.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Kärlek på liv och död

Ämne: Svenska
| Mer

Det var en dyster morgon när det franska skeppet lade till vid Englands hamn. Regnet hängde i luften och det var få människor ute, men de få som var ute tittade nyfiket på skeppet när det kom in i den lilla hamnen. En vacker ung kvinna med långt lockigt mahognybrunt hår klev ner på bryggan. Det var Helena, dottern till kungen av Frankrike. En kolsvart vagn dragen av lika svarta hästar kom körandes på vägen och stannande framför Helena och hennes tjänare. Hon klättrade in i vagnen och tog en sista blick på den lilla byn.
Några äldre kvinnor viskade ivrigt till varandra när de såg vem den vackra kvinnan var. Ryktet hade gått om att kungen skulle ha gift bort sin dotter till Englands kung. Ryktet var alltså sant tänkte kvinnorna, varför skulle annars Helena vara här i England utan sina föräldrar? Hon var trots allt bara 16 år gammal. Kusken hoppade upp på vagnen och styrde hästarna ut från byn mot slottet kungen av England bodde i.
Helena kikade sorgset ut ur vagnens fönster på det vackra gröna landskapet. Hon suckade och lutade sig tillbaka i vagnen.
Några timmar senare stannade äntligen vagnen. Helena klev ut och såg upp på det stora magnifika slottet. Det var omgivet av en vallgrav med kristallklart vatten. Framför de stora ekdörrarna som lede in till slottet stod ett par vakter med bister uppsyn. Helena kände hur fjärilarna började flyga omkring i magen på henne. Då hon inte var helt nöjd med att bli bortgift till en man hon aldrig träffat ville hon ändå göra sina föräldrar stolta över henne och göra allt hon kunde för sin nya man. Hon visste inte vad som väntades av henne, då svängdes de stora dörrarna upp och en kraftig man med mörkt hår och skägg kom ut. Att döma av hans klädsel var detta William, kungen av England. Helena svalde nervöst och gick fram för att möta sin nya man. Han svängde ut sina kraftiga armar med ett stort leende.
“Du måste vara Helena, välkommen till England” sa han.
“Tack, det är en ära att träffa er” sa Helena och neg nervöst. William tog upp Helenas ena hand och kysste den lätt.
“Nöjet är helt och hållet på min sida”
Han gjorde en gest till tjänarna att de kunde köra bort vagnen och eskorterade sedan Helena in i slottet. William visade Helena runt den lilla parken på baksidan och alla rummen i slottet. Avslutningsvis visade han hennes egna rum på högsta våningen. Möblerna var alla i en ljust rosa färg, det var tydligt att det var en kvinna som skulle bo här.
“Maten serveras om en timme i den stora salen, jag hoppas du kommer och äter med oss” sa han och lämnade Helena i det rosa rummet. Helena gav honom ett vänligt leende och nickade innan hon slängde sig ner på den rosa sängen.
“Så det är här jag kommer att tillbringa resten av mitt liv” tänkte Helena sorgset.
En timme senare trädde Helena in i den stora salen, hon bar en söt rosa klänning med djup urringning. Ett trettiotal människor satt redan vid bordet och åt sin mat. Alla tystnade när Helena gick fram mot bordets ände där William satt. Han gjorde en gest som antydde till att hon skulle sätta sig bredvid ner honom.
“Mina damer och herrar, detta är min fru Helena” sa han och såg stolt på Helena. Alla människor i salen såg nyfiket på Helena och började applådera. Efteråt kom tjänarna in med maten, männen kastades sig glupskt över maten.
Middagen pågick i flera timmar men Helena gick upp lite tidigare till sitt rum för att vila och ta sig ut ur den trånga klänningen. Hon hade fått den av sin mamma innan hon åkte, det skulle tydligen vara ett bra första intryck att bära den när hon träffa William. Men det var nästintill omöjligt att andas med den trånga korsetten. När hon äntligen fått av sig den gick Helena och lade sig i sin säng. Hon låg uppe länge och funderade. Det var nästan midnatt när William kom in i hennes rum. Helena kände hur hennes hjärta började slå snabbare, hon låtsade att hon sov och hoppades på att hennes make skulle gå. Och det gjorde han. Helena pustade ut och somnade till slut.
