.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Indianer

Ämne: Kultur, Samhälle
| Mer

Historia

Amerika upptäcktes inte av den italienska sjöfararen Christofer Columbus och inte heller av vikingen Leif Eriksson. Nej, de som upptäckte Amerika först var stenåldersmänniskor som för 30000 år sedan tog sig över från Sibirien till Alaska på den plats där nu Berings sundet ligger ( nordöstra Ryssland och sydvästra Alaska ). Vintertid var vattnet oftast fruset vilket gjorde det möjligt för människorna att gå över isen. Avståndet mellan de två kontinenterna Asien och Amerika är endast 92 km på det smalaste stället. Två öar skulle ha kunnat fungera som rastplatser på den långa färden över sundet. Dessa förhistoriska invandrare var indianernas förfäder. Man antar att de primitiva varelserna var av mongolisk och europeisk härstamning. Hur de såg ut vet man inte, men man kan rimligtvis tänka sig att de var brunhyade och att håret var svart. Men säkert är att människor av varierande rastyp invandrade till Amerika under den långa tid detta skedde. Vid utgrävningar som gjorts i Amerika har man inte funnit några andra spår av apliknande varelser som vi har gjort i Asien, Afrika och Europa. De fynd som gjorts vid utgrävningar i Amerika är endast fornindianska vilket stöder teorin att indianerna var först i Amerika. En trolig förklaring till att indianernas förfäder kom till Amerika var att det fortfarande låg ett istäcke kvar sen istiden över Asien, vilket gjorde det svårt att hitta föda för befolkningen. När istäcket sen drog sig längre norr ut kunde folket söka ny föda på den Amerikanska kontinenten vilket ledde till en stor folkvandring över Berings sundet.

Kommunicering

Den befolkning som invandrade till Amerika under en lång period kom av naturliga skäl att dela upp sig i ett stort antal grupper spridda över hela Amerika. Dessa grupper byggde upp sina egna samhällen och isolerade sig från de övriga grupperna. Språk, kultur och övrigt liv kunde utvecklas utan inblandning utifrån. Detta fick till följd att ett stort antal språk kom att användas, man beräknar att cirka 2000 helt skilda indianspråk talades på den Amerikanska kontinenten när de första . Ännu idag lever mellan femtio och ett hundra nordamerikanska språk kvar, men åtskilliga är på väg att försvinna. Indianspråken var högt specialiserade till den miljö och det samhälle där de talades. De sex viktigaste språkgrupperna i nordamerika är:
1. Eskimo-Aleut, 2. Algonkin-Wakashan, 3. Nadéne 4.Penutian, 5. Hokan-Sioux, 6. Aztec-Tanoan.
Inom varje språkgrupp finns det flera olika indianspråk.

Teckensspråk

Indianerna använde även teckenspråk. Teckenspråket var främst prärieindianernas (siouxindianernas) språk, det har vuxit fram mellan de olika indianstammarna så att de skulle kunna prata med främmande jägare eller krigare. Till en början var det bara prärieindianerna som använde teckenspråket men det spreds även till Klippiga bergen och Columbiaplatån genom bergs- och platåindianernas jaktfärder till prärierna. Trots de många och olika språken kunde de nu kommunicera med varandra med hjälp av händerna.
De tecknade orden med en eller två händer, vanligast med två händer, när man tecknade använde man hela kroppen samt olika ting för att beteckna färger och saker, allt berode på vad man ville ha sagt. Tecknen är antingen symboliska eller karaktäriserande.
Varje stam hade sitt eget tecken, tecknet motsvarade antingen det verkliga namnet eller också det vanligaste öknamnet på stammen. För att beteckna dakota (sioux) indianerna drogs fingret tvärs över halsen, strupavskärare var ett vanligt öknamn på siouxerna.
Röksignaler

Indianernas rök samt spegel signalering vet man ganska lite om, men man kan säga att det liknar ett förenklat morsealfabet med kortare eller längre rökpuffar respektive “solkatter”. Röksignalerna fick man genom att elda fuktigt bränsle och med hjälp av en bisonhud eller en filt reglera utsläppet rök i varierande storlek. Röksignaler- ingen var vanligast på prärierna och i sydvästern.
Indianerna överförde även meddelanden genom att utför särskilda rörelser. Dessa var väldigt användbara i öppen terräng, särskilt i prärieområdena där det rörde sig om stora avstånd.
För alla olika sätt att signalera använde man sig av ett par tecken som man hade kommit överens om tidigare.

