i och med puberteten blev jag också alltmer medveten om min bristande attraktionskraft. Jag hade alltid varit ful – åtminstone var det detta jag fått lära mig från och med första klass.”5

Att hon hade få kompisar var inte det största problemet. Hon var bara inte kompis med de personerna hon helst ville vara med. Carina älskade att göra listor för att rangordna olika föremål och personer. Vad som då gick upp för henne var att de som hon umgicks med, var lägre på listan än de andra flickorna, de med högre status i klassen, som hon inte fick umgås med bara för att hennes status inte räckte till. Det hände en gång att hon tog modet till sig och frågade en av de populära flickorna i klassen om de kunde leka efter skolan. Det verkade som att det skulle bli av, men hon blev nobbad av Anette i sista stund, med en allt för dålig bortförklaring. Att stå ut med den utfrysningen under skolåren kan mycket väl ha påverkat hennes vuxenliv och bidragit till hennes ensamhet.

Men man får tänka på att hon faktiskt hade ett par kompisar. Carina berättade om en väninna hon träffade när hon flyttade en gång, det var hennes granne som var ett par år äldre. Men bara efter en kort period blev Carina bortvald mot en annan flicka, inte till fullo, men alltid vald i andra hand. Det som egentligen gör Carina ensam är att hon aldrig får ett riktigt starkt förhållande till någon. Bara ytliga kontakter som knappt betyder något.

Detta fenomen är något som också gäller Gabriel Glas sociala liv. Detta hav av ytlig kontakt med omvärlden. Men det är inte bara vänskap karaktärerna har problem med. Deras kärleksförhållanden har inte heller fått något lyckligt slut.

Anledningarna till att Gabriel Glas inte funnit kvinnan i hans liv varieras. Man får åter igen gå tillbaka till skolåren för att lösa problemet. Hans tankegång är en huvudsaklig faktor i dramat, då han ska utvärdera och känna efter till det yttersta varje gång han har chans till kärlek, minimerar det naturligtvis hans romanser.

“Jag var ju alltid så mycket yngre än de, jag förstod i början ingenting när de talade om sådana saker, och emedan jag ingenting förstod, vande jag mig att inte höra på. Så förblev jag “ren”.” 6

Vad han menade med detta var att han under ungdomen aldrig riktigt fick uppleva något på egen hand, utan agerade som en åskådare till kärlek och romanser. Men han har inte undgått kärleken till fullo, vid ett tillfälle i sin ungdom fick också han uppleva närheten hos en kvinna. Utan den händelsen hade hans relation till kvinnor inte alls slutat som den gjorde. För den fick honom att drömma om andra kvinnor, men endast de som redan var kära. Alla andra såg motbjudande ut, och om han bara intresserar sig i kvinnor som redan är kära, betyder det att han bara gillar kvinnor som antagligen inte lägger märkte till honom. Detta gjorde hans fortsatta liv ur ett romantiskt perspektiv, väldigt spartanskt.

Gabriel Glas fick som sagt uppleva kärleken en gång i livet, det var under hans ungdomsår på en midsommarnatt. Då träffade han en flicka som han umgicks med under hela natten. Det var underbart, han hade aldrig känt så för en flicka förut. Men bara någon dag efter att de träffats drunknade hon i en olycka. Han glömde henne aldrig, och varje midsommarafton tänker han tillbaka på natten med henne.

Hela händelsen verkar vara en viktig faktor till varför han slutade upp ensam, även om det fanns andra anledningar därtill. Självförtroende är en viktig egenskap, och något som Gabriel verkade sakna. Under en av hans många spekulationer funderade han över om man borde bygga sig ett hus. Argumenten för att han bör avstå blir många men slutligen kommer han fram till att man bör ha en fru i så fall. Men eftersom han då skulle tvingas sova tillsammans med henne var det nog ingen bra idé.

“Jag har så svårt att fördraga den tanken att någon ser på mig medan jag sover. Ett barns sömn är vacker, en ung kvinnas också, men knappast en mans.7″

Med en så pass brist på självförtroende, är det förståligt att han slutade upp ensam. Att ha svårt att ens tänka sig sova bredvid en kvinna gör det hela komplicerat.

Carina Rydberg hade också sina problem med kärleken, hela romanen går i stort ut på hennes olika relationer. En av hennes större problem var att hon bara blev kompis med killarna i omgivningen. Hon berättar hur killarna började visa intresse för henne efter att hon kommit tillbaka från Indien. Men den perioden visade sig vara kortvarig, det hela slutade med att hon blev en av killarna, vilket i sin tur ledde till flera ytliga kontakter.

