.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Inkaindianer

Ämne: Kultur, Religion
| Mer

Någon gång på 1100-talet började inkafolkets rike att växa ut kring staden Cucso. Det var ett quechua-talande indianfolk och förcolumbisk statsbildning i västra Sydamerika. Under 1200- och 1300-talet utgjorde inka ett av många små, rivaliserande hövdingdömmen som vuxit fram ur spillrorna av Huari-imperiet. På 1430-talet inledde inkahärskaren Pachacuti ett nytt imperiebyggnad, som på mindre än hundra år skulle leda fram till det förcolumbiska Amerikas största och mest väladministrerande stat. Enligt myterna var Pachacuti den nionde i en gudomlig dynasti, som grundlades av Manco Capac och ytterst av solguden Inti. Från sitt ursprungliga kärnområde kring Cuzco i de sydpeuranska högländerna utvidgades inkastaten successivt under tre framgångs rika generationer av härskare Pachacuti 1438-71, Topa Inka 1471-93 och Huayna Capac 1493-1525, så att den vid Huayna Capac död omfattade hela det andinska området från norra Ecuador till mellerst Chile. En sträcka på 460-mil. När Huayna Capac plötsligt avled i Ecuador i en epidemi, som troligen ytterst kan härledas från spanjorerna, utbröt mellan tronpretendenterna Huáscar och Atahualpa ett inbördes krig som väsentligt underlättade den spanska erövringen 1532, ledd av Francisco Pizarro. Mellan 1537 och 1572 gömde sig i djungelstaten vilcamba en exilregering av ättlingar till Huayna Capac.
Det har uppskattats att inkarikets befolkning som mest omfattade upp emot 10 miljoner, men att den decimerades till en tiondel under decennierna närmast efter erövringen. Det väldiga område som inkafolket erövrade beboddes av ett mycket stort antal etniska grupper, som talade olika, numera utdöda språk; det var inkaväldet som åstadkom den vida utbredning som quechuaspråket har i dag. Merparten av vår kunskap om inkakulturen härrör från spanska frönikörer versamma på 1500- och 1600-talet; särskilt värdefulla är sammanställningarna av Pedro de Cieza de León och Bernabé Cobo, liksom de många teckningarna i det 1400-sidiga manuskriptet av indianen Felipe Guamán Poma de Ayala, färdigställt någon gång mellan 1567 och 1615. I sådan form har delar av inkafolkets egen historieskrivning och mytologi bevarats, med detaljerad beskrivning av t.ex. de olika härskarnas erövrings krig och av det rika ceremoniella livet i huvudstaden Cuzco.

Materiell kultur

Inkafolkets materiella kultur byggde på tvåtusenåriga andinska traditioner. Med hjälp av fotplog och hacka odlade de mer än 40 grödor, av vilka de viktigaste var potatis(i de högre dalarna) och majs(i de lägre). På många håll kläddes de branta bergssluttningarna av smala jordterrasser, omsorgsfullt uppbyggda av sten, och bevattnings kanaler kunde vara milslånga. Inka saknade dragdjur men de hade flera arter av tamdjur än något annat förcolumbiskt indianfolk (lama, alpacka, hund, marsvin, anka). En del livsmedel torkades för lagring, däribland kött till charki och potatis till chuño. Inkas keramik var mycket hållbar och försedd med geometriska mönster i vitt, rött och svart; en typisk form är den stora, i botten spetsiga amforan med två handtag. Av trä snidades den karakteristiska bägaren (kero), som ofta var färgrant dekorerat. Inkas kläder vävdes ursprungligen av ull från lama, alpacka och vikunja, men med tiden ökade importen av bomull från kusttrakterna. Det färggranna compi-tyget utgjorde ett viktigt värdeföremål, som kunde anhopas som förmögenhet och bortskänkas som ett led i olika sociala transaktioner. Bland smycken märks de cylindrar av guld eller trä vilken de högre skikten bar i sina genomborrade örsnibbar som tecken på status och som gav dem den spanska benämningen orejones (‘långöron’). Metallbearbetningen ( guld, silver, brons, koppar) var mera mångsidig än på något annat håll än i Amerika och utgjorde den främsta lockelsen för de guldhungrande spanjorerna.
Den samlade hantverksskickligheten i Cuzco byggde på inkahärskarnas benägenhet att dit flytta specialister från de erövrade folken och därmed tillgodogöra sig äldre andniska traditioner. Till Cuczos prakt bidrog också t.ex. smeder från Chimú-riket och stenhuggare från de gamla hövdingedömena i Titicacabäckenet. I trakten av Cuzco byggdes vanliga bostadshus av natursten och lera eller av adobe, och taken av ichu-gräs påminde om halmtak. Offentliga byggnadsverk bestod av stenblock bearbetade med stenverktyg, sammanfogade utan cement men så noggrann att knappast en knivsegg kan föras in i skarvarna på murarnas utsida. Inkaarkitekternas noggrannhet präglar såväl palats, tempel och gravkammare som försvarsverk, lagerlokaler och jordbruksterrasser. Väl bevarade exempel på inkas byggnadskonst finns i administrativa och ceremoniella centra som Machu Picchu, Ollantaytambo och huvudstaden Cuzco. I Cuzco Bör särskilt nämnas de gigantiska, flerhörniga stenblock i försvarsverket Sacsahuamán, och de perfekt slipade murarna i det fordom med guldplattor prydda s.k. soltemplet, Coricancha.(‘Den gyllene inhägnaden’). Arkitekturen tycks ofta ha utformats för att underlätta astronomiska observationer av betydelse för jordbruksåret, t.ex. från inkahärskarens tron på torget Haucaypata i Cuzco.

