.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Friskolor

Ämne: Samhälle
| Mer

Specialarbetets ämne och syfte

Grundidén med denna rapport är att ta reda på, för det första varför privatskolor (friskolor) av många föredras före de kommunala skolorna och, för det andra om privatskolorna utgör ett hot mot de kommunala skolorna. Uppläggningen av undersökningen är att redovisa den aktuella situationen för friskolorna i Sverige och att visa på olika åsikter och argument i debatten om friskolorna. För att göra denna analys konkret och hanterlig har jag valt att utgå från exemplet Franska Skolan. Min frågeställning är alltså: Behövs friskolor? En fallstudie om Franska Skolan.

Som elev i Franska Skolan fick jag under höstterminen 1996 mycket information om skolminister Ylva Johanssons reformförslag rörande den s k “skolpengen” och friskolorna, dvs möjligheten för en elev att fritt välja skola med skolpeng från kommunen som medföljer oavsett skolans huvudman. Franska Skolans rektor, Véronique Lönnerblad, var en av de mer betydande representanterna för den opinion, som ansåg att skolpengen var nödvändig, främst för att trygga överlevnaden av friskolorna. Jag kommer in på detta närmare i presentationen av debatten om friskolorna, såsom denna har förlöpt under föregående år.

Allt detta diskuterande fram och tillbaka fick mig intresserad och engagerad av debatten. Så när jag stod inför den utmanande uppgiften att bestämma mig för ett ämne för mitt specialarbete mindes jag med ens min tanke från i höstas att göra en undersökning om alla tankegångar kring ämnet “Friskolor”. Bland annat för att undersöka huruvida friskolor verkligen utgör ett hot mot de kommunala skolornas existens.

Metod och tillvägagångssätt

Detta specialarbete har jag till stor del baserat på två enkätundersökningar som jag själv utformat, en intervju med rektor Véronique Lönnerblad samt ett antal rapporter från Skolverket och Utbildningsdepartementet om förslaget/beslutet att ta bort skolpengen och hur detta kan komma att drabba friskolorna. Syftet med de två enkäterna har varit att undersöka om Franska Skolan – som ett exempel på en friskola – lever upp till sitt goda rykte och sin särskilda målsättning: att bedriva en mer individuellt inriktad undervisning, som ska ge goda kunskaper i franska som språk och om Frankrike som ett av Europas mest betydande kulturländer.
Enkät A riktar sig till ett urval av föräldrar med barn på Franska Skolan medan enkät B riktar sig till ett urval av elever på skolan (se bilaga 1).

Som framgår har jag utgått från Franska Skolans roll som privatskola; främst därför att jag själv går där men även för att skolans rektor varit betydande i debatten om friskolorna. Emellertid menar jag att slutsatserna som går att dra från exemplet Franska Skolan även gäller för andra friskolor.

Man kan dock se en viss snedvridning i mitt urval av materialet. Dels på grund av att jag inte har lyckats få fram alla uppgifter som jag ämnade använda mig av (se nedan). Dels för att jag har valt att göra denna subjektivitet till en del av mitt tänkande för att meningen med mitt arbete inte endast var att framställa problemet, utan att även göra detta ur en friskoleelevs synvinkel. Detta ställningstagande märks främst i min slutledning där jag talar nästan enbart utifrån mina egna erfarenheter och åsikter.

Jag nämnde tidigare att jag inte alltid fått fram de uppgifter jag ämnat använda mig av för mitt arbete; exempel på detta är att Skolverket inte kunnat (velat- ?) ställa upp med någon lämplig person att intervjua. Vidare har mina eftersökningar av Friskolornas riksförbunds adress och telefonnummer inte varit särskilt framgångsrika; till och med TELIAS nummerupplysning saknade uppgifter om förbundet. Detta är något egendomligt med tanke på att det är en “känd” och väletablerad organisation.

Kort historik om friskolorna

Det har funnits friskolor i Sverige lika länge som det funnits skolor. Under 1800-talet och början av 1900-talet var dessa alternativ till de offentliga, idag kommunala, skolorna speciellt många (procentuellt fler än idag). De flesta av dem var flickskolor.
Under efterkrigstiden byggdes det svenska skolväsendet ut och man hade inte längre lika stort behov av friskolor som tidigare. Men man var fortfarande positivt inställd till skolor som t ex utvecklat en språklig, kulturell eller religös prägel. I själva verket var just denna särprägel som avvek från den offentliga skolan ett villkor som skulle uppfyllas för att skolan skulle vara berättigad till bidrag från staten. Idag är dessa villkor borttagna.
Några årtal, som visar hur skolsystemet utvecklats i Sverige:

1842 införs allmän skolplikt och en folkskolestadga som innebär att det i varje kommun måste finnas en skola med minst en godkänd lärare.

1858 bestäms att folkskolan skall vara uppdelad i delar, småskolan och den egentliga folkskolan.

1878 upprättas en normal studieplan för folkskolan.

1914 inrättas Folkskolöverstyrelsen som

1920 sammanslås med Läroverksöverstyrelsen och bildar Skolöverstyrelsen.

1950 beslutas det i Riksdagen om införandet av 9-årig skolplikt – en förändring från de tidigare 7 åren. Läroplaner börjar utarbetas.

1991 ökar kommunens ansvar för skolan. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden ersätts av Skolverket.

1992 införs en ny friskolereform (den s k valfrihetsreformen)

1996 beslutar Riksdagen att ta bort skolpengen.

