.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Evolutionen och jordens utveckling

Hos djuren liksom hos algerna bildades flercelliga organismer ur encelliga. Både ryggradslösa djur och ryggradsdjur utvecklades i havet och har därifrån anpassats till landliv. Hos både ryggradsdjur och ryggradslösa djur skedde efterhand en anpassning till ett liv på land.Jorden är ca 4,6 miljarder år gammal och de tidigaste livsformerna bestod av encelliga bakterier i haven. Den första levande organismen var en blågrön alg utan cellkärna (ca 3,5 miljarder år sedan). Då dessa lyckade tillgodogöra sig solenergi bildades så småningom mer syre i atmosfären. Därefter utvecklades det encelliga organismer med cellkärna. Då bildades det så småningom ännu mer syre i atmosfären, vilket gjorde att livets förändring och utveckling (evolutionen) gick snabbare.

För ca 500 miljoner år sedan utvecklades därefter flercelliga maskar, snäckor, bläckfiskar och kräftdjur. Efterhand utvecklades de första fiskarna och därmed också ryggradsdjuren. Fiskarna var de första ryggradsdjuren som utvecklades. Man tror att de första ryggradsdjuren som levde på land var fyrbenta fiskar (ca 400 miljoner år sedan). De första landdjuren som utvecklades ur dessa fiskar (kvastfeningarna) var groddjuren. Kvastfeningarna anser vissa forskare som en mellanform mellan fiskar och de första landlevande ryggradsdjuren. Från groddjuren kom kräldjuren och även så småningom skräcködlorna (dinosaurier). Under dinosauriernas tid levde också det första däggdjuret, som liknade en näbbmus. Däggdjuren har liksom dinosaurierna utvecklats från kräldjuren. Fåglarna var en viktig grupp som dinosaurierna gav upphov till före de gick under.

Efter att dinosaurierna dött ut (ca 60 miljoner år sedan) så dominerade däggdjuren, även om dinosauriernas släktingar krokodiler, sköldpaddor, ormar och ödlor överlevde. Så småningom utvecklades däggdjur som elefanter, hjortar, hunddjur och apor. Från aporna utvecklades sedan olika människoliknande varelser. Det är ifrån en av dessa människosläkter som Homo sapiens härstammar ifrån.

Hjärnans utveckling

Hjärnans storlek har förändrats på grund av miljön, ekologiska förändringar och på grund av sociala förändringar. Det är svårt att ta reda på exakt hur hjärnan har förändrats eftersom det inte finns så många fossil bevarade, men man har kunnat ta reda på att hjärnan har blivit större. Det är framförallt hjärnbarken som blivit större.

För att ta reda på hur hjärnan förändrats kan man också jämföra den mänskliga hjärnan med andra djurs hjärnor (primitiva djurs). Om man t ex jämför den mänskliga hjärnan med daggmaskens så påminner lillhjärnans mittparti om daggmaskens. Där finns det liknande slingor så kallade “vindlingar” som man också hittar i maskens hjärna. Om man jämför den mänskliga hjärnan med de kräldjur som levde för 200 miljoner år sedan så var däggdjurens hjärnor flera gånger större.

Hjärnan hos ryggradslösa djur och ryggradsdjur

Hos ryggradslösa djur finns ett nätverk av nerver som sitter längst fram i kroppen och bildar en slags hjärna. Hjärnan består av nervceller och nervbuntar som förbinder de olika delarna med varandra. Hos ryggradslösa djur finns det centrala nervsystemet på buksidan.

Hos ryggradsdjuren finns det centrala nervsystemet däremot på ryggsidan där det bildar ett “rör” med ett hålrum. Ryggradsdjurens hjärna bildas sedan ur detta nervrör. De fem delar som finns hos ryggradsdjuren är storhjärnan, mellanhjärnan, mitthjärnan, lillhjärnan och den förlängda märgen. Ryggradsdjurens hjärna ligger skyddad inuti ett kranie. Från ryggradsdjurens hjärna förgrenas nerverna sedan från hjärna och ryggmärg till kroppens alla delar. Vissa forskare menar att det verkar som om ryggradsdjuren ärvt en grundkonstruktion från fiskarna där hjärnan har en central placering. Denna hjärna styrs sedan med hjälp av bland annat sinnesorgan i huvudet. Med en sådan hjärna kunde ryggradsdjuren och fiskarna röra sin kropp på ett effektivt sätt.

