.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Livets utveckling

Rester eller spår av växter eller djur från tidigare geologiska perioder kallas fossil. Studerar man sådana , kan man se att en utveckling, en evolution, har skett. De flesta fossiler finner man i sedimentära bergarter, som sand- eller kalksten, vilka bildats i lager på lager. Men det finns många fler slag av fossil. I ytligs skikt finner man unga fossil, och ju djupare man gräver, desto äldre fynd gör man. Genom att jämföra fossil från olika tidsåldrar kan man studera den utvecklinen och specialisering som sklett. När det gäller att bestämma hur gammalt ett fossil är, finns det olika metoder. Man kan undersöka om s k ledfossil finns i avlagringen. Ledfossil är växter eller djur med typiska särdrag, som levet under en begränsad tidsålder över stora delar av jorden. För att få en mer noggran åldersbestämning, måste man mäta fossilets innehåll av vissa radioaktiva isotoper. Isotoper sönderfaller med känd hastighet till stabila ämnen.Charles Darwin (1809-1882) var den första som gav en godtagbar förklaring till arternas utveckling. Under en världsomsegling på 1830-talet samlade han biologiskt matriel och gjorde antckningar om sina iakttagelser. Väl hemma i England bearbetade han och drog slutsatser av sitt matriel. När han år 1859 gav ut sin bok “Om arternas uppkomst genom naturligt urval”, blev det en bestseller som grundligt ändrade syn på arternas uppkomst och utveckling. Darwins teorier grundade sig på tre fakta:

1. Alla organismgrupper uppvisar variation.
2. Alla organismer producerar mer avkomma än vad som överlever till vuxen ålder
(bara en bråkdel av torskhonans 85 miljoner ägg överlever till könsmogna torskar)
3. Utvecklingen har haft lång tid på sig.

Av detta drog han två slutsatser:

A) Miljön gynnar de bäst anpassade, medan de dåligt anpassade gallras bort eller hindras att föröka sig.
B) De arvsanlag som gynnar överlevnad och fortplantning förs vidare till nästa genration.

Om miljön och arter inte uppvisade någon variation, skulle heller ingen utveckling ske. Som vi vet förändras dock miljön. Hos levande organismer uppträder emellanåt förändringarna av anlagen på grund av strålning, virus gifter m m. De flesta av dessa förändringar arvsanlag missgynnar individen, eftersom de i många fall leder till allvarliga defekter som kan vara dödliga. En ändring av miljön kan dock gynna ett nytt arvsanlag, och detta kommer då att spridas. Som exempel kan nämnas björkmätarfjärilar. Dessa är kamouflagefärgade och syns knappast på en normal björkstam. Men bland björkmätarna får några få procent helt mörk färg. Dessa fjärilar upptäcks lätt av fåglar och blir uppätna. I Englands koldistrikt har man dock sett att detta arvsanlag leder till ökad överlevnad. Genom koleldning har naturen mörkfärgats av att sotsom släppts ut. Till och med björkstammar är mörka. Då är det naturligt färgade björkmätarna som lättast upptäcks medan de mörka klarar sig. Genom att miljön förändras kan alltså ett tidigare skadligt arvsanlag visa sig vara gynnsamt.