Några allmänna data om friskolorna

Med friskola menar man rent generellt en skola som ej är kommunalt driven och som alltså har en annan huvudman, exempelvis en stiftelse, en förening eller ett kooperativ. Men för övrigt finns det många variationer bland friskolorna.
Man kan till exempel dela upp friskolorna efter deras målsättning och “specialitéer” :
¤ skolor med särskild pedagogik (ex. Waldorf och Montessori)
¤ skolor med religiös prägel
¤ skolor med språklig inriktning (ex. för Franska Skolan)
¤ skolor med nationell och/eller kulturell inriktning
¤ internationella skolor
¤ övriga, allmänna skolor.

Man kan vidare skilja på skolor med traditionell skolledning enligt den kommunala skolans mall, med “rektor, vice rektor, administration och lärare” och på otraditionell ledning som exempelvis i föräldrakooperativ.
Storleken på friskolorna varierar i hög grad, från mycket små skolor med endast ett tiotal elever, alla stadier inräknade, till större skolor med över 500 elever, däribland Franska Skolan.

Men framför allt kan man dela upp friskolorna med avseende på om de helt eller delvis finansieras av offentliga bidrag, dvs om de tar ut avgifter i skolorna. Avgiftsfrågan är av central betydelse för många friskolor. I grundskolan varierar avgifterna mellan 3 000 och 5 000 kr per läsår. I de flesta skolor ligger dock avgiften mellan 4 000 och 5 000 kr. I gymnasiet är den typiska avgiften litet mindre än 7 000 kr. Snittavgiften för alla friskolor var 1995 2 200 kr per elev. I dessa beräkningar har man alltså räknat med skolor som ej tar ut några avgifter. Den verkliga siffran är med andra ord högre än det egentliga genomsnittet. Dessutom har siffran höjts en aning av att man även räknat med de skolor som inte har rätt till kommunalt bidrag (de internationella samt några andra undantagsfall) och som till följd av detta tar ut en ovanligt hög avgift. Räknar man alltså bort de skolor som inte har rätt till bidrag och de som inte tar ut någon elevavgift så blir snittavgiften 5 000 kr per elev och år.

Av de 206 friskolor som finns i landet tar 144 inte ut någon avgift, dvs det är endast 62 som gör det. I Sverige finns det fler fria grundskolor än det finns fria gymnasier. I jämförelse med resten av Europa är detta ovanligt. I England t ex eller USA är antalet gymnasier fler alternativt lika många som antalet grundskolor. I 20 av de 35 avgiftsbelagda gymnasieskolorna avsågs avgiften betala för skolans mat. Tio andra tog ut avgifter ämnade att betala läromedel, undervisningsmateriel och eventuella studiebesök. Internationella skolor har inte möjlighet till kommunala bidrag, därför har de de högsta avgifterna.

Till skillnad från de kommunala skolorna måste friskolorna betala moms på sina inköp. Generellt har friskolorna lägre kostnader för undervisning och lokaler men samtidigt högre lärartäthet, dock med lägre löner och mer arbete, bättre elevvård, måltider, läromedel och skolledning. Varför lokalhyran är lägre (generellt sett; i verkligheten varierar den kraftigt i olika delar av landet) är för att friskolorna med flit försöker hålla dessa kostnader nere genom att minska lokalytan per elev från de vanliga 15 kvadratmeter som på en kommunal skola, till i genomsnitt 11 kvadratmeter.
Det ideella arbetet, t ex i samband med hemspråks- och stödundervisning, administrativt arbete och föräldramöten, anses vara ca 40% vanligare i friskolorna än i de kommunala skolorna. F ö är ideellt arbete vanligare i små skolor än i större.

Förutom de ovanämnda punkterna, vill jag poängtera en del andra skillnader i verksamheten i kommunala skolor respektive friskolor, och hur detta påverkar både elever, lärare som rektor. I min intervju med Franska Skolans rektor ställde jag frågan om hon möjligtvis känner andra rektorer på andra skolor. “Ja, det gör jag”, svarade hon, “både rektorer från friskolor och från kommunala skolor, och jag ser en markant skillnad mellan det arbete som jag utför och andra kommunalskolerektorer. Främst vad det gäller det ideella, som för mig för det mesta innefattar vikariat som fransklärare, administratör och utöver det gå på olika fortbildningskurser utanför mitt andra arbete. Nu på senaste tiden har det även blivit en hel del intervjuer för både TV och tidningar, men detta jobb tar jag mer än gärna på mig.”

En presentation av Franska Skolan idag

Franska Skolan är en svenk friskola med fransk profil. Praktiskt uttryckt innebär detta att man som elev har 5 – 7 timmar à 40 minuter franska per vecka redan från första klass. Dessutom är skolans fransklärare mer kunniga i detta ämne än lärare i ämnet på andra skolor. Det krävs alltså mer av lärarna, men även av eleverna. Franska Skolan har många utmärkta fransklärare. Detta betyder (förhoppningsvis) att Franska Skolan kan ha en högre standard på sin utbildning jämfört med andra skolor.

Detta gäller främst på gymnasiet där det går totalt ca. 200 elever. Jämfört med något av de kommunala “storgymnasierna” med 1 500 elever är Franska Skolan mycket mer personlig och individuell i meningen att var och en är en individ och inte bara en del av massan. “Man får mycket mer av egen identitet och blir inte enbart ett provresultat på ett papper”, som en elev svarat i enkät B på fråga 7. Lärarna lär känna eleverna , till viss del, man hälsar på varandra i korridorerena, och drar sig inte för att vända sig till en lärare eller även rektorn för eventuell hjälp med problem eller något annat rörande skolan. Ibland sitter man vid samma bord i matsalen och äter.