När hon sedan började skriva på heltid, slutade hon träffa killar, i alla fall på det sättet hon önskade. Det var en ny vändpunkt för Carina, tyvärr en negativ sådan. Men mycket betydelsefull för ensamheten. Carina Rydberg använder då ett citat ifrån Doktor Glas, för att beskriva känslan av hennes nya författar period:

“Mig gick livet förbi”89
Detta kommer som sagt ifrån Gabriel Glas dagboks anteckningar, det är ifrån det näst sista datumet. Han har blivit dyster på grund av att Helga, som han under romanen förälskat sig i. Men där inser han att hon aldrig kommer bli hans. Och att han aldrig kommer att finna sin kärlek, och därför förbli ensam.

Karaktärerna ur ett socialt perspektiv

Carina Rydberg och Gabriel Glas kände sig vid flera tider ensamma. Men hur såg deras omgivning på saken, ansåg de också att karaktärerna var ensamma? Den nästa aspekten jag har utvecklat är hur karaktärernas medmänniskor såg och tänkte om dem. Hur ensamma var de egentligen, och kan de om möjligen ha dolt den ensamhet de led av?

En del av Carina Rydbergs relation till omgivningen har redan blivit nämnd. Det är så kallade ytliga kontakter hon samlar på sig. Hennes romanser är kortvariga, något som blir jobbigt i längden. Men hur man ses som en person i samhället bedöms oftast inte efter hur stark kontakt man har till sina vänner. Utomstående ser mer om personen har sällskap över huvud taget, vilket Carina ofta hade under romanen. Hon sågs dessutom på Stockholms inneställen. Men det hindrar henne förstås inte från att känna sig ensam.

Gabriel Glas sociala förbindelser verkar ha samma status, om man bortser från hans romantiska misslyckanden, ansågs han inte som en ensam man. Man bör tänka på att han levde under början av 1900 talet, och dessutom var en doktor. Något man kan anta var en statussymbol. När han går ute bland folket i staden, hälsar de flesta på honom. Men detta är nödvändigtvis ingenting positivt. Han drabbas också av att bara ha dessa ytliga kontakter. Men det är inte den sorts kontakt Doktor Glas söker. Han letar istället efter en närmare relation.

“Jag önskar jag hade en vän att anförtro mig åt. En vän, som jag kunde rådgöra med. Men jag har ingen,..”10

Han förblir därför en ensam individ, men som tidigare blivit nämnt ser inte hans medmänniskor honom som det. De ser en doktor, någon de söker endast då de behöver hjälp. Under ett tillfälle uttalar han sig tydligt över hur det faktiskt känns att vara ensam, där också hans längtan efter en relation till en kvinna tas upp:

“Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas, som stundom hjälper andra men aldrig har kunna rädda mig själv, och som vid fyllda trettitre år aldrig har varit när en kvinna.”11

Hans tidigare sociala förbindelser har dessutom gått förlorade, de som han verkligen brytt sig om. Hans nära släktingar försvann lite eftersom. Det gör att hans svåra perioder kan vara mycket besvärliga. För släktingar som i de stunderna skulle kunna ha stöttat honom är försvunna. Eller så skulle han behövt en nära vän, men nu har han ingen. Istället får han nöja sig med den ytliga artigheten när han går ute i staden.

Under Carinas skolår var hon utfryst, annorlunda emot resten av klassen. Men när hon växer upp blir hon ensam på ett annat sätt. Hon får fler relationer, men de är ytliga. Men det händer att hon får en nära relation med någon. Som med Kaizad eller Rolf. Men i slutändan blir det inget av det hela. Det slutar alltid med att hon börjar skriva. Det är så hon försvinner från det sociala livet, när hon skriver blir hon ensam.

“Det är så med författare som inte kan skriva. Hon försöker leva istället och det går naturligtvis åt helvete. Jag borde skriva igen. Jag borde sluta leva.”12

När hon väl satte igång med sitt skrivande blev det som hon föreställt sig. Till och med hennes närmaste vänner tog avstånd ifrån henne, i och med att det var en självbiografi blev de flesta nervösa. Carina Rydberg citerar ifrån Hjalmar Söderbergs roman två gånger under sitt eget verk. När hon berättar om rädslan hos hennes så kallade kompisar, använder hon även detta citat:

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad och föraktad.”1314

Påföljande handlingar

Ensamheten de båda upplevde slutade med en övergång till andra känslor. Svartsjuka dök upp, vilket sedan följdes av dramatiska händelser. Efter en längre period av ensamhet skaffar sig karaktärerna en syndabock. Det är då de hamnat i stadiet där man har fått nog av att tycka synd om sig själv istället skyller på någon annan. Därför är den sista aspekten i uppsatsen hur svartsjukan är en del av ensamheten.