Den atmosfär, som i bygynnelsen omgav vår livlösa jord, saknade syre (O2). I stället dominerade olika kolväten tillsammans med koldioxid, ammoniak, väte och vattenånga. Eftersom det inte fanns något syre, fanns det heller inte ozonskikt, och därför kunde solens energirika UV-strålar nå jordytan. I atmosfären pågick ständiga häftiga åskväder med blixtutladdningar. Strålning och blixtar gav energi som kunde sammanfoga gaser till mer komplicerade föreningar. Teorin om hur denna atmosfär i livets morgon, uratmosfären. skulle kunna frambringa organiska föreningar, provades för första gången 1953. I ett slutet system utsattes gaser av ammoniak, väte, metan och vatten för elektriska urladdningar. Efter en vecka hade det bildats organiska föreningar , bl a aminosyror, som är byggstenar i våra proteiner. Med olika gasblandningar kan det även bildas organiska baser som ingår i vår arvsmassa, DNA och RNA.
Kunde inte buljongen i urtidens världshav ruttna?? Nej, för att det ska kunna ske behövs det bakterier, och några sådana hade ännu inte bildats. Men när microblåsor hade inneslutit arvsmassan som kunde kopiera sig själv och fått ämnesomsättning, skädde en explosionsartad utveckling. Jorden stank som av ruttna ägg, då svavelväte frigjordes vid de nybildade bakteriernas jäsningsprocesser. Så småning om togs färgpigment upp ur cellerna. Det uppstod då s k cyanobakterier. De kunde utföra en enkel fotosyntes, vilket ledde till att en ny gas blandades in i atmosfären – syre. När luftens syrgas utsattes för solens ultravioletta strålar, bildades treatomiga syremolekyler, ozon. I atmosfären uppkom ett ozonskikt, som filtrerade bort den farliga UV-strålningen. DEt äe en förutsättning för att olika livsformer ska kunna vistas på land. För cirka 1500 miljoner år sedan skedde en viktig specialisering: Arvsmassan samlades i en cellkärna innanför en membran. Från de med kärna försedda cellerna utveckling sedan högre växt- och djurceller. Cellern kunde sluta sig samman till flercelliga organismer. Därvid skedde en specialisering, som innebar att vissa celler kunde sköta näringsintag, andra fortplantningen, dörsvar etc. Under kambrium- och ordoviciumperioderna, för 600-440 miljoner år sedan, fortsatte utvecklingen av nya arter ryggradslösa djur. Maskar, nässeldjur, trilobiter (Kräftdjur) och ortoceratiter (Bläckfiskar med skal) dominerar bland djurfossilen. Mot slutet av perioden började de första ryggradsdjur uppträda – fiskarna.

För drygt 400 miljoner år sedan började de första växterna kolonisera land. De saknade egentligen rötter. Från en krypande jordestam kunde gaffelgrenade själkar sträcka sig en meter upp. Det var en helt ny miljö som växterna fick anpassa sig till. Bland annat måste de kunna skydda sig mot uttorkning, ha vävnader för vätsketransport och stödjevävnader som kunde hålla dem upprätta. I silurperiodens hav fanns det gott om s k pansarrundmunnar, som är besläktade med våra dagars käklösa nejonögon. Under silur började också de första fiskarna med riktiga käkar uppträda. Under devon klädde landmassorna av kärlkryptogamer (ormbunkar, fräken- och lummerväxter), som mot slutet av perioden bildade riktiga ormbunksskogar. Där fanns också de första insekterna, som dock var vinglösa. Devon är fiskarnas tidsålder. Det fanns pansarhajar, vanliga hajar, lungfiskar och även några strålfeniga arter, alltså det slags fiskar som dominerar idag. I Devonvattnen uppträdde också de kvastfeniga fiskarna, som fått betydelse för utvecklingen. Av kvastfeningarna fanns tre typer: Tofssjärt-, salamander- och grodfiskar. Samtliga ansåg länge vara utdöda. 1938 lyckades forskarna fånga en tofsstjärt och gav den namnet Latimeria, defter dess upptäckare Mrs Latimer. Salamanderfiskarna var förfäder till vattenödlor (salamandrar). Grodfiskar gav upphov till grodor, paddor och till de urspruningliga kräldjuren. Ur dessa uppstod senare fåglar och däggdjur. Ett exempel på ett djur som tog steget upp på land är Ichtyostega, den fyrfota fisken. Den hade sjärtfena men även gångben och levde troligen i grunda dammar. När dessa ibland torkade ut, kunde fisken förflytta sig på land till andra gölar, som fortfarande hade vatten. Fyrfotafisken harde alltså möjligheten att överleva i vatten genom att den kunde förflytta sig över land.