Detta medför samtidigt att man känner mer respekt för lärarna och att man känner sig mer pressad att prestera ett bättre arbete inte bara för sin egen skull utan också för att bevisa för sina lärare att hans/hennes undervisning är bra. Man vill inte göra läraren besviken. Detta kan tyckas konstigt men lärarna har alltid en viss förhoppning att eleverna ska lyckas. Det är detta som behavioristerna, främst Skinner benämnde som “positiv förstärkning”. Det innebär i den psykologiska modellen att en förälder berömmer och belönar, alternativt kritiserar och straffar sitt barn för att påverka barnet och ge det en riktig moralisk uppfattning. Jag vill inte säga att förälderns roll ersätts av lärarens, absolut inte, men han/hon blir en betydande, uppfostrande auktoritet i barnets/tonåringens liv.

Förutsatt att detta sker på rätt sätt, så har en lärare på en privatskola som t ex Franska Skolan troligtvis mer respekt med sig än en “vanlig” kommunalskolelärare. Observera att detta endast är ett antagande. Men mycket tyder på att relationen mellan lärare och elev skiljer sig mellan Franska Skolan och en kommunal skola. Detta beror delvis på att man som elev på Franska Skolan har samma lärare under en längre period – ibland upp till sex år – pga. att skolan innefattar alla stadier (låg, mellan och hög) och även gymnasium.

Många säger dock att denna koll som en lärare har på en elev inte ska var behövlig på gymnasiet; att man faktiskt ska kunna ta eget ansvar. Självklart stämmer dettta, men i slutänden vet alla att det alltid behövs både en “morot” och en “piska” för att motivera en att ta fram böckerna. Att sedan det mindre antalet elever leder till att lärarna får mer tid till var och en är ju ytterligare en positiv aspekt. Mer och bättre handledning ger bättre resultat. Arbetet blir noggrannare utfört, från båda parter.

Ofta frågar folk hur det är i en “sån” skola. De vill veta varför man valt en privatskola som dessutom är med en fransk inriktning. De undrar om man gjort valet på grund av motivationen till en bättre utbildning eller för att man vill umgås med “fint folk”. Och hur besvarar rnan en sådan fråga? Bra, dåligt, kul, tråkigt…? Jag tror inte att faktumet att Franska Skolan är en friskola påverkar vare sig eleverna eller deras skolarbete. Eleverna på Franska Skolan är preis som alla andra ungar, i alla andra skolor.

Många tycker att ordet “privatskola/friskola” har en antydan till snobbighet och är ett försök till att verka finare och bättre än andra “vanliga” skolor. Varför just Franska Skolan har denna myt om sig är antagligen främst för att den tidigare mestadels bestod av “fint folk”, åtminstone unde en period på 50- och 60-talet, och det var då som Franska Skolan blev “känd” – på grund av pressens bevakning av bland annat prinsessorna Bernadottes skolgång. Då gavs bilden att det var folk som hade råd som satte sina barn där.

Men detta var naturligtvis även en återspegling av den inställning man då hade till utbildning. På den tiden tog inte alla studenten (studentexamen) som i dag. Inte ens alla gick ut grundskolan trots den allmänna skolplikten. Istället började man ofta jobba på fabrikerna redan vid 15 års ålder och ansågs då alltså ha en tillräcklig utbildning och mognad för att jobba. Ville man ha en säkrad framtid för sina barn, med ett bra yrke (inte på en fabrik) satte man dem i en privatskola. Och inte alla hade de ekonomiska möjligheterna som då krävdes för att göra detta. Det var enklare och billigare att låta ens barn skaffa sig erfarenheter via jobb. På detta vis var antagningarna inte av samma karaktär som idag.

Idag är det viktigaste som avgör om man blir antagen om man bor i närheten av eller i samma församling som friskolan, dvs samma princip som gäller för de kommunala skolorna (undersökningar visar att 95% av grundskoleeleverna går i den närmast belägna skolan, oavsett dess huvudman). Dessutom avgör vilken plats man får i intagningskön, samt betygen. Och visst är konkurrensen till intagningen hård. Till låg- och mellanstadiet blir man antagen via ett prov, och antagningarna till gymnasiet sker via slutbetyg från vårterminen i nian. För att komma in i naturklassen måste man ha över 4,5 i snitt, för samhällsvetenskapliga programmet gäller ca. 3,9. Detta varierar dock från år till år. Numera gäller ju dessutom ett nytt betygsystem. (Antagningar till högstadiet görs inte i samma skala som till låg- och mellanstadiet eller till gymnasiet, främst därför att dessa klassser för det mesta är överfyllda.)

Franska Skolan har alltså en mycket bra standard på sin utbildning och man månar om att eleverna lägger ner mycket av sin tid på skolarbetet, men detta säger självklart ingenting om statusen på vare sig lärare, elever eller föräldrar. På denna punkt är Franska Skolan nog en av de mest “blandade” skolorna i Sverige. Myten om att det bara är “advokat- och diplomatbarn, uppväxta i finare delar av Stockholm, vars föräldrar inte vill att deras barm ska “beblanda” sig med enklare folk, allt detta är alltså fel. Familjer från 31 olika kommuner runt om i landet kan inte alla vara “snobbar”!

Men det finns även andra myter om Franska Skolan. Andra anser nämligen sig veta att skolan enbart består av invandrarbarn vars föräldrar samlat ihop sina slantar för att sätta barnen i en privatskola. Detta för att försöka framstå som något de inte är. Jag måste först innan jag kommenterar denna myt, påpeka att det är en aning egendomligt att en skola kan ha så paradoxala åsikter om sig …!