Lansettfiskarna är intressanta att studera för forskare som är intresserade att ta reda på mer om evolutionens utveckling utvecklingen från ryggradslösa djur till ryggradsdjur eftersom de anses vara släktingar till den länk då ryggradsdjuren utvecklades för 600 miljoner år sedan. Hos lansettfiskarna finns likheter med ryggradsdjuren, men de är betydligt enklare uppbyggda. Lansettfiskarna saknar hjärna. De har en hjärnblåsa som finns längst fram i ryggmärgen som tar emot signaler från huvudändans sinnesorgan via två nerver. Lansettfiskarna är också speciella eftersom de inte har någon ryggrad. Däremot har de en ryggsträng vilket gör att de påminner mycket om ryggradsdjuren. Ryggsträngen har samma konstruktion som den ryggsträng som bildas hos ryggradsdjuren under fosterstadiet och som ryggraden sedan utvecklas ur.

Sinnesorgan hos ryggradslösa djur och ryggradsdjur

Synen hos ryggradslösa djur är inte lika väl utvecklad som hos ryggradsdjuren. Vissa encelliga organismer och primitiva flercelliga djur reagera t ex endast på ljussignaler och har inga egentliga ögon. Dessa primitiva djur kan också ha förmågan att reagera på ljus och mörker.
De djur som är mer avancerade har ibland förmågan att via sina synceller sända signaler till nervsystemet. Vissa leddjur har däremot “synganglier” och har därmed en mer välutvecklad syn. Hos människan och andra ryggradsdjur skickas däremot ljussignaler via synnerven till hjärnan som ger ett bra bildseende. Vissa ryggradsdjur kan ha mycket bra syn t ex vissa rovdjur och djupvattenfiskar.
Hos ryggradslösa djur finns fria nervändar. Dessa nervändar styr känseln. Nervändarna kan vara spridda över större eller mindre del av kroppsytan. En del ryggradslösa djur t ex sniglar har antenner där sådana nervceller samlats. Hos ryggradsdjur finns i huden både fria nervändar och hos en del av dem även känselkroppar som för vidare olika sinnesintryck. Hos ryggradsdjur finns känselkroppar och fria nervändar även i vissa inre organ. Viss känsel sker omedvetet hos människan och djur, som märks som reflexer.
Hos vissa ryggradsdjur är luktsinnet mycket väl utvecklat, t ex hos hundar. Vissa mer primitiva djur som t ex rundmunnar kan vara utrustade med “luktgropar” där luktsinnescellerna finns samlade. Människan hör inte till det djur som har bäst utvecklad lukt. Däremot så skickas lukten via luktnerven till hjärnan i människans luktsinnesorgan.
Vissa ryggradsdjur har en mycket väl utvecklad hörsel. Till exempel kan både fladdermöss och hundar uppfatta ljud som inte det mänskliga örat kan höra. En del insekter har också ett mycket väl utvecklat luktorgan och kan känna skillnaden mellan olika dofter.

Maskens hjärna

För cirka 1,5 miljarder år sedan bildades sammansatta flercelliga organismer t ex ringmaskar, koraller och maneter. Daggmaskar har nervsystem som liknar ryggradsdjurens. I framändan av masken finns förutom mun även en förtjockning (nervceller) det vill säga en form av hjärna. Där finns celler som tar emot information från andra celler och mellan dem finns nerver. Hos ryggradslösa djur brukar hjärnan kallas för cerebralganglion. Hos ringmaskar innehåller cerebralgangliet syncentra och luktcentra. Hos vissa maskar t ex havsborstmaskar finns även sinnesorgan med ögon som fungerar nästan som ett mänskligt öga.

Maskens nervsystem består alltså av en hjärna och en bukgangliekedja som går längs kroppen och från bukgangliekedjan förgrenar sig nerver till kroppens alla delar. Man kan säga att en bukgangliekedja är en kedja med sammanhängande nervklumpar. Hos daggmaskarna finns dessa nervklumpar på buksidan. Det är dessa nervklumpar som tillsammans med maskens hjärna styr maskens rörelser och reaktioner.

Människans utveckling och hjärna

Människans hjärna har utvecklats under lång tid. Under den tiden har det funnits olika arter av människor med olika stora hjärnor. Olika människosläkten började utvecklas för cirka sju miljoner år sedan. De olika människosläktena har sedan levt parallellt med varandra och med olika apsläkten. De stora människoaporna är människornas närmsta släktingar. Det finns de som menar att schimpansen är människans närmsta släkting.

Människosläktet skiljer sig från apsläkten bland annat genom att människosläktet har större hjärna, en upprätt gång, kan tala och inte har päls eller mycket kraftiga käkar. Några forskare tror att människan och aporna haft gemensamt ursprung cirka sex till åtta miljoner år bakåt i tiden. Om man jämför människohjärnans vänstra hjärnhalva är den större än våra närmsta släktingars vänstra hjärnhalva. Det är denna del av hjärnan som är specialiserad på språkförmågan. Tack vare att människor går upprätt på två ben har människans hjärna kunnat utvecklas mera, eftersom människan då frigjorde händerna. Då stimulerades utvecklingen av hjärnan eftersom människan slapp använda händerna som “ben”. Den del av hjärnan som utvecklats mest är hjärnbarken och pannloben. Där finns till exempel minnet och inlärningsförmågan.

