Skolarbete

Liberalism

Samhället utifrån Liberalismen
Liber är latin och betyder fri eller obunden, frihet skulle man kunna säga är liberalernas honnörsord. Liberalen vill att människan ska ha enskild frihet. Man kan sammanfatta liberalismen i tre punkter:
Privat äganderätt. Man ska själv ha rätt att disponera frukterna av sitt arbete. Äganderätten och friheten resulterar i marknadsekonomi (som helst inte ska regleras alls). Alla får själva bestämma över sin egendom. Vill jag sälja? Eller vill jag inte sälja? Och vilket är i så fall enligt mig det rätta priset?
Individens frihet. Alla människor är lika mycket värda, oavsett kön, hudfärg eller vad du har på banken. Och när alla är lika mycket värda är det inte okej att någon bestämmer över en annan, man ska alltså styra sitt eget liv så långt som möjligt. Alla ska få klä sig hur de vill, ha håret hur som helst, tro på vad man vill. “Så stor frihet som möjligt åt så många som möjligt” (Regebro, Lennart, http://www.liberalism.nu/liberalismen/frihet/).
En statsapparat som bara har hand om basuppgifter. Här skiljer sig tankarna mellan Nyliberaler och Social-liberaler. Nyliberalerna vill ha en s.k. “nattväktarstat” som bara består av lagväsende och försvar. Allt annat ska ske privat. Staten ska lägga sig i individens liv så lite som möjligt. Socialhjälp t.ex. ska vara en frivilligorganisation. I nattväktarstaten är skatten väldigt låg så alla har mer pengar. Vissa Nyliberaler vill inte ha någon stat alls, “anarko-kapitalism”. Social-liberalerna däremot vill ha ett samhälle med ett socialt skyddsnät. Staten ska ha ett större ansvar eftersom människor är olika starka. De tycker att alla ska ha rätt till skola och sjukvård oavsett inkomst. De tycker också att det måste finnas hjälp för de som faktiskt inte klarar sig själva, till exempel handikappade.
Som jag nämnde ovan finns det två huvudriktningar: Nyliberaler och Social-liberaler. Den absoluta majoriteten av liberalerna idag är Social-liberaler. Det som skiljer dessa två är synen på statens uppgifter (ovan). Gemensamt tycker de att alla ska kunna leva som de vill i det statsskick som är. Liberala partier hittar vi i nästan alla länder, även om åsikterna kan skilja. Gemensamt brukar i alla fall vara försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Historik

I Sverige var vi sena med att anamma liberalismen som grundades på upplysningens och den franska revolutionens (1789) idéer. Bl.a. att man skulle slippa tvångsregler i politik och ekonomi. Det var ett slag mot överklassen där liberalerna talade om frihet och rättigheter även till vanligt folk. Men det skulle ta hundra år innan svenskarna tog till sig dessa tankar.
1776 kom The Wealth of Nations av Adan Smith ut. Boken berättade om den ekonomiska liberalismen och blev lite av en bibel på 1800-talet. Här skrevs om näringsfriheten – alla borde i fri konkurrens få arbeta med de som de är bäst på. Näringslivet ska sköta sig självt, statliga regleringar ska bort.