Tillbaka till invandrarfamiljerna. Visst finns i Franska Skolan en hel del barn som kommer från invandrade familjer, men dessa är varken speciellt rika eller fattiga utan vad man i invandringspolitiken kallar för väleteblerade, välanpassade, normala integrerade familjer, som inte är beroende av socialbidrag eller på annat sätt är en “tärande börda för samhället”. Och oavsett de olika elevernas sociala ställning, så har de alla en sammanlänkande grund som förenar dem och ger dem en känsla av gemensam målsträvan. Denna “länk” saknar elever i den kommunala skolan enligt min erfarenhet. Jag försöker inte med det ovanstående säga att Franska Skolan inte har en enda elev med en mer än säkrad framtid ekonomiskt sett. Många finns självklart men det jag menar är att dessa i allmänhet inte går där därför att de lockas av den “fina” stämpeln Franska Skolan har utan på grund av deras inställning till kunskaper/pluggande och deras motivation att lyckas i sitt framtida yrke. Åtminstone är det detta, som enligt min enkätundersökning, är den grundläggande anledningen för dem som sökt sig till Franska Skolans gymnasium eller högstadium. Jag vill inte säga att föräldrar till barn i kommunala skolor nödvändigtvis skulle sakna denna motivation, men vill betona vilken hög procentsiffra studiemotivationen får som skäl till att barn sätts i Franska Skolan.

Åsikter om Franska Skolan

För att närmare få reda på synen på skolan, inifrån, gjorde jag två enkäter. För en beskrivning av uppläggningen av enkätundersökningen, se bilaga 1.

I enkätundersökningen som riktade sig till föräldrarna (enkät A) fick jag fram följande: Att medeltypföräldrarna i Franska Skolan har sina båda barn i Franska Skolan sedan ettan alternativt förskolan; att de skrivit in sina barn så fort chansen gavs, dvs när barnet var fyra år; att de valt Franska Skolan på rekommendation av någon bekant/släkting, att någon av föräldrarna eller någon annan släkting är fransktalande, samt att familjen tidigare haft en längre vistelse i fransktalande land. I rätt många av fallen hade modern tidigare varit elev i Franska Skolan.

Enkäten visar också att de flesta föräldrar visste en hel del om Franska Skolan redan innan deras barn började där. Exempel på saker man kände till var: skolans historia och bakgrund, dess seriösa inriktning på språk och dess betydelse för framtiden i ett integrerat Europa, disciplinen och betoningen av moral och etik genom hela skoltiden, skolans stämpel som “finare” än andra.

Enkätundersökningen A visar också ett visst missnöje med lärare, lokaler och dylikt men inte alls till den grad att det gav en övervägande negativ bild. Många föräldrar svarade även det motsatta, att de sedan deras barn gått i skolan en tid upptäckt ännu fler positiva saker med den. Bland annat det otroliga engagemanget från lärare och elever både vad gäller barnens utbildning men även i själva skolverksamheten. Allt som allt var föräldrarna nöjda med sitt val av skola åt sina barn. De gav 8,5 i snittbetyg av 10 möjliga, med 8 som typvärde. Inte en enda förälder var övervägande missnöjd, dvs gav betyget 5 eller mindre.

Enkäten visar att föräldrarna inte ansåg att Franska Skolan är en “finare” skola, i betydelsen “endast barn från bättre familjer går där”. Men de är medvetna om att många ute i samhället anser detta. Själva tycker de att denna stämpel håller på att suddas ut och försvinna. Jämförelser gjordes med Enskilda gymnasiet, Sigtuna och Lundsberg i meningen att påvisa att där går betydligt fler som anser sin skola som “finare” enligt ovan angivna definition än i Franska Skolan. Det enda som, enligt en förälder, kan tolkas av omvärlden som något som gör Franska Skolan till något finare är att den har förmånen att vara sponsrad av Wallenbergstiftelsen, vilken intresserar sig mycket för vidareutveckling av utbildningen. Det är mycket tack vare dess donationer som skolan lyckats göra det lyft som skedde i början av 90-talet.

En förälder betonade att kraven på inlärning och de höga antagningskriterierna påverkar sammansättningen av elever i klasserna, vilket jag tidigare tagit upp. Eftersom betygen avgör kommer eleverna från olika sociala miljöer. Många föräldrar talade om det stora föräldraengagemanget och de många traditionerna Franska Skolan har, något som höjer kvaliteten på skolan och gör den om inte finare så bättre. En förälder skrev: “Föräldrarna i Franska Skolan bemöts med mer respekt av både lärare och rektor (typisk fransk artighet) än i kommunala skolor. Detta ger även barnen en stimulans som jag inte har upplevt någon annanstans”.

För att helt försäkra mig om att föräldrarnas positiva uppfattning om Franska Skolan kunde vara den gällande, gjorde jag även en enkät B som riktade sig till eleverna. Syftet var att jämföra med föräldrarnas svar och se hur pass mycket dessa överensstämde. Mestadels matchade svaren men elverna gav inte skolan i sin helhet samma höga betyg som föräldrarna. Detta kan dock bero på elevernas skoltrötthet, som ju ger en viss avig inställning till skolan. Av 35 elever svarade 22 att de var nöjda med sitt skolval. Av dessa hade 75% fått detta val gjort av sina föräldrar då de var små. Följaktligen har mellan en 1/4 och 1/3 gått i skolan sedan ettan, och detta har inte gett dem en övervägande känsla av missnöje med skolan (mer än den generella skoltröttheten).

