.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

FN

Ämne: Samhälle
| Mer

Föregångaren till FN var nationernas förbund, som blev verksamt 1918, efter 1a världskriget. Orsaken till att nationernas förbund inte fungerade var många bl a att det var ett europeiskt fredsförsök, USA var aldrig med, i andra världskriget så var ju hela världen med, inte bara Europa. FN bildades för att motverka ett tredje världskrig. Namnet Förenta Nationerna föreslogs av president Franklin D. Roosevelt och andvändes först i “Deklarationen av de Förenta Nationerna” 1942. Representanter för 26 nationer bestämde sig då för att deras regeringar skulle fortsätta kämpa mot axelmakterna (Tyskland, Italien). FN:s stadga utformades av representanter för 50 stater vid Förenta N. konferens om en internationell organisation i S. Francisco den 26 april till den 26 juni, 1945. Dessa representanter diskuterade de förslag som utarbetats av representanterna för Kina, Sovjet Unionen, Stor Britannien och USA vid Dumbartton Oaks under augusti-oktober. 1944. den 26 juni 1945 undertecknades stadgan av representanterna för de 50 länderna. Polen undertecknade stadgan vid ett senare tillfälle och blev en av de ursprungliga 51 medlemstaterna. Sedan stadgan bekräftats av Kina, Frankrike, Sovjet Unionen, Stor Britannien, USA och av en majoritet av de andra undertecknarna, började FN officiellt att verka från den 24 oktober 1945. Den 24 oktober firas varje år som FN-dagen. Sveriges anslutnings dokument undertecknades den 19/11 1946 av Osten Undén. Enligt stadgan ska FN verka för att bevara freden och för att främja en högre levnadsstandard, full sysselsättnig och ekonomiskt och socialt framåtskridande i världen. I FN:s uppgifter ingår också att verka för att grundläggande mänskliga rättigheter respekteras.

Huvudorgan

FN har 6 huvudorgan : generalförsamlingen, säkerhetsrådet, ekonomiska och sociala rådet, förvaltarskapsrådet, internationella domstolen, och sekretariatet

Generalförsamlingen : Varje höst kallas medlemsländerna till generalförsamlingens ordinarie möte som börjar i mitten av september och pågår till mitten av december. Då väljer generalförsamlingen en ny president, 21 vicepresidenter och ordföranden i församlingens 7 huvudutskott. Ordförandeskapet växlar varje år mellan 5 grupper av stater : Afrika, Asien, Östeuropa, Latinamerika, västeuropa och övriga stater. Generalförsamlingens 7 huvudutskott är : (nedrustning) och internationella säkerhets frågor, särskilda politiska utskottet, andra utskottet (ekonomiska frågor), tredje utskottet (sociala, humanistiska och kulturella frågor), fjärde utskottet (avkoloniseringsfrågor), femte utskottet (administrativa och budgetära frågor), sjätte utskottet (juridiska frågor). Generalförsamlingen har även extra möten och brådskande extra möten. Ca 4000 människor kommer till generalförsamlingen varje år. Där diskuteras alla frågor som rör FN:s arbete. Det handlar om rapporter, inval av nya medlemmar, männskliga rättigheter, bistånd, fred och nedrustning, FN-konferenser, FN:s budget m.m. Dagordningen upptar närmare 160 frågor. Varje land har en röst i generalförsamlingen. Beslut i betydelsefulla frågor kräver 2/3 majoritet. Beslut i andra frågor antas med enkel majoritet. Ofta försöker man nå enighet utan att behöva rösta. Generalförsamlingens beslut är inte bindande för medlemsländerna. De är rekommendationer.

Säkerhetsrådet: Rådet arbetar med frågor som rör fred och säkerhet i världen. Det bestämmer när fredsbevarande styrkor ska sättas in. Fem av säkerhetsrådets 15 medlemmar är ständiga: Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA. Övriga tio väljs av generalförsamlingen på två år. En ständig medlem kan omöjliggöra ett beslut genom sin vetorätt. Rådets medlemmar finns ständigt på plats vid FN:s högkvarter i New York för att snabbt kunna samlas till möte om en kris uppstår någonstans i världen. Besluten är bindande och måste följas av FN:s medlemsländer. Om ett eller flera inblandade länder inte följer ett beslut kan säkerhetsrådet besluta om sanktioner. De är antingen ekonomiska eller militära. I det första fallet uppmanas andra länder att helt eller delvis avbryta sina kontakter med landet i fråga. Som sista utväg kan rådet besluta om kollektiva militära insatser.