Carina har två romanser under romanen, en i Indien och en när hon kom tillbaka till Stockholm. Inget av de två förhållandena höll, och efter att de slutade irriterade hon sig mycket över hur männen hade uppträtt mot henne. Det var de som fick bli syndabockarna. Det hela ledde till en så kallad hämndaktion. Om hon inte varit lika ensam som hon var vid de tillfällena, hade hon kanske inte alls agerat på ett sådant sätt. Nära vänner brukar kunna stötta en vid sådana händelser, men hon hade sina ytliga och obetydliga relationer, vilket gjorde att hon fick klara sig på egen hand.

Den högsta kasten är en självbiografisk roman av Carina Rydberg, det är genom den vägen hon hämnades.

“Jag sticker inte under med stolen med att det finns vissa personer jag vill skada med den här boken”15

Detta sa hon under en intervju med Crister Enander. Genom att skriva om de båda männen fick hon ut sin hämnd. Det är kanske inte en allt för dramatisk handling, men det är förstås inget Kaizad och Rolf lär ha uppskattat.

“Det här är makt. Och det är så enkelt, åtminstone för mig. En penna och en anteckningsbok. Det är mitt vapen, mitt enda.”16

Hjalmar Söderberg skriver istället om sin påhittade karaktär, Gabriel Glas, det är kanske därför det slutade lite mer dramatiskt i den romanen.
För Gabriel Glas ensamhet växer på sätt och vis till svartsjuka. Han har ingen fru, det är något han ofta tänker på, och han vill ha någon som håller av honom på det sättet han önskar mer än allt annat.

När Helga dyker upp på hans mottagning dröjer det inte länge förrän han faller för henne. Doktorn har länge avskytt stadens pastor, och när han också blir personen som är ihop med kvinnan Gabriel Glas blivit kär i, kommer svartsjukan naturligt. Det hela slutar med att han vill döda prästen. Det är delvis hans förvrängda tankar och ständiga ensamhet och delvis att han saknar en vän att diskutera sina idéer med, som styr honom till denna överdrivna akt.

“vad var det jag hade drömt?
Återigen detsamma. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, emedan han redan luktade lik, och det var min plikt som läkare att göra det…”17

Som man märker här, underliga drömmar som dessa skulle han ha behövt pratat ut om, men nu tror han istället att de betyder något. Om han drömde att han dödade prästen, var det också det enda rätta. Man kanske inte kan argumentera att han gör det endast för att han är ensam. Men åter igen, han klarar inte av att diskutera sina tankar alldeles ensam. Ingen kan förklara eller övertyga honom om vad som är rätt och fel, han gör dessa diskussioner med sig själv, där allt ändå är uppgjort. Hans innersta vilja kommer att bestämma, som han själv förklarade. Det slutar med att han lurar sig själv, då han har en diskussion med sig själv tror han sig vara opartisk, men det märks tydligt hur han överlåter sin innersta vilja att ta över, vilket slutar med att pastorn ska dödas.

Slutsats

Uppgiften gick ut på att jämföra och skilja de båda verken och deras huvudkaraktärer. Nu när jag väl har undersökt de olika områdena kan jag dra en slutsats för hur Hjalmar Söderberg och Carina Rydberg har skildrat ensamheten i sina respektive romaner.

Den första frågeställningen jag undersökte var varför karaktärerna var ensamma. Jag kom då fram till att barndomen var en orsak till ensamheten. Alla de problem och svårigheter Carina Rydberg och Gabriel Glas hade vid den tiden blev därför till en bas för ensamheten. Gabriel Glas var alltid den yngsta eleven i sin klass, han studerade mycket för att bli läkare, vilket gav honom ytterst lite fritid som barn, men också få vänner. Carina ansåg sig däremot vara ful, hon blev dessutom utfryst av andra ungdomar under en lång period av sin barndom. Dessa element blev därför väsentliga för deras vuxenliv, eftersom det grundade deras ensamhet.