Vad gäller pluggtakten, som ju är en av Franska Skolans främsta karaktärsdrag, så anser eleverna i Åk 9 att det delvis är svårt att hänga med, men att detta dock inte innebär några större komplikationer. En del av eleverna (antagligen ungefär desamma) svarade även att de inte alltid förstår vad läraren försöker lära ut, men detta har alltså som sagt inte påverkat deras skolarbete så till den grad att det måste ses som ett problem. Även frågorna 3c och 6b (se frågeformulär i bilaga 1) belyser problemet med den hårda skoltakten. För dessa sattes medelbetyget 5,2 resp 4,7 av 10 möjliga vilket ju ligger precis runt medelvärdet på skalan, alltså inte mer än”okey”.

Man kan tänka sig att den hårda pluggtakten skulle leda till en försämrad gruppkänsla och klassammnhållning jämfört med klasser i andra skolor. Men fråga 6d fick hela 7,0 i medelbetyg (betydligt bättre än de andra punkterna.). Vi kan alltså dra slutsatsen att detta inte är fallet; pluggtakten splittrar inte klasserna. Jag vågar även påstå, som elev på skolan, att den hårda takten snarare är en sammanhållande länk; att de som är litet sämre och de som har det litet lättare för sig i skolan känner en samhörighet trots allt, till följd av detta.”Man bär samma ok”, som en fd elev i Franska Skolan sa till mig.

Frågorna 4 och 6a har jag sammanställt så att de ger en gemensam bild av huruvida eleven känner att han/hon har “makt” att påverka sin situation, det vill säga möjligheten att kommunicera med lärarna. Medelbetyget på fråga 6a blev 5,4 och typvärdet låg på 5 samt 7. Detta bevisar alltså en av de grundläggande kvalitetsfrågorna, den om skolans “alla-känner-alla -syndrom”, som sägs uppstå i och med att man har ett mindre antal elever i skolan, vilket leder till en närmare kontakt mellan elever och lärare. Trots detta tyckte 24 elever av 35 tillfrågade att kontakten mellan elev och lärare inte var tillräcklig och därmed borde förbättras och leda till större möjlighet att påverka skolans uppläggning av arbete mm.

I sin helhet fick skolan mellan 5 och 8 i betyg med snittbetyget 6,9 och typvärdet 8 (se diagram X ). Medeleleven är alltså nöjd med skolan och sin prestation. Han/hon tycker att han/hon har tur att få gå i en av de mer lugna och disciplinerade skolorna i Stockholm, som betonar och förstår vikten av en kvalificerad utbildning.

På fråga 7 i enkät B (eleverna) svarade 4 att de såg Franska Skolan som en “finare” skola pga de elever som går där. Av deras andra svar att döma, kan jag tolka att definitionen för “finare” här är snobbigare och yngre lågstadieelever. De fem andra som svarade “ja” på fråga 7 poängterade att de med detta menade en bättre utbildning mm.

För övrigt sågs Franska Skolan allmänt som en skola med bra arbetstakt, mycket mer prov än andra skolor, lugnare och mer disciplinerade elever, bättre mat och finare lokaler. Men synpunkterna varierade mycket mellan olika personer. Rektor Véronique Lönnerblad ansåg t ex att “Skolan inte är ‘finare’, men den är bättre och har ett gott rykte. Tyvärr har Franska Skolan en gammal stämpel på sig att vara en snobbskola och denna stämpel är svår att få bort. Men den har aldrig riktigt varit rättigad. Framför allt idag är det mycket mer spritt i fördelningen mellan samhällsgrupper, till och med mer än i de kommunala skolorna.” Ytterligare en synpunkt var: “Har man gått här sedan ettan ser man att detta bara är en myt och en fasad, som skolan försöker hålla utåt sett, men att det i själva verket är precis som i vilken annan skola som helst med samma typer av problem: stölder, okamratskap och koncentrationssvårigheter. På båda sidor i debatten finns folk som inte har insett detta.”

Men det fanns också några som menade att Franska Skolans lugna miljö var en fara, att den representerar en sluten och för skyddad värld, att dessa elever inte vet hur verkligheten är, med mobbning, stölder och vandalism.
Debatten om friskolorna
Reformen 1992
Enligt den s k “valfrihetsreformen” som infördes till följd av regeringens proposition 1991/92:95 fick alla godkända friskolor bidragsrätt från elevernas hemkommuner – i form av en “skolpeng” per elev. Storleken på dessa bidrag ska vara baserad på kommunens uträkningar av hur mycket man lägger ut i genomsnitt per elev i de egna, kommunala skolorna. Varje kommun får dock göra ett avdrag på högst 15% av “kommunalskolelevens” kostnader. Detta beror på att man sägs ha räknat ut att friskolor ej har lika stora utgifter som de kommunala skolorna i och med att de inte måste erbjuda sina elever samma stora utbud av skolskjuts, tillvalsämnen, hemspråk, stödundervisning och sjukvård som de kommunala skolorna. Dessutom, vilket jag redan nämnt tidigare, betalar friskolor en lägre lokalhyra i och med att deras yta per elev är mindre än i kommunala skolor (i genomsnitt). De fria skolorna behöver följaktligen inte samma storlek på bidrag per elev som de kommunala.