Tiden gick och Helena började känna sig allt mer hemma i slottet, hon började lära sig var allting låg och namnen på tjänarna. Hon tillbringade inte så mycket tid med William. Han kunde vara borta flera dagar i sträck och ibland till och med veckor. När han väl var i slottet hade han fullt upp med att diskutera med sina rådgivare. Men Helena hade ingenting emot detta, hon var faktiskt bara glad att hon nästan aldrig träffade honom. William hade bara varit vänlig och trevlig mot Helena men det var det enda. Han var mer än dubbelt så gammal som hon var och de var inte lika överhuvudtaget. Om Helena fått välja själv hade hon aldrig gift sig med honom.
En dag när hon satt i fönstret på sitt rum såg hon några pojkar på andra sidan vallgraven träna på att skjuta med pilbåge och det gav henne en idé. När William senare den dagen kom hem från ännu en av sina resor kom Helena springandes ner för trappan för att möta honom.
“William” ropade hon och rusade fram för att ge honom en kram.
“Helena, var skönt att äntligen få träffa dig” sa han och höll om henne.
“Berätta om din resa” sa Helena glatt när de gick igenom slottet. William pratade på om hur han haft det i London men Helena lyssnade knappt. När han äntligen var klar stod de i den lilla parken i solskenet.
“Trivs du i mitt slott?” Frågade William vänligt och såg på Helena.
“Jag trivs alldeles utmärkt här!” Sa Helena trevandes efter de rätta orden. “Men… när du är borta så ofta har jag lite tråkigt. Det vore kul att ha något att göra, så jag tänkte om jag kanske kunde lära mig bågskytte!”
“Bågskytte” sa William och skrattade roat “Kvinnor ska inte hålla på med bågskytte!” Han såg på Helena som med hoppfulla ögon såg in i hans. Hon var den vackraste varelse han någonsin sett och ville att hon skulle vara lycklig. Han tog hennes hand i sin och sa:
“Om det är det du vill. Jag ska kolla om det finns någon som kan ta dig till skyttebanan” sa William och gav henne en lätt kyss innan han gick tillbaka in i slottet. Helena satte sig ner på en av bänkarna och log för sig själv.
Morgonen därpå innan William åkte presenterade han Helena för Jack, hennes lärare i bågskytte.
“Jag måste tyvärr vara borta i en hel vecka” sa William till Helena. “Jag är verkligen ledsen över att jag inte kan stanna här med dig”
“Det gör inget, jag klarar mig” sa Helena och log. “Se till och stanna lite längre nästa gång du kommer hem bara.”
William kramade om Helena innan han gick ut från slottet och åkte iväg i den svarta vagnen. Helena vände sig om och såg på sin bågskyttetränare. Han såg ut att bara vara några år äldre än henne själv. Han var lång och gänglig och hade ganska långt brunt hår. Han såg på henne med sina bruna ögon och sträckte fram handen.
“Jag heter Jack” sa han med leende.
“Helena” svarade Helena och skakade hans hand.
“Bågskyttebanan ligger en bit bort så vi får nog rida dit om det är okej med dig” frågade Jack. Helena nickade. Williams vakter frågade om de behövde bli eskorterade till bågskyttebanan, Helena var faktiskt drottning av England. Vakterna gick tillbaka till de stora ekdörrarna och Helena och Jack gick ner till stallet för att göra i ordning två hästar. Helena var inte så van vid att själv göra i ordning hästen. Hon hade alltid någon tjänare som ledde fram hästen åt henne när hon skulle rida så Jack lärde henne hur hon skulle göra. När hon väl satt upp på sin häst sneglade hon på Jack som smidigt hoppade upp på sin egen och log glatt mot henne. Han hade ett underbart leende. Helena fick en varm känsla inombords varje gång han log mot henne. De red i full galopp mot bågskyttebanan som låg några kilometer från slottet på ett gärde. När de var framme hjälpte Jack henne av hästen, det var lite svårt med den långa klänningen. De var nästan ensamma på den stora bågskyttebanan förutom några unga pojkar som tränade sin bågskytte teknik. Helena och Jack gick längst bort där de kunna träna ifred. Jack tog upp en båge och visade Helena hur hon skulle hålla den och gav den sedan till Helena. Helena tog emot den och försökte hålla så som Jack instruerat.
“Så här” frågade Helena när hon höll i bågen. Jack skrattade när hon såg på Helena som rodnade lätt.
“Nej så här” sa han och ställde sig när Helena och lade sina händer på hennes. Helena svalde nervöst.
“Försök slappna av, och sänk armbågen” sa han och lade sin hand på Helenas armbåge. “Lägg pilen mot strängen. Dra tillbaka och släpp iväg den.”