Religion

För den västliga grenen av siouxindianerna, teton dakota var Wakan Tanka (Det stora heliga), även kallad Taku Skanskan (någonting i rörelse) den högsta guden. Namnet Taku Skanskan anger även att han är identisk med himlen. Wi (Solen) företräder Wakan Tanka. Hans maka Hanwi (Månen) är en gudinna.
Luftens gudomligheter är Wakinyan (Åskfågeln = åskan och blixten), Tatetob (De fyra vindarna) och Yumni (Virvelvinden).
Djurarternas härskare, Tatanka (Buffeln) och Hunonpa (Björnen).
Skyddsandarna är de som vanligen uppenbarar sig i fågel eller djurgestalter. Hit hör också Inyan (Klippan). I den femte gruppen finns Maka (Moder jord) och Wope (Den sköna) som är Solens och Månens dotter, hon är även kyskhetens och barnens skyddsande.
Indianerna hade även farliga andar av olika slag som behornade vattenmonster som låg i krig med åskfåglarna, människoätande jättar, en sorts skogsrår (hjortkvinnor) som ledde vandrare vilse, även troll av olika slag förekom. Det förekom även mytologiska figurer som ansågs nyckfulla.
När en dakota dog lämnade själen kroppen för att färdas längs Själarnas väg (Vintergatan) till de många tipiernas land. Någonstans på den långa vägen satt en gammal kvinna, Hihankara (Ugglemakerskan),som noga såg efter att alla hade de nödvändigaste tatueringsmärkena, antingen på handleden, på pannan eller på hakan. Hade inte indianen några sådana tatueringar knuffades själen ner från vägen och föll till jorden. Sådana själar blev spöken och var dömda att för alltid irra omkring i de levandes värld.
De själar som kom förbi Hihankara kom till de mång tipiernas land där alla deras förfädernas tipier var resta . Här levde alla döda släktingar och vänner i ett ljuvligt landskap fyllt av naturens gåvor. Bufflar och andra djur strövade fritt omkring i stora skaror och minskade aldrig i antal. Det var ett gott land där allt som haft liv levde vidare i evighet.

Ceremonier

Soldansen

Soldansen är egentligen inte en dans utan en ceremoni. Den pågick i inte mindre än tolv dagar. Soldansen – eller solstirrandets dans som siouxerna kallade den var ett offer till Den store anden. Indianerna avgav ett löfte att de skulle dansa om de fick något bra för sin dans. T.ex. Hövdingen kunde avge ett löfte att dansa om hans folk blev lyckosamt under det kommande året, en far kunde avge samma löfte om hans son blev frisk. Om man sedan inte höll sitt högtidliga löfte så skulle man drabbas av en fruktansvärd olycka.
Hos siouxerna hölls soldansen under högsommaren när alla stamavdelningarna samlades och slog upp sina tipier i en stor lägercirkel. Den ägde rum antingen under den månaden då buffeln är fet (i juni) eller i den månaden då körsbären mognar (i juli).
Det fanns olika svårighets grader i dansen och för de som deltog i den svåraste graden var de psykiska och fysiska påfrestningarna oftast enormt smärtsamma. Soldansen var den offerhandling med vilken man infriade sitt tidigare löfte. Förberedelserna tog åtta dagar, de fyra sista var heliga. De som valt den svåraste graden började den första heliga dagen, de började med att fasta i fyra dagar utan mat eller vatten. Under de flesta ceremonier reste man en danshydda och en mittpåle utvaldes och smyckades.

Den fjärde heliga dagens morgon målades deltagarna av schamanerna*, målningarna varierade beroende på svårighetsgraden de valt. Alla var iförda en röd kilt och kaninskinn lindat kring arm- och fotleder. Kring halsen hängde ett band med en liten skiva föreställande en solros. I högra handen bars en kvist av sagebrush och runt huvudet en krans av samma växt. När alla målningarna var färdiga gick schamanerna och deltagarna till danshyddan, som i själva verket var en stor lövsal. Väl inne i hyddan placerade man en buffelskalle mitt emot soldanspålen som ett altare. Efter olika ritualer var tiden inne för soldansens höjdpunkt, självtortyren.
Krigare som tidigare genomgått tortyren kastade sig över de nya deltagarna och besegrade dem i en låtsad strid. Sjungande lyfte de upp ett stycke av hullet på bröst eller rygg – allt efter svårighetsgraden – och stack igenom med en kniv. Trästickor kördes igenom de dubbla snitten och två till fyra buffelskallar bands fast vid trästickorna. Somliga deltagare bands fast vid solpålen med remmar från stickorna.
Nu började själva dansandet. Åskådarna sjöng en långsam och taktfast melodi medan de som dansade riktade sina ögon mot solen och blåste i visselpipor. Buffelskallarna som hängde i kroppen framkallade fruktansvärda smärtor vid varje steg de tog. De som hade blivit bundna vid pålarna lutade sig bakåt så att repen spändes och huden drogs ut. De som valt den svåraste graden hissades upp från golvet med rep som kastats över en klyka i pålen och hängde där uppe med trästickorna i sina bara bröst.
Dock gjordes två korta uppehåll då de kvinnliga hjälparna fick komma fram och uppmuntra de plågade och tvätta av deras sår. Efter det sista uppehållet skulle deltagarna försöka göra sig fria, med kast och häftiga rörelser gjorde de dansande sitt bästa för att försöka få de inkörda stickorna att lossna. Det var oerhört plågsamt och det kunde hända att någon svimmade, med det ansågs inte vidare hedersamt. Stickorna skulle ut och de fick inte använda händarna.
Hos vissa stammar förekom dansen under mildare former än denna. De vita ansåg soldansen obehaglig och införde totalförbud under åren 1882-1934.