Valfrihetsreformen hade som syfte att dels möjliggöra val i skolsystemet och att skapa fler alternativ, eftersom det i sig är önskvärt i ett modernt och pluralistiskt samhälle, dels att förbättra utbildningens kvalitet och nå bättre kostnadseffektivitet. Följden blev också, som känt är, att antalet friskolor på bara några få år fördubblades.

Reformen 1996

Under 1995 kom regeringen att börja ifrågasätta skolpengssystemet, framför allt på grund av att många kommuner ansåg att de nya bidragsreglerna ökade deras kostnader för skolväsendet som helhet genom att det uppstod en viss “överkapacitet” i skolväsendet med fler skolor, åtminstone på kort sikt. Man tillsatte en friskolekommitté som skulle utreda hur skolpengen påverkade friskolorna, deras utgifter och elevavgifter. I sitt betänkande föreslog kommittén ett slopande av skolpengen och att man i stället skulle införa ett system med bidrag som varje skola fick förhandla fram med de berörda hemkommunerna. Förslaget bemöttes klart negativt av friskolorna runt om i landet. Efter remiss hos Skolverket, Konkurrensverket, Friskolornas riksförbund och en rad andra myndigheter och institutioner gjordes vissa ändringar, men i stort kom förslaget att bli regeringens proposition som antogs av Riksdagen i december 1996.
Det innebär alltså att skolpengen försvinner från den 1 juli 1997 och att regeln om att hemkommunens bidrag till fristående skolor ska utgöra en viss procentandel av kommunens egen genomsnittskostnad tas bort. I beslutet ingår också att skolorna ska vara öppna för alla och att därför skolor på grundskolenivå inte får ta ut elevavgifter.

Demonstrationen

Den 28 augusti 1996 samlades folk från en rad olika skolor och från många olika delar av landet på Sergels Torg där man skulle visa sitt eniga misstyckande till reformen om skolpengens borttagande. Försvarstal för skolpengen och andra yttringar gjorde sig hörda. Detta var en demonstration för bevarandet av friskolorna. Eleverna som skulle medverka hade en tid innan fått god information om vad som var i görningen i Riksdagen och om hur möjligen skolan som enhet men även eleverna själva som individer skulle kunna påverka. Många ville att denna demonstration skulle ha betydelse för debatten, att den inte bara skulle bli som ett uppvisande av en enad ståndpunkt/åsikt, men även ge utslag. Demonstrationen blev – som tydligen planerat – av det lugnare slaget, utan några rop eller sånger eller annat som man som elev gått och hoppats på. Det blev mer likt en kollektiv promenad på led i den sköna sommarsolen. Vi från Franska Skolan hade några banderoller med texten Liberté, Egalité, Fraternité – ett vitsigt val som också visade vilken skola vi representerade, men för övrigt inga plakat eller dylikt som påvisade vår starka önskan att rädda friskolorna (förutom de kepsar och broscher som såldes med texten “rädda friskolorna”). När jag till rektor Véronique Lönnerblad ställde frågan om detta var planerat blev svaret “ja”; att man i skolledningen ansett att plakat, sånger och rop hör 1 maj till och inte är av nöden för att föra fram sina åsikter.

Tyvärr fick demonstrationen inte den uppmärksamhet av medierna som man önskat. Endast en av morgontidningarna hade med en notis, medan man i TV visade ett litet inslag på ABC. Rektor Véronique Lönnerblad säger dock att hon trots allt inte ångrade att denna demonstration genomfördes.

“Kvällsöppet”

Vad som dock orsakade ett uppsving för opinionssidan (friskolornas) var det inslag i “Kvällsöppet” på TV2 där bland annat Franska Skolans rektor Véronique Lönnerblad blivit ombedd att ställa upp. Hon hade nämligen figurerat en hel del i tidningarna under en tid i samband med friskoledebatten, med artiklar både av henne själv och om hennes kamp för sin skolas överlevnad.
Man diskuterade om hur bidragen i framtiden ska sökas i konkurrens med de kommunala skolorna och hur detta kommer att leda till beroende av de kommunala politikernas personliga och politiska åsikter. Ett socialdemokratiskt kommunalråd menade naturligtvis att det nya systemet var bra för att främja en likvärdig utbildning i hela landet och motverka segregerande skolor. Och en riksdagsledamot från regeringspartiet menade att friskolorna nu hade fått vad de alltid velat, lika behandling med de kommunala skolorna, och att de i praktiken kunde räkna med samma täckning (minst 75%) för sina utgifter. Att en skola som Franska Skolan skulle få en orimlig situation med förhandlingar med ett 30-tal olika kommuner som alla kunde göra olika bedömningar och förfärligt mycket pappersarbete insåg riksdagsledamoten men tyckte inte det var något regeringen kunde ta hänsyn till.

En företrädare för Stockholms Universitets Studentkår påpekade att t o m Skolverket hade ansett att man med det nya systemet “utelämnar friskolorna åt kommunernas godtycke” och att det är mycket egendomligt att en kommun både ska vara huvudman åt de egna kommunala skolorna och samtidigt avgöra existensen för konkurrerande skolor. Han menade också att man i framtiden behöver fler skolformer, inte färre, och att om man tar bort de alternativ som redan finns kommer man att “eliminera det mångkulturella Sverige”.