Ekonomiska och sociala rådet, ECOSOC: Rådet samordnar det ekonomiska och sociala arbete som utförs av FN och de självständiga fackorganen. Det handlar bl a om världshandel, jordbruk, utvecklingsbistånd, flyktingar och barnens situation Rådet har 54 medlemmar. De sammanträder under två perioder varje år. Ca 1000 icke-statliga organisationer har rådgivande ställning i ECOSOC.

Internationella domstolen: Domstolen finns i Haag. Den behandlar konflikter mellan länder. I domstolen arbetar 15 domare från olika länder. De väljs av generalförsamlingen och säkerhetsrådet för en period av 9 år. Sedan domstolen bildades 1945 har den behandlat närmare 70 ärenden. Innan domstolen tar sig an ett fall måste de inblandade länderna lova att de kommer att följa domslutet. Bara 46 länder har gjort det.

Förvaltarskapsrådet: Det enda av FN:s huvudorgan som har minskat sin verksamhet. Det tillsattes för att övervaka att de stater som administrerade elva förvaltarskapsområden, dvs tidigare kolonier, förberedde dessa för självständighet. Alla utom ett har blivit fria. Kvar fanns 1994 endast ön Palau i Stilla havet, som förvaltas av USA. Säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar sitter förvaltarskapsrådet.

Sekretariatet: Omkring 14000 personer arbetar i FN. Av dem finns cirka 5000 i FN:s högkvarter i New York. De är internationella tjänstemän. De representerar inte sina länder. De kan vara exempelvis ekonomer, översättare, statistiker, sekreterare, säkerhetsvakter, programmerare eller informatörer. Arbetet leds av FN:s generalsekreterare som väljs av generalförsamlingen på förslag av säkerhetsrådet. Mandatperioden är fem år. Förutom att vara administrativ chef är generalsekreteraren FN:s politiska chef med rätt att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på situationer som enligt honom kan hota internationell fred och säkerhet. Generalsekreteraren kan också engageras i medlinguppdrag. Sedan 1992 är egyptiern Boutros Boutros-Ghali generalsekreterare.

Medlemmarna

Medlemskap i FN är öppet för alla fredsälskande nationer som antar förplikterna i FN:s stadga och som enligt FN:s uppfattning, kan och vill uppfylla dessa förpliktelser. Nya medlemmar tas in av generalförsamlingen efter en rekommendation av säkerhetsrådet. Om man förbryter sig mot stadgan kan man uteslutas. De 5 stormakterna i säkerhetsrådet har vetorätt, som de kan utnyttja när de vill hindra en stat att bli medlem. Från 1960-talets början och som en följd av avkoloniseringen har medlemsstaternas antal ökat från 51 till 159st. När det gäller frivilligt utträde ur FN så finns det inga bestämmelser i stadgan. Det har bara hänt en gång att någon stat har lämnat organisationen. Det har diskuterats att utesluta Sydafrika på grund av landets apartheidpolitik, men förslaget tillstyrktes ej av säkerhetsrådet.

Språk

Enligt FN stadgan är de officiella språken engelska, franska, kinesiska och spanska. Arabiskan har tillkommit som ett officiellt språk i generalförsamlingen, säkerhetsrådet och i det ekonomiska och sociala rådet. Städer

På Manhattan i New York finns 5 av FN:s 6 huvudkontor. Många har på senare år börjat diskutera hur bra det egentligen är att ha det i New York p.g.a. rasskäl, politiska och budgetära skäl. Men det är ej troligt att det flyttar. Nuförtiden förläggs ofta FN organ utanför New York. Geneve i Schweiz har t.ex. utvecklats till FN:s andra huvudstad. FN:s tredje huvudstad återfinns i Wien. För både Schweiz och Österrike gäller de nu ser värdskapet för internationella organ som ett led i sin strävan att få omvärlden respektera deras neutralitet. Det finns många fler FN städer än dessa tre bl a kan nämnas internationella domstolen som finns i Haag. Andra FN städer är: Paris, Madrid, Bern, Washington, Montreal, London, Rom, Tokyo, Nairobi.