Social, politisk och ekonomisk organisation

Den sociala grundenheten i inkariket var en kognatisk, jordägande och i huvudsak endogm släktgrupp (ayllu), som dyrkade en gemensam förfader, och som i modifierad form fortfarande har stor betydelse bland Andernas indianer. I sin snävaste betydelse bestod en ayllu av flera utvidgade familjer, var och en bosatt i en klunga hus, byggda i form av en inhägnad (cancha).Sociala grupperingar av olika slag och omfattning var i regel dualistiska; såväl lokala släktgrupper som Cuzcos statsdelar, Hanan (‘övre’) och Hurin (‘Nedre’), hade karaktärer av hälfter. Varje inkahärskare efterlämnade genom sitt harem av hustrur en ansenlig, egen ayllu som dyrkade hans mumifierade kropp. Antalet hustrur var ett mått på prestige, och härskaren kunde lämna särskilt utvalda kvinnor som gåvor till lojala undersåtar. Tronen ärvdes av en lämplig son genom primärhustrun, som fr.o.m. Topa Inka var härskarens helsyster. Direkt under härskaren lydde guvernörerna över “Fyrdelsrikets”(Tawantinsuyu) delar, som möttes i Cuzco: Chinchasuyu (nordväst), Cuntisuyu (sydväst), Antisuyu (nordöst) och Collasuyu (sydöst). Under dessa lydde ett antal provinsguvernörer, och under dessa i sin tur en hierarki av ämbetsmän (curacao) med ansvar för mellan 100 och 10 000 skattebetalare. Disciplinen i riket upprätthölls dels genom militärmakt, dels genom inkadynastins anspråk på gudomligt ursprung, men framför allt genom den ideologi som framställde relationen mellan härskare och undersåte som ett reciprokt, ömsesidigt förpliktande utbyte.
Många folk anslöts till imperiet på rent diplomatisk väg, genom att hövdingen installerades som curacao och åtnjöt härskarens gåvor, såsom bihustrur, lyxhantverk, tjänstefolk, lamadjur, jord och andra privilegier. Erövrad jordbruksmark delades i tre delar åt vardera lokalbefolkningen, statsreligionens kultur ändamål och härskaren själv. Skatt betalades i form av arbete, bl.a. på offentliga byggnadsprojekt och på härskaren åkrar. Arbetet inleddes av överheten själv och belönades med majsöl och gåvor, vilket fick exploateringen att påminna om böndernas jämlika arbetsgillen. För att stävja upprorstendenser flyttades hela byar, så att lojala och upproriska grupper bytte plats.
De omfattande textil- och livsmedelslagren erbjöd en social trygghet, som liknats vid socialism. Av stor betydelse var även rikets mycket väl fungerande kommunikationssystem, som möjliggjorde de statskontrollerade varuflödena, snabba truppförflyttningar och effektiv informationsspridning. Inka använde inte hjulet, men det skickligt konstruerade vägsystemet var väl anpassat till fotgängare och lamakaravaner; lamadjuret kan bära upp till 50 kg och färdas mellan 15 och 20 kilometer per dag. Härskaren själv färdades i bärstol. Över flodraviner byggdes hängbroar av tvinade, 40 cm tjocka repkablar. Vägstationer erbjöd skydd och förnödenheter efter lämpliga dagsetapper. Inkaarméns livsmedelslager användes av spanjorerna i tio år efter erövringen. Stafettbudbärare kunde förmedla meddelanden med en hastighet av 240 km om dagen. Räkenskaper fördes med hjälp av knutskrift.