Hon gjorde som han sa och släppte iväg pilen. Den landade någon meter från piltavlan. Helena rodnade och sänkte bågen.
“Det var inte så dåligt för första gången” sa Jack och log mot henne. Han stod fortfarande tätt intill henne. Lukten av halm slog emot henne och hon kände hur hennes hjärta hoppade över ett slag. Hon kunde nästan känna hans bröstkorg höjas och sänkas när han andades. Nervöst såg hon upp i hans ansikte och innan hon visste ordet av böjde han sig framåt och kysste henne. Helena slöt ögonen och för ett ögonblick glömde hon allt om tid och rum, att hon var gift och att det hon gjorde var enormt elakt mot sin riktiga man. Men hon brydde sig inte, det enda hon brydde sig om var här och nu och mannen hon kysste. Hon ville inte att det här ögonblicket skulle ta slut. Men det gjorde det. Helena öppnade sina ögon och såg på Jack som nervöst tog ett steg bakåt.
“Förlåt” stammade han “jag skulle inte ha gjort det där, jag vet inte vad som flög i mig”
Jack såg så ledsen och samtidigt skräckslagen på Helena som tog ett steg närmre honom.
“Det gör inget” viskade Helena “Jag förlåter dig.” Hon lade sina armar om hans hals och kysste honom. William var inte där, och han behövde aldrig få veta.
Dagen började lida mot sitt slut, Helena och Jack var fortfarande på bågskyttebanan. Men Helena var precis lika dålig som när hon börjat. Hon låg i gräset bredvid Jack och såg på solnedgången. Hon hade berättat mer för Jack den här dagen än hon någonsin gjort för William under hela den månaden hon bott i hans slott. Hon hade berättat om sitt hem i Frankrike, om sina föräldrar och sin uppväxt. Jack hade i sin tur berättat om hans uppväxt i England. När solen gått ner red de tillbaka till slottet. Det tog emot att säga adjö till Jack men de bestämde sig för att träffas redan dagen därpå igen. Helena sov knappt någonting den natten. Hon kunde inte sluta tänka på Jack och hur underbar han var.
Dagen därpå när de träffades red de inte till skyttebanan. Istället red de till kusten, de badade i det svalkande vattnet och torkade sig sedan på stranden i solen. När solen gick ner över vattnet och kastade ett vackert rött sken över havet låg Helena och Jack fortfarande på stranden. Jack flätade in sina fingrar i Helenas och såg in i hennes ögon.
“Jag älskar dig” sa han allvarligt.
“Jag älskar dig med” sa Helena och såg in i hans mörka ögon och kysste honom. Det kändes som om inget kunde förstöra deras tillvaro.
Solen hade för länge sen gått ner när Helena och Jack red hem till slottet. Eftersom William var bortrest stannade Jack kvar i slottet på Helenas rum. De försökte se till att ingen av tjänarna såg att Jack följde med när Helena gick in på hennes rum och låste dörren bakom dem.
När solen gick upp dagen därpå vaknade Helena vid Jacks sida. Han var redan vaken och såg på henne med de där vackra vänliga ögonen.
“God morgon” sa han och kysste henne.
“Hej” svarade Helena och kysste honom tillbaka.
“Tror du jag kan stanna här en natt till?” frågade Jack hoppfullt.
“Jag tror inte det… William kommer hem tidigt imorgon. Vi kommer nog inte kunna träffas så mycket mer.” Sa Helena sorgset. Jack blev tyst. Han strök med sin hand över Helenas och såg dystert på hennes ring.
“Vi kan rymma” utbrast Jack plötsligt. “Vi tar en varsin häst och flyr till kusten, vi kan ta en båt till fastlandet och leva där. Vi kan gifta oss och resa jorden runt. Vi kan vara tillsammans för evigt.”
Jack såg ivrigt på Helena och reste sig upp. Han började gräva i sina byxor som låg slängda på golvet men det enda han hitta var ett rött snöre. Helena satte sig upp i sängen och såg frågande på Jack när han satte sig ner på ett knä och tog Helenas hand.
“Helena, vill du gifta dig med mig?” sa han och såg allvarligt in i hennes ögon. Hon visste inte varför men hon kände hur heta tårar började rinna nerför hennes kinder samtidigt som hon log.
“Ja, självklart vill jag gifta mig med dig! Men…”
“Inga men” sa Jack och kysste hennes hand. “Jag älskar dig och du älskar mig, det är allt som behövs”
Helena log när hon såg på Jack som rev sönder det röda snöret i två delar och knöt den ena runt sitt vänstra ringfinger och tog upp Helenas vänster hand där Williams ring satt. Istället tog Jack upp Helenas högra hand och knöt snöret runt hennes ringfinger.