Om avgifterna

Enligt det nya riksdagsbeslutet får inga elevavgifter tas ut i grundskaolan. Vad gäller gymnasiet så ska storleken på elevavgift bestämmas av Skolverket och skolans rektor tillsammans. Argumentet mot elevavgifter är naturligtvis att det skulle skapa en segregation mellan socialgrupperna genom att endast barn till föräldrar som hade råd att betala avgifter skulle gå i friskolor. I andra länder är variationen lika bred som i Sverige (hittills) gällande både avgifters förekomst och storleken på de avgifter som tas ut. I England, där mängden friskolor är procentuellt större än i Sverige (40% av alla skolbarn går i friskola), är avgifterna relativt höga på grund av att staten vägrat friskolorna bidrag. Även i Danmark finns många friskolor och även här är socialgrupp 1 och 2 överrepresenterade, vilket man dock försökt motverka genom att staten bestämt att gå in och sponsra en del s k friplatser så att ett antal elever ska kunna gå i skolan tack vare en form av stipendium.
I boken “Avgiftsbelagd utbildning i privat regi” påstås att elevavgifter befrämjar föräldraengemang: att föräldrar engagerar sig mer i skolans verksamhet eftersom de vill ha valuta för pengarna de lagt ut. Även elevernas motivation till studierna skulle med detta resonemang öka, eftersom de är måna om att få ut maximalt av de pengar som deras föräldrar har satsat. Man tror att borttagandet av denna avgift skulle leda till minskat engagemang.

Om bidragen

Slopandet av skolpeng, dvs en bestämd ersättning till friskolorna, som träder i kraft i och med den kommande höstterminen, och som innebär att det blir upp till varje kommun att själv avgöra hur mycket bidrag man vill ge de godkända friskolorna, riskerar att betyda hårda tider för friskolorna i Sverige, och därmed för Franska Skolan.

175 av Sveriges alla 188 kommuner betalar idag ut bidrag till olika friskolor. 31 av dessa kommuner är gällande för fallet Franska Skolan. Detta kanske inte låter mycket men om man betänker att den vanliga procentandelen elever från annan kommun är ca. 20% så får dessa siffror en mening. För att vara en skola med lite över 750 elever så blir det en hel del. Främst visar sig detta när förhandlingar om bidragen måste genomföras. Först och främst ska man med varja kommun göra fyra olika förhandlingar, beroende på vilket stadium de olika eleverna går på. Därefter ska dessa fyra olika förhandlingar genomföras så smärtfritt som möjligt med 31 olika kommuner runt om i landet. Resultatet blir heller inte alltid positivt. Mycket tid och arbete går åt till detta. Självfallet kan en skola som Franska Skolan inte klara detta på lång sikt, vilket alltså kan få till följd att skolan blir tvungen att segregera: dvs att välja ut de elever som kommer från en lämplig kommun för att slippa alla dessa förhandlingar.

För de kommunala skolorna har elevkostnaden höjts den senaste tiden. Men det rör sig om en höjd totalkostnad på grund av att antalet elever har ökat, vilket innebär att kostnaden per elev är i stort sett oförändrad. Detta förhållande “drabbar” indirekt de fria skolornas bidrag, genom att det blir avgörande för storleken på elevavgifterna. I genomsnitt av de kommunala kostnaderna för grundskolorna går 1.6% till friskolor. I kommunala skolor var (1995) den högsta kostnaden per elev och år 81 700 och den lägsta 37 900 kr beroende på kommun. I friskolorna var den genomsnittliga elevkostnaden 47 300 kr per år.

Rätten till kommunalt bidrag kan tas bort om 1) skolan vägrar ställa upp på de inspektioner och årsredovisningar som Skolverket kräver, 2) utbildningen skulle kuna innebära påtagliga negativa effekter för andra skolor i samma region, 3) skolan tar ut oskäligt höga avgifter enligt Skolverket.
Friskolorna är skyldiga att göra en inrapporterig varje termin (en på hösten med elev- och personaluppgifter och nionas slutbetyg från föregående vårtermin, och en på våren med intäkter samt föregående läsårs kostnader) och dessutom vara beredda på en inspektion av Skolverket .

Om konkurrensen mellan friskolor och kommunala skolor
En del av den starka kritik som riktats mot reformen 1992, som ju införde en sorts likabehandling av friskolor och kommunala skolor, kom från lärarkåren på många skolor på många håll i landet. Dessa lärare har en kritisk syn på vad de anser vara skolans utveckling till en marknadsvara. De menar att skolan ska stå för sammanhållning och integration på lika villkor, vilket inte stämmer överens med den ökande konkurrensen och “survival-of-the-fittest”-principen som kommit att råda inte bara allmänt i arbetslivet utan nu också inom skolvärlden.

Många kommuner menar också att konkurrensen medfört problem för de “egna” skolorna när nya friskolor etablerats tack vare de kommunala bidragen och lockat till sig många elever. En del studier har också bekräftat att det i några enstaka fall har hänt att en kommunal skola har varit tvungen att läggas ner på grund av att alltför många elever beslutat att byta skola. Vad dessa studier dock inte kunnat påvisa är om eleverna valt att gå över till en friskola för att denna skulle ha en bättre kvalitet på undervisningen eller av något annat skäl, som t ex att en rad familjer blivit tvungna att flytta på grund av arbetsmarknadsskäl.