* Schaman, en slags medicinman

Krigsdans

Innan indianerna skulle ut på krigsstigen kunde de rådfråga medicinmannen om kriget skulle sluta bra eller dåligt. Medicinmannen kunde då välja att fråga stamfetischerna men vanligare var att han spådde utsikterna i magen på ett djur som han hade dödat, han tittade då på inälvorna och försökte avläsa dem och titta om tecknen var gynnsamma för ett krig.
När medicinmannen hade talat om att krigarna hade stora utsikter till framgång dansade man krigsdansen. Dansen kunde utföras på många olika sätt men avsikten var alltid att svetsa samman krigarna och höja deras stridsmoral. Under pauserna berättade de äldre männen om hur det hade gått till när de krigade och hur många de hade dödat de framhöll även att det var bättre att stupa i sin ungdom än att sitta gammal och tandlös med värkande lemmar.
När svartfötterna* skulle beträda krigsstigen samlades de utanför lägret. Där målade de sig och sina ponnyer och ifördes sig den dräkt de bar i strid. Nu följde ett låtsat anfall mot lägret, medan de äldre männen och kvinnorna sjöng och slog på trummor, kom hela skaran krigarna inridande i lägret och red runt den öppna platsen i lägret. Ryttarna hojtade, gled ner på marken och dansade brevid hästarna samtidigt som de imiterade kråmande springare.
Om krigarna blev besegrade och i synnerhet om de samtidigt förlorat några kamrater, då återvände de först när mörkret hade lagt sig över byn och var och en kunde smyga sig hem i tysthet till sin egen tipi. Men de ledande männen krävde givetvis alltid en förklaring till deras nederlag.
Om de vann blev deras mottagande ett helt annat. Alla lägrets invånare tog emot dem. De framgångsrika krigarna visade i sin segerdans alla skeden: anfallet, striden, triumfen allt visades med gester och rörelser. Runt alla krigare dansade lägrets kvinnor i långsam takt med de erövrade skalperna på långa käppar.
Vanligt var även att krigarna först av allt räknade upp alla sina tappra dåd. Att röra en beväpnad fiende med handen eller med en coup-stick ansågs bland prärieindianerna varan den förnämsta krigsbragden av dem allastörsta bragden av alla, det kallades att “räkna coup*”. Det fanns flera olika graderingar på coupen där första coup var finast att få. Att döda en fiende med pilbåge eller gevär var inte på långa vägar i klass med att räkna coup. Krig var en sport, sportens poäng var inte att döda och skalpera, utan att ta risker, ju större ju bättre. Att utmärka sig och få kvinnornas och kamraters anseende var omöjligt om man inte satte livet på spel i krig.
De tappraste krigarna bildade föreningar eller en sorts ordensällskap. Varje förening hade sin egen ritual, sin hövding och sina funktionärer som dansledare, lansbärare och trumslagare.
I dessa krigiska samhällen var möjligheterna stora att utåt stoltsera med sina framgångar på krigsstigen. Tog man en coup fick man en örnfjäder som skulle visa att man var en indian att räkna med, man fick då rätten att fästa örnfjädern upprättstående i nackhåret. När krigaren vunnit ett visst antal fjädrar fick han tillstånd att bära en fjäderkrona, eller ett par tunnslipade buffelhorn. Näst steg var att bära en fjäderkrona med “släp”. Andra stordåd eller upplevelser man gjorde belönades med på olika sätt skurna eller målade fjädrar. Alla fjäderbelöningarna var inte av samma slag.

* Svartfötter, namnet på en underavdelning av tetonsiouxerna (sihasapa)
** Coup, franskt ord för slag eller stöt

Sitting Bull

Vilket föredrag som de vita hållit har den röde mannen brutit?
Inte något. Vilket föredrag som de vita gjorde upp med oss röda har de hållit ? Inte något. När jag var pojke ägde siouxerna
världen. Solen steg och föll i deras land. De skickade tiotusen ryttare i strid. Var är vårt land? Vem äger det?
Vilken vit man kan påstå att jag någonsin stal hans mark eller ens en cent av hans pengar? Likafullt kallar man mig tjuv.
Vilken vit kvinna blev som fånge förödmjukad av mig?
Ändå kallar de mig en usel indian? Vilken vit man har någonsin sett mig drucken? Har överhuvudtaget någon hungrig kommit till mig och vänt om omätt? Vem har någonsin sett mig slå mina hustrur eller begabba mina barn? Vilken lag har jag brutit? Är det fel av mig att älska de mina?Är jag onskefull för att mitt skinn är rött; för att jag är sioux; för att jag föddes där mina fäder levde; för att jag skulle gå i döden för mitt folk och mitt land?

Indianer, 2.2 out of 5 based on 6 ratings
| Mer
Betygsätt Indianer


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Indianer eller som på något sätt är relaterade med Indianer.

Kommentera Indianer

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2