Arbete för internationell fred och säkerhet

FN har ofta fått rycka in för att förhindra att en farlig situation trappas upp till krig, för att övertala de stridande att komma till fredliga förhandlingar istället för att använda vapen och för att hjälpa till att återskapa freden, eller åtminstone stoppa stridandet, när konflikter uppstår. De metoder som används för att förhindra eller avsluta konflikter är många fredsbevarande styrkor, observatörer eller undersökningsgrupper, övervakning av folkomröstningar, officiella medlingsinsatser, förlikningsmän och speciella sändebud. I andra sammanhang kan FN erbjuda domstol för debatt och förhandlingar. I FN stadgan har säkerhetsrådet det främsta ansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Men generalförsamlingen kan även medla vid olika problem . Generalsekreterarens medlarskap ställs, antingen indirekt eller direkt till förfogande åt en konflikts parter. Generalsekreteraren kan även agera på uppdrag av säkerhetsrådet eller generalförsamlingen. De konflikt kontrollerande åtgärder som är kända som fredsbevarande operationer är av två slag: FN:s militära observatörer och FN:s fredsbevarande styrkor. Militära observatörer utgörs av obeväpnade officerare som på generalsekreterarens begäran ställs till förfogande av medlemsländerna. En sådan beskickning skall observera och rapportera till generalsekreteraren (som i sin tur informerar säkerhetsrådet om bibehållandet av eldupphör). Fredsbevarande styrkor används för att förhindra att strider åter upptas, återupprätta och bevara den allmänna ordningen, verka för en återgång till normala förhållanden samt erbjuda humanitär hjälp. Styrkornas uppgifter är bl a kontroll av vapenvila och övervakning av trupptillbakadragande. Styrkorna måste i alla sammanhang vara neutrala och de får endast ta till vapen i självförsvar. På senare år har förtroendet för FN:s fredsbevarande verksamhet stärkts. Detta märks tydligt på finansieringsfrågorna som har ökat från 3,3 miljarder år 1991 till 29 miljarder kr år1993. För att kunna klara av de finansiella kraven har de upprättat en fond för den fredsbevarande verksamheten. År 1993 deltog ca 75000 personer från 77 nationer i 14 olika fredsbevarande FN insatser. Sverige deltog då med 1150 personer och intog därmed en 21:a plats. Den största och mest betydelsefulla FN insatsen under 80talet var UNTAG (United Nations Transition Assistance Group) i Namibia. UNTAG avslutades framgångsrikt i och med Namibias självständighet den 21 mars 1990. FN insatsen var den största sedan 60 talet, den innehöll militär och civil personal, poliser och övervakare. UNTAG upprättades för att övervaka och kontrollera att valen till den konstituerande församlingen i Namibia skulle bli fria och rättvisa och för att hjälpa till vid övergången till självständighet.

Antal soldater i Sammanlagda antalet Antal omkomna tjänst mars 94: soldater 1948-94: soldater 1948-94: 71816st över 650000st 1069st