Australopithecus var en apliknande människa vars hjärna var mindre än vår cirka mellan 375 och 550 cm3. Australopithecus hade stora käkar och kindtänder och mindre hjärna än vi har idag, men gick upprätt på två ben. Den hade cirka en halv liter mindre hjärnvolym än släktet Homos hjärnvolym. Denna typ av apliknande människan levde för ca 4 miljoner år sedan. Fynd som funnits från denna människoliknande varelse visar att den använt verktyg. Då släkten Homo utvecklades så växte hjärnan och blev större. Då blev hjärnan nästan tre gånger så stor. Den blev bland annat större på grund av att förmågan att tala utvecklades. Precis som Australopithecus använde även Homo sig av verktyg.

Andra människoarter är Homo habilis, Homo erectus och Homo ergaster. Homo habilis levde för cirka 2,2 till 1,4 miljarder år sedan. Eftersom Homo habilis var tvungen att försvara sig mot rovdjur, så utvecklades hjärnan. Om inte hjärnan hade utvecklats så hade Homo habilis inte kunnat slå sig samman i större grupper för att på så sätt överleva. Homo habilis hjärna var ungefär hälften så stor som den moderna människans (mellan 590 och 650 cm3). Homo ergaster levde i Afrika för cirka 1,9-1,4 miljoner år sedan. Homo ergasters skallvolym var mellan 750 till 800 kubikcentimeter. För cirka 800 000-400 000 år sedan levde Homo erectus. Denna människoart hade tjocka skallben, kraftiga ögonbryn, men en mycket större hjärna än tidigare människoarter. Hjärnvolymen varierade mellan 950 och 1100 cm3.

Det finns även ytterligare en människoliknande varelse som kallas för Neandertalmänniskan. Neandertalmänniskan levde samtidigt som Homo sapiens, men försvann plötsligt, vilket ingen forskare ännu kan förklara. Neandertalaren var den första släktingen till människan som klarade att leva i Europas kalla klimat. Man tror att neandertalmänniskan hade ett utvecklat tal och den hade en sluttande panna, stora ögonbrynsbågar och kraftiga käkar. Neandertalarens hjärna var större än Homo sapiens, men både längre och lägre. Den moderna människans hjärna består av storhjärnan, hjärnstammen, lillhjärnan, mellanhjärnan, mitthjärnan, hjärnbryggan och förlängda märgen. En vuxens hjärna väger cirka 1,2-1,4 kilo och har en hjärnvolym på ungefär1400 cm3.

Människohjärnan

Redan från födseln finns det hundratals miljarder nervceller. Då nervcellerna allteftersom man använder hjärnan får bättre kontakt, så utvecklas det ett allt större nätverk. En enda nervcell kan ha kontakt med tusentals andra nervceller.

Hjärnan är grå, vit och lite geléaktig. Det grå är nervcellerna som sitter i hjärnans yttre delar, hjärnbarken. Det är det vi tänker med. Det vita innanför är stödcellerna, det som håller uppe hjärnan. Det vita består också av nervcellernas trådar.

Hjärnan skyddas av skallbenen och består av flera delar. Den del av hjärnan som tar hand om viljestyrda rörelser kallas för storhjärnan. Storhjärnans bark är veckad så att ytan skall bli större och få plats med fler nervceller. Storhjärnan styr viljestyrda rörelser. Lillhjärnan kontrollerar snabba och rytmiska rörelser. Mellanhjärnan, hjärnstammen och förlängda märgen sköter livsviktiga funktioner som törst, hunger, andning och blodtryck.

Hjärnan, ryggmärgen och nerverna är tillsammans nervsystemet. Nervsystemet är indelat i det centrala nervsystemet och det perifera nervsystemet. Hjärnan och ryggmärgen hör till det centrala och resten av de nerver som finns i kroppen hör till det perifera. Det centrala nervsystemet tar emot information från det perifera nervsystemet.

Inne i hjärnan finns det flera hålrum där hjärn och ryggmärgsvätska bildas. Vätskan både skyddar hjärnan och gör så att hjärnan får näring. Hjärnan väger cirka 1,4 kilo och är ungefär lika stor som en melon. Storleken på hjärnan har inget att göra med hur intelligent man är. Hjärnan är veckad, då får det plats fler neuroner. Då kan man lagra mer information

Om ett område i hjärnan är mer aktivt är blodflödet i den delen av hjärnan större. Hjärnan utgör 1,5% till 2% av kroppsvikten. Tjugo procent av kroppens energi går åt till hjärnan. Det enda kroppsorgan som inte slits ut om man använder det mycket är hjärnan. Tvärtom blir den bara starkare ju mer den arbetar. Hjärnan arbetar även när man sover.