Homo sapiens, tillhör däggdjursordningen primater. Människan har mycket gemensamt med människoaporna, ca 98% av arvsmassan, men skiljer sig på några avgörande punkter upprätt gång, griphand med tumgrepp, oavbrutet könsliv, utvecklat språk (tack vare struphuvudets utformning), stor hjärnkapacitet (med många “kopplingar”). Apor och människor har skiljts åt sent. Den första troliga förfader som inte själv var en apa, en art av släktet Australopithecus, uppträdde i Östafrika för ca 5 milj. år sedan. Tidiga människoarter var Homo habilis, från ca 2,3 milj. år sedan (den första som förfärdigade verktyg) och Homo erectus ca 1,7 milj. år (som använde elden). De uppträdde först i Östafrika, spred sig sedan över Gamla världen och gav upphov till vår egen art, Homo sapiens för ca 0,2 milj. år sedan. Även detta skedde troligen i Afrika. Frågan om den kraftigt byggda neandertalmänniskan tillhörde arten sapiens eller utgjorde en egen art är omstridd. Hon levde i medelhavsområdet och s. Väst- och Mellaneuropa under den senaste nedisningen men trängdes för ca 40 000 år sedan ut av den moderna formen av sapiens, populärt kallad cromagnon. Denne var jägare och skapare av grottmålningar, och till anatomin helt lik vår tids människor.

Människor, apor och halvapor ingår i en grupp (ordning) av däggdjur som kallas primater eller herredjur. De hade under sin utveckling mestadels levt bland trädens grenar. Detta levnadssätt har gynnat egenskaper som griphänder och stereoskopiskt seende. Det har också lett till ett välutvecklat balanssine och bra känsel i händer och fötter. Kravet på snabba reaktioner och behov av att tolka sinnes intryck och samordna rörelse har gynnat individer som haft vissa hjärncentra förstorade. Sådana centra är hjärnans bark, vars utveckling har lett till primaternas höga intlligens. Lägre primater hade börjat sin anpassning till trädliv redan under sen kritperiod. I början av tertiärtiden, dvs för 70 miljoner år sedan, delades primaterna upp i olika utvecklingslinjer. För 20 miljoner år sedan spred sig en människoapa, som kallas Dryopithecus, över Afrika, Europa och Asien. Skilda former av Dryopithecus anses ha gett upphov till nutidens människor och människoapor (gorilla, schimpans och urangutang). Våra förfäder och Afrikas människoapor fortsatte att vara en gemensam grupp flera miljoner år framåt. Den grupp varelse, som människan tillhör, kallas hominider. Utmärkande för dessa är upprätt gång, S-formade ryggrad, ett kort och skålformat bäcken samt gångben som längre än armarna. Den upprätta gången frigjorde händerna för nya uppgifter. Tummen, som kan sättas mot varje annan fingertopp, gav handen ett kraftigt grepp om eventuella redskap. De motsättliga fingrarna gav också hominiderna möjlighet att känna på frön och annan föda och därigenom bedöma kvaliteten. Människans familj började med två släkten som kallas Australopithecus (= sydapa) och Homo. Australopithecus levde på Afrikas savanner för ca 1-4 miljoner år sedan. Det var omkring en meter långa och kunde använda grenar eller dyl som enkla redskap. Från Australopithecus utvecklades tre eller fyra arter. Av släktet Homo utvecklades tre arter: H. habilis, H. erectus och H. sapiens. Homo habilis levde för 2 miljoner år sedan i Afrika jämsides med Australopithecus. Habilis betyder den händige, vilket syftar på dess förmåga att tillverka stenredskap. Homo habilis var alltså den första senåldersmänniskan. Homo erectus, den upprättgående, levde för 0.3-1,6 miljoner år sedan. H. erectus kunde nå en längd av 170 cm och henner hjärna var relativt stor (1000 cm3). Ökande intlligens ledde till att hon kunde förfina sina verktyg och, inte minst viktigt, använde eld. Hon kunde bygga skydd och troligen också tillverka kläder. Därigenom blev det möjligt för H. erectus att även sprida sig till kallare områden.
För 50’000 år sedan fanns människor i Europa som överensstämmer med dagens. För att markera det sista utvecklingsteget kallar forskarna denna människotyp homo sapiens sapiens, eller Cro Magnonmänniskan efter en fynd ort i Frankrike. H. sapiens sapiens har kraniets nackhål centralt placerat, så att huvudet balanseras på halskotpelaren. Skalltaket är högt och välvt. Ansiktet är platt och vertikalt med utskutande hakspets. Kroppen är spensligare än neanderthalarnas, så det kan inte vara med en ren styrka som H. sapiens sapiens vann konkurrensen. Troligen var den modernaste människotypen bäst på allt. Dess verktyg, vapen, och jaktmetoder var mer effektiva. Dessutom kunde den anordna effektiva eldstäder, bl a har man funnit rester av primitiv ugn. Boplattserna gjordes bättre, och fynd av bennålar tyder på en god teknik för tillverkning av kläder. Under en kort tidrymd spred sig H. sapiens sapiens till alla kontinenter. Nordeuropa täcktes fortfarande av inlandsisen, och världshavens yta låg därför 150 m lägre än idag. Med kanoter eller flottar kunde människorna göra flera korta resor över de smala sunden mellan öarna för att till sist nå Australien. Vägen till Amerika gick över den landbyggda som fanns vid Berings sund.