Antal länder som bidrog med personal 94(mars): 70st

Kambodja: Efter Vietnams intervention i Kambodja i december 1978, uttalade generalförsamlingen sig för ett tillbakadragande av alla utländska styrkor. Generalförsamlingen vädjade också till alla stater och till internationella och nationella organisationer att ge humanitär hjälp till den civila befolkningen i Kambodja. 1981 anmodade generalförsamlingen generalsekreteraren att utnyttja sina olika möjligheter till en samlad politisk lösning. Under de gångna åren har generalsekreteraren utnyttjat sina möjligheter till medling med olika regeringar och andra inblandade. Efter att ha besökt området 1985 kunde han komma på ett antal mål som parterna hade samma åsikter om, och därmed, ge huvuddragen i en samlad politisk lösning. Dessa omfattar: ett tillbakadragande av alla utländska styrkor från Kambodja inget återupptagande av den tidigare universellt fördömda politiken och handlingarna stödjande av en nationell försoning att det kambodjanska folket får rätt att bestämma över sitt eget öde respekt för landets självständighet och allians status; samt internationella garantier för att övervaka genomförandet av träffade avtal 1988 kunde de första direkta överläggningarna göras mellan de fyra kambodjanska sidorna i Jakarta. I april 1989 började Vietnam dra tillbaka sina trupper. I juli samma år deltog dessa parter och 17 andra länder, och generalsekreteraren, i Pariskonferensen om Kambodja. Sedan 1980 har FN genomfört ett humanitärt biståndsprogram för det kambodjanska folket. Programmet består av tre delar: verksamhet inne i Kambodja, vid gränsen och i Thailand. Bistånd ges av FN:s flyktingkommissarie UNHCR. I januari 1990 inledde de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet en serie högnivåmöten om Kambodja. I november kom de fem säkerhetsrådsmedlemmarna överens om ett utkast i kambodja frågan, som innehöll förslag om upprättandet av FN:s övergångsregim i Kambodja, UNTAG, trupp tillbakadragande och vapenvila. Den 1 maj 1991 inleddes vapenvila. I oktober upprättade säkerhetsrådet en lite förstyrka, Förenta Nationernas förberedande grupp i Kambodja, UNAMIC, för att hjälpa de kambodjanska parterna att bevara vapenvilan. Den 23 oktober undertecknade parterna i Paris den så kallade kambodjaöverenskommelsen- ett fredsavtal för att få slut på konflikten och förbereda landet för fria val. UNTAG fick då som uppgift att: övervaka vapenvilan avväpna alla de kambodjanska parternas väpnade styrkor kontrollera och övervaka polismaktens verksamhet säkerställa respekten för mänskliga rättigheter; samt organisera och genomföra fria val. Fria val hölls 1993

Andra exempel är: Cypern, Mellanöstern, Kongo, Kuwait, Jugoslavien, Somalia m.fl..

Nedrustning

Nedrustningsarbetet är ett av FN:s huvuduppgifter. FN:s två första organ för nedrustning var atomenergikommissionen och den internationella rustningkommisionen. De föreslog omedelbara planer för att garantera att atomenergin endast skulle kunna komma till fredlig användning och att rustningar och väpnade styrkor skulle regleras och begränsas under ett internationellt kontroll och inspektions system. Men de två kommissionerna var inte särskilt framgångsrika så generalförsamlingen beslöt att slå samman båda till nedrustningskommissionen (UNDC) som har som uppgift att utarbeta förslag om reglering, begränsning och en minskning av alla väpnade styrkor och stegprogram. För att fullfölja mer långsiktiga mål, sattes 1959 punkten “allmän och fullständig nedrustning” upp på generalförsamlingens dagordning. Gemensamma ansträngningar hos FN och regeringarna har lett fram till olika internationella avtal om rustningskontroll. Dessa fördrag behandlar särskilt de hot som kärnvapen utgör. I FN:s generalförsamling kan alla medlemsstater delta i nedrustningsarbetet. Utan kärnvapenmakternas deltagande i beslut om kärnvapennedrustning kan inga resultat uppnås. Det finns vissa skillnader mellan länder i nord och syd i vissa nedrustningsfrågor bl a vad gäller åtgärder mot kärnvapenhotet och spridning av massförstörelsevapen. Skillnaderna har dock blivit allt tydligare på senare år. 1959 förklarade generalförsamlingen att målet skulle vara en allmän och fullständig nedrustning. För att genomföra en nedrustningen upprättades 1961 ett internationellt FN organ i Geneve. Efter att ha bytt namn ett flertal gånger kallas den nu för CD, nedrustningskommitten. Den består av de fem kärnvapenmakterna samt 35 andra medlemsstater. 1963 slöts provstoppsavtalet med förbud om kärnvapenprov i atmosfären, rymden och under vattnet. CD:s huvuduppgift är att uppnå överenskommelser om nedrustning under effektiv internationell kontroll. Nedrustningsfrågorna inför 1993 års generalförsamlings handlade om bl a kärnvapennedrustning och provstopp, spridning av kärnvapen, kärnvapenfria zoner och biologiska vapen.