Hjärnan är den del av kroppen du tänker med, styr känslor, kontrollerar allt som händer din kropp. Den skickar ut både medvetna och omedvetna signaler. De som sänds omedvetet kan t ex reglera kroppstemperaturen. Hjärnan fungerar tillsammans med nervsystemet. Hjärnan är kommandocentralen som når ut till andra delar av kroppen med trådar som kallas nerver. Nervtrådarna når ut till alla delar av kroppen och i dem finns nervceller som kallas neuroner. De kan sända och ta emot meddelanden. Neuronerna som finns i hjärnan och kroppen skickar snabbt meddelanden fram och tillbaka. För att komma fram åker signalerna genom ryggmärgen som är ett tjockt knippe av nerver och fungerar som en väg till och från hjärnan.

Hjärnan och våra fem sinnen

Människans synsinne är väl utvecklat. Ljuset släpps in i ögat genom pupillen, som egentligen är en öppning i ögats regnbågshinna. Ljussignaler skickas från den gula fläcken (som finns på mitten av näthinnan) till hjärnan så att vi ser. På den gula fläcken finns syncellerna. Det finns över 100 miljoner ljuskänsliga sinnesceller i näthinnan. De skickar sedan elektriska impulser genom synnerven till hjärnan så att människan kan se en bild. Människan kan skilja på cirka en miljon färgnyanser, men ser inte lika bra i mörker. Då människan ser i mörker blir det enbart i nyanser av grått. I mörker förstoras pupillen medan den inte förändras i storlek av klart ljus. Då pupillen förstoras kan den släppa in mer ljus.
När luft sätts i rörelser bildas det ljudvågor. Dessa fångas sedan upp av örat. Då ljudvågorna kommer in i örat görs de om till elektriska impulser av hörselcellerna.
Femtusen hörselceller sitter i snäckan inuti örat. På varje hörselcell finns det hår som vibrerar då ljudet träffar dem. Ljudsignalerna skickas sedan vidare av hörselnerven till hjärnan. Hjärnan översätter signalen till olika ljud. Om hörselhåren går sönder av till exempel starkt ljud så skadas hörseln.

Känseln är egentligen flera sinnen som hänger ihop; smärtsinnet, beröring, klåda och “kittlighet”. Från ryggmärgen och hjärnan kommer nerverna i banor som förgrenar sig i huden. I änden av nervbanorna sitter känseltappar. Vissa är känsliga för temperatur andra för smärta och en del för beröring. I fingertopparna sitter känselkropparna tätt och man känner bra. På ryggen sitter de inte lika tätt. Det finns speciella känselceller som känner klåda. Vissa typer av beröringar uppfattas som kittlighet. Lillhjärnan är viktig om man kan förutsäga kittligheten så kittlas det inte, alltså upplever man inte kittlighet om man kittlar sig själv.

Smaken sitter i tungan. De smaker vi kan känna är sött (på tungspetsen), surt och salt (på sidan av tungan), beskt (längs bak på tungan). Smaklökarna sitter på papillerna där även smakcellerna finns. Om man kopplar bort lukten vore smaker tråkiga. Det kan man märka vid t ex förkylning. Konsistensen är också viktig för smakupplevelsen. När hjärnan talar om hur något smakar är även synen inblandad. Vanor och minnen spelar också roll för smakupplevelsen. Den känslomässiga upplevelsen finns kvar i hjärnan.

Sex centimeter upp i näsan sitter luktslemhinnan (luktsinnet). Där sitter luktcellerna som skickar iväg elektroniska signaler som går till flera olika delar av hjärnan. Lukten är det sinne vi vet mycket om. Hjärnans limbiska system aktiveras då vi luktar. Lukten är det sinne som aktiveras tidigt i livet. Redan några dagar efter födseln aktiveras lukten. Djur kan ofta känna fler lukter än människan. Lukten kan fungera som en varningssignal ( tex. röklukt vid brand) och vid relationer människor emellan.

Maja Berlin Eklund

Evolutionen och jordens utveckling, 2.7 out of 5 based on 48 ratings
| Mer
Betygsätt Evolutionen och jordens utveckling


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Evolutionen och jordens utveckling eller som på något sätt är relaterade med Evolutionen och jordens utveckling.

Kommentera Evolutionen och jordens utveckling

« | »


Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2

Warning: fopen(./.ips2.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2

Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2

Warning: fopen(./.ips2.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2