Kolonisering
Europeisk expansion i Väst Afrika
Under perioden mellan 700 och 900 e. Kr. etablerades handelsvägar i norra Afrika. Dessa utvecklades successivt och gjorde att områden i Västafrika mellan åren 1100-1400 fick permanenta städer. Städerna var enligt dåtidens standard stora och välmående. En av dessa var Kumbi, huvudort i Ghanas imperium under 1000-talet, en dåtida metropol som inhyste runt 20 000 invånare (Mc Kay). Här flödade kulturen och handeln med slavar och guld gav området en dominerande plats i Västafrika. Efter denna period rådde en orolig tid med inbördeskrig mellan små kungadömen. Mali tog under 1200-talet kontroll över området och grundade en stormakt som skulle hålla i sig fram till 1450-talet. Här fanns blomstrande städer, såsom Timbuktu. Under 1300-talet nådde riket en höjdpunkt då Mansa Musa härskade. Rikedomen var total och kulturen var högtstående med ett fungerande jordbruk och samhällssystem. Här fanns också läkare, jurister och lärda män som skulle bistå kungen med information. Den teknik som de Afrikanska högkulturerna behärskade tillfredställde behovet de själva hade.
Mot slutet av 1400-talet började de portugisiska sjöfararna utforska de västra delarna av Afrikas kustband. Här flödade guldhandeln och man lyckades få kontroll över Guinea där man etablerade ett fort som kunde övervaka guldtransporterna till Portugal. Rikena som låg här var beroende av att få in varor från de olika handelsrutterna som gick genom Sahara. Portugiserna säkrade kontrollen över dessa och gjorde därför att de inhemska kulturerna fick stå tillbaka. Vidare var slavhandeln ett centralt fenomen. När turkarna stoppade slavflödet från områdena kring Svarta Havet blev utforskningen av Afrika en viktig källa till arbetskraft (Mc Kay). Européerna byggde sitt välde på extern arbetskraft och slavhandeln blev en nyckel i detta. Efter att Portugal tappade delar av sitt herravälde under 1600-talet tog franska, holländska och engelska slavhandlare allt större del av slavhandeln.
Det finns naturligtvis flera konsekvenser av Europas exploatering av Afrika. Under perioden 1450-1900 uppskattas att slavhandeln tog runt 11,7 miljoner afrikanska män från deras hemvist till Europa och de två amerikanska kontinenterna. (Mc Kay s 581. Mats Bladh, Ekonomisk historia 1995, säger runt 9,7 miljoner fram till år 1870, s 37).
En konsekvens av detta blev att befolkningstillväxten minskade i Afrika men ökande i västvärlden. Slavarna kom även att användas inom Afrika, både av rika svarta härskare och av vita nybyggare. Detta gjorde att den afrikanska teknologin inte utvecklades i samma takt som i Europa eftersom man inte behövde så mycket maskiner när slavar gjorde arbetet. Det var inte heller ovanligt att kolonisatörerna gav olika folkgrupper en möjlighet att med våld slå ner andra grupper. Detta kunde leda till en tillfällig statusställning, något man vann på under kort sikt. Valde man att gå emot var man dömd till slaveri. En del av dessa motsättningar mellan olika folkgrupper lever kvar och har under lång tid bidragit till olika motsättningar.
Behovet av arbetskraft påverkade också exporten av slavar. De amerikanska kontinenterna behövde unga, starka män till hårt arbete, i Afrika och Asien ville man ha kvinnor. Hemförhållandena i de olika byarna måste blivit omvälvande när stora delar av befolkningen försvann i slavhandeln.
Här tillkommer också faktumet att den skeva könsfördelningen på de svarta män och kvinnor som fortsatte sina liv i Afrika påverkade möjligheten att gifta sig och skaffa familj. På västra sidan av Afrika fanns ett överskott av kvinnor, på östra sidan ett överskott av män.
Det går inte heller att bortse från att den vite mannen från 1500-talet etablerade en administration i de afrikanska kolonierna som underlättade handeln. Dessa kunskaper införlivades knappast hos den lokala befolkningen, vilka arbetade ute på fälten, snarare skapade de en nödvändig “vit” närvaro eftersom dessa olika instanser behövdes administreras. Detta gav rikedom och status. Inte att förglömma är att katolska kyrkan såg ner på den svarta lokalbefolkningen som barbarisk och hädisk. Detta kom sen att utvecklas till en europeisk överklass i många delar av Afrika, vilken skulle bestå långt in på 1900-talet, i vissa fall in på 2000-talet.
Avslutning
Kontentan av detta är att när européerna mot slutet av 1400-talet tar kontroll över de nordafrikanska handelsrutterna begränsar man de inhemska rikenas möjlighet till fortsatt utveckling. De tidigare så blomstrande kulturerna i västra Afrika får nu stå tillbaka för de expansiva europeiska erövrarna vilka vill ha guld och arbetskraft. Man inför en “vit” administration som skapar en överhet där rasismen styr. Slavhandeln tar över 11 miljoner människor från Afrika, kanske mer, under ca 450 år. Den inhemska befolkningen får leva under förtryck och den tekniska utvecklingen får stå till sidan för mänsklig arbetskraft. När kolonierna under 1900-talet frigör sig så saknar man mycket av de kunskaper som den vite mannen skött, därför präglas flera av dessa områden idag av fattigdom och inbördeskrig. Här kan man också nämna de motsättningar som kolonisatörerna skapat. Afrika har vidare inte fått utvecklas efter egna förutsättningar, utan påtvingats ett levnadssätt som någon annan vill ha utan att tänka på konsekvenserna.