Mänskliga rättigheter

År 1948 antog FN den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Församlingen manade att förklaringen var en gemensam framgång för alla folk och stater. Varje år sedan 1950 firas nu den 10 december som dagen för de mänskliga rättigheterna. De medborgerliga och de politiska rättigheterna omfattar: rätten till liv, frihet och personlig säkerhet frihet från slaveri och träldom frihet från tortyr och grym, omänskligt eller förnedrande behandling och bestraffning rätten att erkännas som en person i lagens menig, liket inför lagen, rätten till opartisk domstolsprövning, frihet från godtycklig arrestering, frihetsberövande eller landsförvisning, rätt till en rättvis och offentlig rannsakning inför en oavhängig och opartisk domstol, rätten att bli betraktad som oskyldig till dess man befunnits skyldig frihet från godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem, eller korrespondens rätten att fritt röra sig inom landet, rätt till asyl, rätt till en nationalitet rätt att ingå äktenskap och bilda familj, rätt att äga egendom rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet rätt till förenings och församlingfrihet rätt att ta del i styrandet av sitt land och lika tillträde till offentlig tjänst

de sociala och ekonomiska rättigheterna är:

rätt till social trygghet rätt till arbete rätt till vila och fritid rätt till levnadsstandard tillräcklig för hälsa och välbefinnande rätt till utbildning rätt att deltaga i samhälletskulturella liv

Den internationella övervakningen av hur staterna respekterar de mänskliga rättigheterna sker bl a i de särskilda kommittéer som upprättats för att granska tillämpningen av de olika konventionerna. Man kan bl a nämna de särskilda rapportörer och arbetsgrupper som tillsätts av kommissionen för att utreda och rapportera om mänskliga rättigheter situationen i enskilda länder och om frågor som t.ex. förekomsten av godtyckliga frihetsberövanden, summariska och godtyckliga avrättningar, tortyr, religiös oföredragsamhet, exploatering av barn, rasism, respektive yttrande och åsiktsfrihet. Kommissionen och generalförsamlingen har antagit resolutioner i bl a Jugoslavien, Rumänien och Iran.

Ekonomisk och social utveckling

Huvuddelen av FN:s arbete, när det gäller personal och pengar, går till program för att stödja och stärka ekonomiska och sociala framsteg i U-länderna. I dessa bor ca: 2/3 av världens befolkning, och de är ofta drabbade av fattigdom, hunger, analfabetism och sjukdom. För att förändra dessa situationer är internationell samverkan det enda rätta. Det internationella samspelet ökar ständigt beroendet mellan rika och fattiga länder. En ekologisk och ekonomiska hållbar utveckling i såväl i- som u-länder är nödvändig för allas långsiktiga överlevnad. Fattigdom är den viktigaste orsaken till miljöförstöring, snabb befolkningsökning, sociala spänningar och migration. Nödvändiga förutsättningar för en ekonomisk utveckling är bl a Liberalisering av utrikeshandeln, stabil valutakurs och en fungerande samhällsekonomi. Viktiga investeringar är i människor, utbildning, hälsa, näring och frågor som har betydelse för en sund befolkningsutveckling. Dessa är viktiga för både socialt och ekonomiskt framåtskridande. För att hjälpa regeringar att göra utvecklingsarbetet effektivare erbjuder FN stöd i samband med att nationella utvecklings planer förbereds, vilket garanterar ett balanserat ekonomiskt och socialt framåtgående och bästa möjliga andvändning av mänskliga, fysiska och finansiella resurser. FN hjälper också u-länder uppbåda de belopp som behövs för att finansiera utvecklingsprogrammen både genom att hjälpa dem att öka sina exportintäkter och att locka till sig utländskt kapital på de villkor de kan erbjuda. Ökad prioritet ges till program inriktade på de sociala frågor som hänger samman med strukturanpassning, utveckling av mänskliga resurser, befolkningsproblem, förbättringar av kvinnor, narkotikakontroll, brottsförebyggande insatser, tillämpande av vetenskap och teknologi för utveckling, användandet av nya och förnyelsebara energikällor och miljöskydd. Om alla nationer drar sitt strå till stacken så behövs det inte så mycket från varje enskild nation, ett exempel är: för att tillförsäkra världens fattigaste människor nödvändiga livsbetingelser år 2000 räcker det med att världens nationer avsätter ett belopp som motsvarar de samlade militärutgifterna under tio dagar. Det är alltså möjligt att inom knappt ett decennium eliminera en stor del av massfattigdomen och dess negativa följder, om världens nationer vill anta denna utmaning.