Religion

Översteprästen var i regel en nära släkting till härskaren. Under skaparguden Viracoacha lydde solguden Inti, åskguden Illapa, månguden Mammakilla, ett antal stjärngudar samt jordmodern Pachamama. Varje lokalsamhälle dyrkade dessutom ett mycket stort antal heliga platser och föremål, som oftast bestod av stenar, bergskrön eller källor. Krönikören Cobo räknar upp omkring 350 dylika kultplatser i närheten av Cuzco, ordnade längs mer än 40 tänkta “linjer”(ceques), som alla utgick från soltemplet Coricancha. Varje linje med offerplatser tillhör en särskild ayllu. De heliga linjerna tycks ha omfattat hela riket, med förgreningar i ett stort antal lokala ceque-system. Offergåvor bestod oftast av föda, majsöl, kokablad, ull, kläder, snäckskal o.d., men även djuroffer som marsvin och lama var vanliga, vid särskilt viktiga tillfällen förekom människooffer (oftast barn). Vissa utvalda kvinnor blev mamacona (omnämnda som “Solens jungfrur”), som ägnade sina liv åt att framställa textilier, majsöl m.m. åt härskaren och solkulten. I Cuzco firades stora festivaler och ceremonier på torget Haucaypata; i dessa ingick förutom offerritter ett intensivt majsölsdrickande och olika rituella danser och sånger med färggranna dräkter och masker , ackompanjerade av blås- och slaginstrument. På vissa håll har element av inkafolkets ceremoniella liv överlevt nästan oförändrade till våra dagar.

Festivaler

Fester var vanliga i inkaimperiet. Dessa festivaler var viktiga för folket, och många viktiga ritualer var avgörande inför beslut, om t.ex. en lång resa:

• En festival hölls när majsen började sticka upp ur jorden. Det gjorde man för att skörden inte skulle bli förstörd av frost.
• De höll ceremonier till bröllop som varade i sex dagar. Även, under uppfostran av ett barn när barnet blivit över två år. Håret på barnets huvud klipps av utav byns äldsta efter ålder och rank. En present ges till barnet av alla som medvärkande i ceremonin. Efter att håret togs bort inleder samhället ett firande på tre till fyra dagar.
• Den största inka festivalen hölls unders sommarsolståndet. Alla fastade i tre dagar innan ceremonin kunde starta och under denna tid fick inga eldar tändas i husen. Vid en bestämd tid skulle Inkanen anlända med hela stadens befolkning. De väntade på att solen skulle gå upp, en av deras största gudomligheter, och så fort som den första strålen syntes började musiken, dansen och skriken. Efter ceremonin offrade den högste prästen ett offer till solen, vilket vanligtvis var en lama. Prästen öppnade kroppen och spådde där framtiden.

Skepp med silver och guld

1513 erövrade och härjades Inkariket av spanjorerna. De lade beslag på mängder av konstföremål av rent guld. Allt smältes ned och skeppades till Europa. De allra största mängderna ädelmetall skulle dock hämtas från Potosi i nuvarande Bolivia. Där upptäckte spanjorerna 1545 en av världens rikaste silverfyndigheter. Tiotusen förslavade indianer tvingades varje år arbeta i trånga gruvgångar.
Under gruvans 150-åriga storhetstid fördes 16 miljoner kilo silver till Spanien. Potosi växte till en storstad.

Inkaindianer, 2.8 out of 5 based on 21 ratings
| Mer
Betygsätt Inkaindianer


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Inkaindianer eller som på något sätt är relaterade med Inkaindianer.
  • No related posts

Kommentera Inkaindianer

« | »


Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2