Som jag kan se det var inte könsskillnaden särskilt stor, däremot hade statusskillnaden en större betydelse. Deras personligheter var egentligen relativt lika trots sekelskillnaden, men i och med denna tidskillnad fick de olika status i samhället, och ansågs därför annorlunda.

En doktor vid 1900-talets början kan man ana hade ett större inflytande än en nutida författare. Men eftersom att tiden har förändrats funkar inte status på samma sätt, nu för tiden sticker man ut genom att vara lite annorlunda. För det är de alldagliga personerna som försvinner in i mängden, och ger möjlighet för de udda och radikala personerna att sticka ut. Som Carina Rydberg, hon är en författare som många anser går lite över gränsen. Men just därför märks hon mer! Hon förklarade i sin roman hur hon blev nekad av kvinnliga grupper och sökte sig därför endast till män. Och är man den kvinnan, som alltid sticker ut, kan man till slut också bli accepterad av samhället.

Den andra aspekten jag inriktade mig på i uppsatsen var hur ensamma karaktärerna var. Carina Rydberg agerade inte likadant under hela romanen, efter att hon började skriva blev hon alldeles ensam. Det kan bero på att hon slutade umgås med grabbgängen och bara satt ensam vid krogdisken. Hon blev alldaglig och smälte därför in i mängden, eftersom det inte längre fanns så mycket intressant som utmärkte henne.

Gabriel Glas var däremot känd på ett annat sätt, de flesta personerna i staden han bodde i kände till honom eftersom han var deras doktor. Han fick alltså status för att vara konventionell och exemplarisk. För min uppfattning om den tiden är att om man var udda blev man definitivt utanför, men om man ansågs som en hårt arbetande man, utan några annorlunda uppträdanden var man mer respekterad. Därför märktes det när Doktor Glas gick ut på gatan, för han var en föredömlig doktor i staden som man såg upp till. Just därför kan det hända att de flesta inte upptäckte hans ensamhet. Eftersom hans jobb gick ut på att hjälpa andra tänkte de nödvändigtvis inte på att han kan ha haft det svårt själv. Man kan därför tycka att Carina och Gabriel befinner sig på samma nivå ur den här aspekten. Även om det är av olika anledningar, är båda osynliga för allmänheten.

Den sista aspekten jag fördjupade mig i var hur svartsjukan är en del av ensamheten. Det klargjordes i den sista delen av uppsatsen hur karaktärerna inte klarade av ensamheten, de blev båda deprimerade och till slut också irriterade. Det var då ensamheten tonades ner och svartsjukan tog över, vilket i sin tur gjorde att de inte längre tyckte synd om sig själva. Istället skyllde de på någon annan; Carina Rydberg riktade sin ilska på sina tidigare män och genom att skriva om dem hämnades hon deras uppträdanden. Gabriel Glas blev svartsjuk på pastorn i staden som han länge hade föraktat, och nu när pastorn var ihop med kvinnan han älskade blev det naturligt att hata honom och därför ägna mestadels av sin tid åt att planera vad han skulle göra med pastorn.

Nu när alla frågeställningarna blivit besvarade har jag fastställt en gemensam slutsats;

Carina Rydberg ansågs mer ensam, men kände sig nödvändigtvis inte som det. Det var mer hennes misslyckanden inom romantiken som tyngde ner hennes tankar. Hon blev även inte helt ensam förrän efter hennes andra relation, mest för att det gjorde henne deprimerad. Innan den tiden umgicks hon mycket med flera grupper av män och blev därför accepterad för sin udda stil. Gabriel Glas ensamhet stack inte ut på samma vis, det fanns några bekanta till honom som tänkte på att han var ensam, men brydde sig inte nog för att göra något åt det. Ändå var det Gabriel Glas som kände sig mest ensam, han satt ofta och tänkte över sitt ensamma liv vid sitt skrivbord, undrandes om det någonsin skulle bli någon förändring.

Man kan därför tänka sig att ensamhet mestadels är osynlig, eftersom de som drabbas av den är personer som saknar hjälp och som inte blir sedda av andra människor. Även om de skulle bli sedda någon gång är det inte säkert att det är nog för att de ska få den hjälp de behöver, för hjälp till den grad inte alltid är något personer ger till någon man inte står nära.
Alxander Jansson

En analys, 2.6 out of 5 based on 28 ratings
| Mer
Betygsätt En analys


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om En analys eller som på något sätt är relaterade med En analys.

Kommentera En analys

« | »

'