Miljö arbete

FN:s miljökonferens, som hölls i Stockholm i juni 1972, förkunnade att människan hade rätt till en hälsosam miljö och ansvar för att skydda och förbättra miljön åt framtida generationer. Konferensen antog också ett handlingsprogram med åtgärder att vidtas av regeringar och internationella organisationer. Konferensens öppningsdatum den 5 juni firas nu som världsmiljödagen. Samma år upprättade generalförsamlingen FN:s miljöprogram, UNEP, med uppgift att studera miljön, uppmuntra och samordna sund miljöanvändning. UNEP:s huvudsakliga uppgift är att öka miljöansträngningarna och medvetenheten om miljöfrågor världen över. UNEP samordnar miljöaktiviteterna inom alla FN organ och samarbetar med regeringar, vetenskapliga institutioner, näringslivet och icke statliga institutioner. Inom UNEP:s omfattande program finns det globala miljövarningssystemet, GEMS, det internationella registret över möjliga giftiga kemikalier, IRPIC, och infoterra, ett världsomspännande data nät. UNEP-program innefattar också i stor omfattning miljövårdande åtgärder och hjälp i fråga om miljölagstiftning, utbildning och information. GEMS tillhandahåller information om viktiga nyckelområden som klimatet och atmosfären, haven, förnyelsebara landresurser, gränsöverskridande föroreningar och miljöföroreningars effekter på hälsoläget.

UNEP arbetar för nuvarande tillsammans med meteorologiska världsorganisationen (WMO) och regeringar- med internationella åtgärder för att begränsa globala klimat förändringar. UNEP arbetar också, tillsammans med andra FN-organ och icke-statliga organisationer, på att utforma en handlingsplan för bevarandet och återställandet av tropiska skogar, vilkas skydd är nödvändigt för att minska klimatförändringarna och för att bevara den biologiska mångfalden. UNEP är också aktivt inom områden som kontroll av ökenspridning, genbanker, bevarandet av vatten, samt miljöutbildning. Den främjar miljövänlig planering och åtgärder av och i u-länder för att bevara den produktivitet som finns i dessa länders naturliga resursbas t.ex. skogar, arter, jord och vatten.

Riodeklarationen: Vid FN:s konferens för miljö och utveckling (UNCED) i Rio antog de tre beslutstexterna Riodeklarationen, de så kallade skogsprinciperna och handlingsprogrammet Agenda 21 (från år 1996-2000) godkändes av generalförsamlingen samma år. En kommission för hållbar utveckling (Commission for sustainable Development, CSD) med ansvar att följa upp Rio-besluten inrättades. Den hade sitt första möte 14-25 juni 1993. Kommissionen skall behandla fem övergripande frågeställningar varje år. Dessa inkluderar bl a finansiella resurser och mekanismer, kapacitetsutveckling och överföring av miljömässigt sund teknologi. Skall några större frågeställningar, innehållande flera av kapitlen i Agenda 21, behandlas enligt ett flerårigt arbetsprogram. Vid kommissionens första möte 1993 meddelade flera länder sin avsikt att hålla relevanta konferenser som bidrag i uppföljningsarbetet efter UNCED. Under mötets slutskede hölls ett högnivåsegement med ca 50 närvarande ministrar bl a den svenske miljöministern. Samtliga nordiska ministrar kommenterade behovet av ändringar i livsstilar och konsumtionsmönster.