“Du får en riktig ring så fort jag har fått pengar” sa han och skrattade åt snöret som satt runt hennes finger. Helena satte sig ner på knä framför honom och tog hans händer i sina.
“Det här snöret är tio gånger bättre än ringen jag fick från William” sa Helena och tog av sig den dyra ringen. Hon gick fram till fönstret och slängde ner ringen i vattnet.
“När rymmer vi?” frågade hon leende Jack.
“Vad sägs om ikväll?” svarade han och gick fram till henne. Hon nickade och såg på sin högra hand där snöret satt och bytte den till sitt vänstra finger.
“Jag måste packa” sa hon lyckligt.
Det var solnedgång när Helena och Jack gick ner till entrén för att lämna slottet för alltid. Helena tog Jacks hand och de skulle precis gå ut genom dörren då den öppnades och in kom William. Helena hoppade förskräckt till och Jack kramade om hennes hand. William såg frågande på dem båda och det tog inte lång tid förrän han förstod vad som hände. Han såg kallt på Helena och vände sig till sina vakter.
“Grip dem” utbrast han och pekade på Helena och Jack.
“Vänta William, det är inte som det ser ut” försökte Helena och släppte Jacks hand. William gick fram till Helena och såg kyligt ner på henne.
“Lås in dem i varsitt rum” sa han och vände sig till vakterna igen. “Vi avrättar pojken”
“Nej” skrek Helena förfärat och försökte springa efter William då vakterna gick fram och tog tag i henne. “William det här är helt och hållet mitt fel, om det är någon du ska straffa så är det mig!”
William vände sig om och såg med värderande blick på Helena.
“Som du vill. Vi avrättar er båda.” Sa han och gick sin väg. Helena såg förtvivlat på Jack som vakterna släpade ner till fängelsehålorna. Själv blev hon instängd på sitt rum där hon gråtandes satte sig i fönstret.
Den natten blev den längsta Helena någonsin upplevt. Hon bävade inför morgondagen och tänkte på det underbara liv hon och Jack skulle ha haft. När gryningen kom släpade vakterna med henne och Jack till en vagn som skulle ta dem in till den närmaste by där de skulle hängas.
Jack såg på Helena som nästan darrade av skräck. Han satte sig bredvid henne och höll om henne.
“Förlåt mig” sa han sorgset. “Allt det här är mitt fel. Men jag vill att du ska veta att ha träffat dig är det bästa som någonsin hänt mig.”
Helena såg in i Jacks ögon och kände hur rädslan lämnade hennes kropp.
“Det gör inget.” sa hon och försökte le. “Den lilla tid vi hade tillsammans var den mest underbara tid jag haft.” Vagnen stannade och vakterna ledde upp Jack och Helena till galgen. Bödeln började med att sätta på snaran runt Jacks hals och dra åt snaran. Nästan alla invånare från byn hade samlats på torget för att se kungens fru och hennes hemliga älskare hängas. Kungen själv satt längst bak på ett podium tillsammans med några andra viktiga och adliga människor. Ingen sa något, alla tittade sorgset på de två älskarna som skulle hängas. Det var bara William som såg tomt på dem båda. Helena kämpade inte ens emot när bödeln trädde snaran runt hennes egen hals. Istället såg hon på Jack som såg ut över folkmassan. När bödeln gick bort för att dra i spaken såg Jack djupt in i Helenas ögon. Han log och sträckte sig efter Helenas hand.
“Jag älskar dig” sa han. En ensam tår rann nerför Helenas kind och hon försökte sig på ett leende.
“Jag älskar dig också” sa hon och försökte hålla rösten stadig. Hon ville vara lika modig som Jack, han stod där oberörd och beredd att möta sin död bara för att han älskade henne. Han skulle dö bara för att ha blivit förälskad i fel kvinna. William såg på bödeln och nickade. Helena tog ett djupt andetag och kramade hårdare om Jacks hand och försökte hålla ögonkontakten med honom. Då kände hon plötsligt hur luckan under hennes fötter föll ner och det sista hon såg i detta liv var hur livet lämnade hennes älskade Jacks ögon.

Sofie Söderholm

Kärlek på liv och död, 2.6 out of 5 based on 14 ratings
| Mer
Betygsätt Kärlek på liv och död


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Kärlek på liv och död eller som på något sätt är relaterade med Kärlek på liv och död.

Kommentera Kärlek på liv och död

« | »

'