På 1800-talet var det många som gick under i det nya industrisamhället. Detta reagerade vissa liberaler mot som menade att samhället borde hjälpa dessa svaga grupper. Social-liberalismen föddes. Man tog initiativ till lagar som reglerade barnarbete, arbetsgivares makt och fattigvård.
Efter långt om länge bildades i alla fall liberala partier även här i Sverige också. En viktig person var Karl Staaff som blev statsminister för den första liberala regeringen 1905. Nu krävdes allmän och lika rösträtt! (Detta förslag blev dock nedröstat och Staaff fick avgå redan 1906). Socialdemokraterna och arbetarrörelsen stod bakom Staaffs regering, men de blev hårt motarbetade av kungen och de konservativa. Till slut infördes trots allt allmänrösträtt… för män, 1909. Nu fick de män som var egendomslösa arbetare rösta och detta ledde till att en vänsterregering (med liberaler) och, vem om inte, Karl Staaff i spetsen kom till makten 1911. Men man fortsatte jobba för vidare allmän och lika rösträtt, för rika som fattiga, män som kvinnor. Och 1919, äntligen, kom beslutet om att även kvinnor skulle rösta. Och det fick de göra första gången i valet 1921.
1934 bytte liberalerna namn till Folkpartiet. Under den här tiden var de stora motståndare mot både nazismen och kommunismen som rasade ute i världen. Som störst var Folkpartiet i slutet av 40-talet och början av 50-talet.
Socialism
Samhället utifrån Socialismen
Fria och jämlika människor.
Solidaritet. Gemensamt ta ansvar, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa. Ur den här tanken föddes fackföreningarna.
Välfärdssamhälle. Ett samhälle där alla får den hjälp de behöver och ingen lämnas utanför. Man har med andra ord ett starkt socialt skyddsnät.
Statligt reglerad ekonomi. Socialister tror på planekonomi. Det innebär att staten bestämmer över vad som ska produceras, och för vem. De bestämmer även hur produktionen ska gå till. En renodlad planekonomi skulle i praktiken aldrig fungera (detsamma gäller för marknadsekonomi).
Statligt ägande. Allting ska ägas gemensamt. I första hand av den offentliga sektorn. Men kooperativt ägande är också ett alternativ. Det innebär att företaget ägs av sina medlemmar (konsumenter eller producenter).
De tre första punkterna är något man absolut strävar efter medan de sista två är lite svårare. Socialdemokrater talat sällan för att arbetarna ska äga företagen nu för tiden. I stället jobbar man för allas rätt till arbete. Och vad gäller planekonomi inser man att det inte fungerar, den gyllne medelvägen är därför ett bra alternativ: blandekonomi.

Historik

I det nya industrisamhället på 1800-talet var det mycket elände för arbetarna. Detta medförde att man krävde att arbetarna skulle äga fabrikerna och inte några pampar som gjorde sig en stor förmögenhet på andras slit. Detta var den nya socialistiska tankegången – eller kommunistiska, för till en början gick det knappast att skilja dessa två åt. Det var först i början av 1900-talet som leden delades, den reformistiska- och den kommunistiska socialismen. Man sa att de reformistiska socialisterna ville ha ett nytt samhälle medan kommunisterna bara ville
störta det gammal, eller att reformisterna var för de intellektuella och kommunismen för arbetarna.
Under 1800-talet fanns det många olika grupper av socialistiska tänkare som egentligen bara hade en gemensam ståndpunkt och det var att “orättvisorna i samhället kunde undanröjas enbart om man avskaffade den privata äganderätten till fabriker, skog och mark”.
I mitten av 1800-talet bildades de första fackföreningarna (som var olagliga på den tiden). Socialdemokratiska partiet bildades 1889 och var kraftigt åt vänster. Man jobbade för kortare arbetsdagar och rösträtt för alla.
Karl Marx är en viktig person i socialismens historia. Han gav tillsammans med F. Engels ut det Kommunistiska Manifestet år 1848. Där förklarade han vad de ansåg var fel med samhället och hur problemen skulle lösas. De ansåg att arbetarna utsattes för utsugning av kapitalisterna (fabriksägarna) eftersom de bara fick ut en liten del av vinsten i lön medan resten gick rakt ner i fickan på kapitalisten. Och om de inte frivilligt gav sig skulle arbetarna ta till en väpnad revolution. Under tidigt 1900-tal tog reformistiska socialisterna avstånd från Marxs och Engels idéer (detta ledde till ovan nämnda splittring i reformistisk och kommunistisk socialism).