Kritik av FN

Politiskt förväntas alldeles för mycket av FN. Ekonomiskt har FN inte kommit fram till vad man kan göra som inte andra kan. Som institution är FN en enda röra. Allt detta kan trots allt förbättras men bara om världens ledande regeringar har en bättre idé om vad man vill att FN skall göra. En sak som är fel är bl a att de politiska fredsbevarande styrkorna står bara för ca 20% av FN:s ansträngningar men får 99% av all publicitet. Och att FN:s generalsekreterare: Boutros Boutros-Ghali inte är så populär. Han anklagas för ett kejsarlikt styre, men det har i och för sig gjort att han ibland fått saker och ting snabbt utförda. Men i slutändan kan han inte göra mer än vad FN:s säkerhetsråd tillåter. Om man ser på FN:s villkor att ingripa i krig så här: om inbördeskrig rasar och ingen part vil ge sig, kan FN bara ange att man står beredda att ingripa när det finns något meningsfullt att göra. För att FN skall kunna stå till förfogande på detta sätt måste organisationen tigga om pengar och soldater. Pengarna har hittills flutit in men kostnaderna har rusat i höjden från 400 miljoner dollar 1990 till mer än 3 miljarder 1993. Förändringar ligger i luften, bl a står Köpenhamn som värd för en konferens om sociala frågor i mars 1995. Från Tempus 1993

Kritik av FN ur Dokument Utifrån

Många tror att allt som FN gör är bra, men så är det tyvärr inte. Om vi t.ex. ser på världshälsoorganisationen WHO som använder 70% av sina pengar deras anställdas löner och bara 30% går till de sjuka. Helst till varma, soliga och lockande länder så att de anställda kan åka dit och besöka dem. En annan kritik är bl a att FN har hela 50000 anställda vilket kostar väldigt mycket. Och att de anställda oftast får för mycket betalt om man ser vad de i själva verket uträttar. Det gör att FN har ont om pengar. Ett exempel är när en pojke från ett kooperativ i Nairobi kom och bad om en skottkärra, men han fick som svar att de inte hade några pengar. Men FN har råd att hålla deras egen gräsmatta i fin trim. Ledarna i FN:s organisationer har inte gjort sig helt oförtjänta av kritiken. De har använt pengar för utveckling till nöjen och resor för privat bruk och anklagats för dåligt ledarskap. En viktig orsak till att FN ej vet vad de ska göra är bl a att de har för dålig kontakt med verkligheten. De håller sig inom FN:s egna områden. Mer kritik av FN är bl a i FNs största organisation WHO som har sitt högkvarter i världens rikaste land, Schweiz, och att de där har helt orimliga krav bl a att de ska uppnå hälsa för alla till år 2000. Och att de anklagats för att ha svikit grundarnas ideal och vision.

Avslutning

FN gör som jag nu märkt inte bara positiva saker, men trots allt så har jag kvar uppfattningen om att de är till stor nytta. Min idé om hur problem ska lösas är på en fredlig väg och det lyckas FN för det mesta med.

Källförteckning

Litteratur: Bergstrand, BG, B och Olsson, C, Fakta om FN, 1991 och 1994 Danelius, FN:s säkerhetsråd, 1993 Granath, B, Läget i världen, 1994 Hellberg, FN och en ny världsordning Kumm, 40 år, 1985 Segerstedt, Wiberg, Mötesplats FN, 1990 Utrikesdepartementet, FN:s 48:e generalförsamling, 1993 Örn, T, FN i arbete, 1982

Artiklar: Tran, Mark, Skall FN hjälpa rika eller fattiga?, Tempus 30/7 1992 Hög tid för FN att tänka om, Tempus 17/6 1993

Lexikon: Bra böckers lexikon: 9, 1985

Film: Dokument utifrån, 13/3 1995

| Mer
Betygsätt FN


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om FN eller som på något sätt är relaterade med FN.
  • No related posts

Kommentera FN

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: Permission denied in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(.SIc7CYwgY) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 7

Warning: fopen(/var/tmp/.SIc7CYwgY) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 7