Amerika
1492 siktar Columbus de västindiska öarna. För européerna var detta den “nya världen”, en värld fylld av rikedom och framgång. Men i själva verket hade de amerikanska kontinenterna funnits länge och haft flera framstående kulturer. Mellan år 600-900 hade Maya-folket på Yucatán-halvön sin storhetstid. Med tanke på tisdperioden så var de framsteg som Mayafolket nådde fantastiska. Några saker som kan nämnas är en kalender, mer exakt än den europeiska, ett välutvecklat skriftspråk och ett matematiskt system som Europa inte skulle se för än hundratals år senare. Rent politiskt var Mayafolket indelat i olika grupper, det fanns inte en stark central enhet. Detta skulle sen visa sig bli ett problem för spanjorerna när de nådde fram till området. ( Mc Kay).
I nuvarande Mexico tog folkgruppen Aztekerna successivt mer inflytande från de andra folkgrupperna i området under1430-talet. Från den fantastiska staden Tenochtitlán styrde härskaren sitt folk. Religionen var en stark drivkraft och en anledning för Aztekerna att driva ut andra folkgrupper i närområdet. De hade också ett utpräglat handelssystem där en handelsöverklass styrde.
Spanjorerna anländer
1492 når Columbus fram till de västindiska öarna. Detta markerar starten på den spanska erövringen av det vi i dag kallar för Latin och Sydamerika. 1519 Når Hernan Cortés Aztekernas rike.
Hernan Cortés var den andra generationen erövrare som efter Columbus expeditioner i Västindien ville fortsätta kolonisera den “Nya Världen”. När han med lite mer än 500 man lämnar Cuba så trodde han säkert att detta skulle bli enkelt, hans kunskaper om de olika folkslagens utveckling måste vart ganska bristfällig. Vid landstigningen i Mexico träffar han en indianflicka som han inleder en relation med, hon ger honom värdefull kunskap om Aztekernas rike och kultur (Bladh 1995). Befolkningen i Tenochtitlán såg blekansiktenas närvaro som ett omen, det var nämligen ett ce-acatl-år, slutet på en 52-årig livscykel som aztekerna levde efter. Just den tiden skulle en förändring komma. Hövdingen välkomnade Cortés som svarade med att kidnappa honom och kräva guld i lösen. Nu var konflikten i gång och det skulle ta tre år för spanjorerna att helt besegra Aztekerna och jämna staden med marken.
Självfallet fick den spanska inblandningen i Aztekernas liv tydliga konsekvenser. Det mest märkbara vara att befolkningsantalet bland indianerna minskade, i vissa fall blev de helt utplånade. Möjligheten att fortsätta utöva kulturarvet och familjeliv försvårades avsevärt. Under 1500-talet beräknas befolkningen i Mexico minskat från ca 25 miljoner människor till en miljon människor. Till detta hör att européerna hade med sig sjukdomar och indianfolken blev sjuka och dessa hade redan innan erövringarna slagit ut delar av indianfolken (Bladh 1995). Mc Kay skriver att européerna dock hade med sig sjukdomar från indianerna, t.ex. syfilis som blev ett stort problem för Europa.
Eftersom befolkningen bland indianerna minskade försvann också stora delar av produktionen, det ledde till att de som fanns kvar i arbete ute på fälten fick ökad arbetsbörda. Det blev inte heller bättre av att djuren betade i fritt i stora områden och förstörde odlingarna. Dessa stora tomrum skapade även storgårdar – haciendos. Dessa var enbart kontrollerade av en vit överklass som mer eller mindre gjorde indianbefolkningen till livegna bönder. Slaveri var i princip förbjudet, men det sätt som spanjorerna utövade sin makt kan likställas med detta (Mc Kay).
När nu jordbruket ökade i Amerikas kolonier så spreds också nya grödor runt jorden. Majs och potatis gav européerna bättre föda och ledde så småningom till ökad befolkningsmängd.
Avslutning
När spanjorerna våldsamt slog ner de indianska kulturerna så sate man stopp för den utveckling dessa folkgrupper haft och gav dem ett liv som livegna. Detta hämmade deras tillväxt och en hel generation gick under. Sjukdomar härjade åt båda håll och nya grödor introducerades till Europa och världen. Kontentan blir att idag att vi fortfarande har en fattig och i de flesta fall nedtryckt folkgrupp på de amerikanska kontinenterna. Dessa människor blev berövade sin utveckling, både socialt och kulturellt. Trots att det är ett nytt årtusende är indianfolken idag en minoritet på flera håll, vilka fortfarande slåss för de rättigheter de blev berövade på under 1500- talet.