Konservatism

Samhället utifrån Konservatismen
Conservare är latin och betyder bevara. Konservatismen uppstod som en motreaktion på liberalismen och den franska revolutionen. Edmund Burke skrev boken Reflektioner om franska revolutionen där han menade att jämlikhet var onaturligt och ouppnåeligt. Så förhoppningar om detta skulle bara skapa frustration. Några av de tankar som Burke hade i boken står än idag som Konservatismens kärnpunkter.
Förändring i sig är inte något gott. Ska förändring ändå ske så bör den vara försiktig och långsam och ta hänsyn till fungerande traditioner.
Människan är ofullkomlig. Och kommer därför aldrig kunna skapa ett perfekt samhälle.
Konservatismens hjärtefrågor har varit kronan (samhällets hierarkiska ordning), korset (kristendomen) och svärdet (försvarsmakten). Men numera är det två andra frågor som ligger den konservativa närmast, nämligen kärnfamiljen och rättssamhället. Värdekonservatismen är en riktning som utöver kärnfamiljen fortfarande lägger stor vikt på kristna etiken.
Tanken på människans ofullkomlighet är något som betonas i konservatismen. Hon är av naturen moraliskt och kunskapsmässigt begränsad, därför behövs samhällsinstutitioner som tyglar människan.
De konservativa kan uppfattas som “stränga”. Vad gäller brottsbekämpning vill de ha hårda straff och avskräckande medel. Rehabilitering anser många vara daltande med brottslingarna. Ett starkt försvar ligger också högt på deras lista. Man tycker att drömmen om pacifism är orealistisk. Vidare vill man ha privat ägande och sätter sig emot centralstyrd ekonomi. Det sägs att konservatismen är försvarare av klassamhället.
Historik
De konservativa fick mycket att stå i när arbetarrörelsen var igång på 1800-talet. Deras stora uppgift var att motarbeta socialisterna. Burke ansåg att liberalerna under franska revolutionen hade satt sig över den av Gud skapade naturliga ordningen. “Samhället är en kedja som består

av alla tidigare och kommande generationers människor. En generation människor får då inte bryta kedjan” (Gleerups, Reflex, sid 126).
De konservativa ansåg att människorna, liksom djuren, var ojämna i intelligens och därför var ett hierarkiskt samhälle nödvändigt. De rika hade fått sin makt genom Gud och ingen hade rätt att störta dem, om någon så gjorde fick de försvara sig: “Överheten bär icke svärd förgäves”.
De konservativa motarbetade att rösträtten skulle utvidgas. De ansåg att arbetarna var för dumma och obildade för att kunna ta ställning i viktiga frågor. Landet skulle styras av de som var bäst lämpade, kloka och kunniga. Men när den allmänna rösträtten väl var ett faktum accepterade även de konservativa jämlikheten.
De konservativa har en patriarkisk samhällssyn. Det innebär att den starka husfadern (staten) skulle bestämma över sin familj men även ta hand om dem och värna om dem. Se till att de får vård vid sjukdom o.s.v. Konservativa förde därför igenom en rad sociallagar under
1800-talet som begränsade barnarbete, förkortade arbetsdagen och reglerade fattigvården (precis som social-liberalerna). Men man ska inte tro att de fattiga hade rätt att kräva hjälp, nej, de skulle ödmjukt stå med mössan i hand.

Kommunism

Samhället utifrån Kommunismen
Communis är latin och betyder gemensam. Marx och Engels tankegång är grunden till all kommunism. Dessa två nämnde jag under socialismen eftersom socialism och kommunism hängde mycket ihop i början. Men dessa skiljdes åt i och med den ryska revolutionen. Då kommunisterna hävdade att väpnad revolution var det bästa sättet att få igenom förändringar, medan socialisterna ansåg att mer långsamma fredliga reformer var det bästa alternativet.
Marx och Engels skrev alltså det Kommunistiska manifestet. Där utryckte de tankar om hur drömsamhället enligt dem skulle se ut.
Klassamhället måste avvecklas. Alla ska födas med samma förutsättningar att lyckas i livet, alltså får inga titlar eller privilegier ärvas.
Revolution leder till förändring och man anser att denna förändring måste ske genom mer eller mindre våld då överklassen troligtvis inte kommer lämna från sig sina positioner frivilligt.
Företag ska ägas av staten. Ingen får sko sig på andras arbete.
Gemensamt ägande. Privat ägande bör inte existera, utan allt bör ägas gemensamt. “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” – alla ska alltså arbeta så mycket de kan i de gemensamt ägda företagen och sedan fördelas frukten av arbetet av staten åt var och en, men bara så mycket som man behöver.
Idag har vi framför allt två idétraditioner inom kommunismen, marxism och anarkism. Dessa två är överens om att störta den borgerliga statsapparaten och klassamhället
Historik
Från början var som sagt socialismen och kommunismen väldigt lika om inte samma.
På de ställen där kommunism har varit sanning har människor farit illa. Det har lett till diktaturer och utvecklingen har avstannat.
Under början av 1900-talet var arbetarrörelsen splittrad. Ungdomsförbund uteslöts från sina moderpartier p.g.a. avvikande åsikter och bildade då egna partier. 1921 bytte Sveriges
socialdemokratiska vänsterparti namn till Sveriges kommunistiska parti, och vissa i partiet stödde Lenin medan andra var vänstersocialister.
När Stalin kom till makten i Sovjet avrättades miljontals människor som inte tänkte “rätt”, med andra ord kommunistiskt. Men utifrån såg Sovjetunionen ut att vara ett idealsamhälle. Flera svenskar for dit för att få uppleva det sanna kommunistiska samhället – arbetarens paradis. Men alla kom inte hem igen. Många dödades i arbetsläger. Och de som kom hem och berättade blev inte trodda. Det var inte förrän 1964 som Sverige blev kritiska mot Sovjet och det i och med att Sveriges kommunistiska parti fick en ny partiledare, C H Hermansson. Partiet förnyades och bytte 1967 namn till Vänsterpartiet kommunisterna (vpk). I slutet av 60-talet när TV:n hade kommit in i var och vart annat hem kunde man för första gången se fattigdomen och krigen. Detta innebar ett uppsving för vänsterrörelsen och kommunismen.
Under 80-talet uppdagades otäckheter som tagit plats under Stalins välde på allvar. Och nu kom det också fram att vänsterpartiet hade haft ett nära band med öststatskommunisterna hela tiden. Ordet kommunist började klinga illa i folks öron.