En rapport från Skolverket gör gällande att det finns vissa exempel på att reformen “drabbat” ett samhälle. Ett exempel är kommunen G som är en storstad med många likheter till Stockholm, där friskolorna trots sin hotade situation stadigt ökar i antal och många elever gått över till de nystartade skolorna. Det råder alltså en stor konkurrens om elever och lokaler, och de kritiserande menar att risken finns att friskolorna skulle få fler förmåner och mer bidrag än de egna skolorna. I exemplet om kommun B, en mindre norrländsk kustkommun, med långa avstånd, dyra transporter, lägre lokalhyror och minskande antal elever, kan man påvisa att det skett en kostnadsökning på utgifterna för friskolorna med 2,2 miljoner kr.
Ett stort problem, framför allt i glesbygder, är att det i dessa områden handlar om att hålla skolan/skolorna vid liv i stället för att inleda konkurrens mellan dem. Jag tycker dock inte att dessa kommuner ser helheten. För anledningen till skolornas tveksamma existens idag är just att de har så få elever och f ö är så små att det är mycket kostsamt att driva dem. Om man lät konkurrens uppstå skulle visserligen några skolor påverkas negativt och behöva stängas, men de som var av god kvalitet skulle dra till sig dessa – och andra – elever och på detta sätt bilda en större enhet än tidigare, och då skulle deras existensfråga vara löst.

Slutsatser och egna tankar

En slutsats som man kan dra av såväl föräldraenkäten som elevenkäten är att Franska Skolan fyller ett behov som alternativ i valet mellan skolor. Föräldrar och elever anser att de får ut extra värden jämfört med om de valt en kommunal skola, och att dessa värden motiverar terminsavgiften. Även det faktum att antalet friskolor i hela landet har ökat de senaste åren, framför allt tack vare skolpengen som givit skolorna en garanterad grundtrygghet och möjligheten att komplettera fiansieringen med elevavgifter, visar att det finns en efterfråga på andra sorters skolor än de vanliga kommunala.

Rimliga avgifter är tydligen ingenting som på ett negativt sätt påverkar föräldrar att välja en passande skola för sina barn, för att få sina önskemål tillfredsställda, även om man kan tänka sig att en sådan initiativförmåga kanske mestadels finns hos högre utbildade och välbärgade föräldrar. Ett större problem för valmöjligheten är snarare tillgången till information.

Att Sverige nu, som Riksdagen beslutat, inför ett förbud för friskolor (på grundskolenivå) som får kommunala bidrag att ta ut avgifter, anser jag verkar vara inte bara onödigt utan även ett tecken på oförstånd och naivitet. För samtidigt vill man ju ändra bidraget från att vara en fastställd, garanterad skolpeng (på 85 % eller 75 % som hittills) till att bli en summa som varje kommun själv får bestämma, och som alltså kan komma att ändras år från år.

För att slippa bli beroende av kommunernas godtycklighet och känna en ständig oro för skolans ekonomiska situation och framtid, kommer troligtvis många friskolor att försöka klara sig utan de bidrag de idag erhåller från elevernas hemkommuner och i stället finansiera verksamheten helt med elevavgifter. Detta kommer alltså i själva verket att leda just till den sociala/ekonomiska segregation som regeringen vill försöka undvika genom att förbjuda skolorna att ta ut avgifter!

I stället hade det varit bättre att inte införa något förbud mot elevavgifter utan istället ett ökat bidrag från hemkommunerna för att möjliggöra för alla som vill att sätta sina barn i en friskola. Man har gjort beräkningar på att om detta skulle göras så skulle ca 90 % av de elevavgifter som idag tas ut att försvinna helt.

En viktig konsekvens av att tillåta friskolor på liknande ekonomiska villkor som vanliga skolor är att det uppstår konkurrens. I och med att skolorna kommer att bli beroende av att var “attraktiva” för att familjer ska välja att sätta sina barn där, så kommer pressen att öka på både friskolor och kommunala skolor att höja sin standard och att ha en bättre kvalitet på sin undervisning. Enligt min mening skulle ett friare skolval automatiskt leda till en effektivisering och utveckling av skolväsendet. Dessutom hoppas jag att den tillsyn som Skolverket har och de inrapporteringar som friskolorna måste lämna in för granskning varje termin, kommer att leda till en ökad förståelse och insikt om behovet av kvalitet i utbildningen.

Ett friare skolval betyder dock inte bara högre kvalitet utan också större mångfald. Jag läser i ett pressmeddelande från Utbildningsdepartementet från den 13 november med rubriken “Krock eller möte” där man bl a skriver om hur lärare arbetar i skolor där många kulturer blandas. Ett betänkande om detta tema skall lämnas i slutet av september i år. Mitt förslag till utredarna är att de vänder sig till Franska Skolan för närmare upplysningar och insikter. “Franska” är en oas för familjer med utländskt påbrå och även för andra som är positivt inställda till mångfald och traditioner av olika slag.

Ett problem med hela debatten om friskolorna är att den tagit form av ett “krig” mellan två politiska block. Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern ser bara positiva saker i ett främjande av friskolorna, framför allt en allmän höjning av skolans standard och undervisning. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ha “rättvisa” och lika behandling för alla och därmed ett förbud mot alla former av elevavgifter. För att kunna påverka situationen för friskolorna i en positiv riktning måste man alltså tänka sig för i kommande kommunalval: där en borgerlig majoritet styr månar man mer om friskolor än i de kommuner där man har en socialistisk majoritet.

Jag skulle vilja avsluta mitt arbete med att citera en amerikansk skribent vid namn F. C. Fowler:

“The private school aid controversy raises the problem of autonomy and control, posing basic questions about the proper relationships between the state, the church and the family. It also reveals the inherent tensions among democratic values of freedom, equality and solidarity. Moreover, it touches upon such sensitive subjects as children, religion, ideology, race, social classes and cultural identity. In short, it touches things that are central to what it means to be human.”

Friskolor, 1.8 out of 5 based on 11 ratings
| Mer
Betygsätt Friskolor


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Friskolor eller som på något sätt är relaterade med Friskolor.

Kommentera Friskolor

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2