Jämförelse

Liberalismen skulle slå ut de fattiga medan de rika skulle kunna frodas. När staten inte lägger sig i hur samhället ser ut skulle det vara mer eller mindre omöjligt för de som föds oprivilegierade att slå sig fram och få ett drägligt liv. De som har det gott ställt däremot skulle kunna fortsätta roffa åt sig obehindrat. Jag tycker inte att detta låter som något att eftersträva. En frivillig socialorganisation låter ju fint… men de som har vill bara ha mer, inte skänka sitt överflöd till de som enligt dem (de rika) själva har valt att vara utslagna.
Men vi hade även social-liberalerna som hade en lite annan syn på det med staten än nyliberalerna, därur växte socialismen fram. Här ska i stället staten bestämma allt! (Varför kan det aldrig vara lagom? …jag har hört nånstans att “lagom är bäst”). Och det kan ju inte resultera i något annat än att de som sitter i toppen och ska dela ut allt broderligt delar ut lite större delar till sig själva, så här frodas till slut en överklass också medan andra är så gott som svältfödda.
Konservatismen då? Ja… den är väl bra. För överklassen – för de som är nöjda med livet och vad de har och hur samhället ser ut. Här ska saker och ting förändras i maklig takt. De som inte har något, de får bara vänta med andra ord. Man skulle kunna säga att det är försvarare av klassamhället. Humm…?
Kommunisterna anser att revolution leder till förändring, blodig sådan om det är nödvändigt. Det känns onödigt… och otäckt. Förändring kan man få ändå, med lite tålamod (nu låter jag som en konservativ)! Om man tittar på de länder som faktiskt har det statsskicket (Nordkorea och Kina bland andra) så är de inte något man längtar efter.

Enkelt skulle man kunna säga vilken ideologi som passar vilken samhällsklass. Då skulle uppdelningen kunna vara ungefär så här:

Liberalism – medelklassen
Socialism – arbetarna
Konservatism – överklassen
Kommunism – de fattiga
Idag har vi olika partier som representerar dessa ideologier. Inte ut i fingerspetsarna men de har sin bakgrund där någonstans.

Folkpartiet – liberalerna
Socialdemokraterna – socialisterna
Moderaterna – konservatismen
Vänsterpartiet – kommunisterna

Vissa av ideologierna drar åt samma håll medan andra jobbar mot varandra. Två ytterligheter är konservatismen och kommunismen som väl kan sägas är varandras motsatser.
De skarpa skiljelinjer som funnits mellan människorna i samhället när ideologierna växte fram har jämnats ut över tiden. Idag kan överklass rösta vänster och arbetare på Moderaterna. Klasskillnaderna har minskat under 1900-talet även om det finns stora skillnader mellan fattig och rik fortfarande. Partierna har mycket gemensamt när det gäller att ordna samhället för medborgarna. Idag har vi egentligen två huvudlinjer, den borgerliga (alliansen) och den socialistiska (socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet). Inga livsavgörande frågor skiljer dem åt.