Utvecklingen kan man se som två linjer den ena som för genrationen vidare till nästa och nästa osv. Och den andra kan man se som uppkomsten av nya arter som framkommer jämt och ständigt i sin egna lilla takt. I den första linjen kan det ibland ske förändringar som innebär mutation, en bestående förändring av arvsmassam. De flesta av de stora genomgripande förändringarna är ogynnsamma och gallras bort under utvecklingens gång. Några få stora och vissa små mutationer kan däremot vara fördelaktiga, speciellt vid miljöförändringar. Hos dom flesta arter som förökar sig sexuelt, finns variationer bland individerna. Vissa djur är stora vissa är små, högre ämnesomsättning mindre ämnesomsättning osv. Genom att det bildas stora mängder med avkomma, räcker inte näringen till alla. Många hinner dö innan det har lyckats fortplantat sig, det innebör att deras arvsanlag inte förs vidare. Om arvsanlagen ökar individens möjligheter att överleva, ökar också sannolikheten att anlaget ska föras vidare till en ny genration. Härigenom sker att urval, en selektion, av de anlag som är bäst anpassade till den rådande situationen. Darwin skrev om “The survival of the fittest”, dvs den mest välanpassande överlevnad. Det har allså ingenting med styrka och “djungelns lag” att göra. För individen gäller det att få riklig avkomma, som lever tills den blir könsmogen, och att därigenom kunna sprida sina arvsanlag. Utvecklingen har inget bestämt mål. I efterhand kan man dock peka på olika faktorer som slagit ut vissa arvsanlag, medan andra gynnats genom selektionen. Många arter skiljer sig bara åt i någon liten detalj, men den skillnaden är många gånger så effektiv att korsningar inte förekommer i naturen.
Ett exempel är honorna hos eldflugor som känner igen hannarna av sin egen art på hur de blinkar med sina lysorgan. Experiment har visat att om blinkmönstret avviker endast lite ifrån det normala för arten reagerar honorna inte längre på signalen. Olika arter av eldflugor har olika blinkmönster Ett sexuellt samliv kan var källan till gemenskap och glädje, ett sätt att fördjupa relationer till varandra. Genom kyssar och kramr ökar åtrån, och till slut kanske man vill “ha” det andra. Men man kanske inte känner sig mogen att ta steget fullt ut och ha samlag. Ändå kan man göra det skönt för varandra genom långgående sexuella smekningar, s k petting. Ett samlag är ju en gemensam handling för bådas tillfredsställelse. Då gäller det gamla talesättet: “Det är saligare att giva än att taga”. Man ska alltså ta sig tid, slösa med kärlek och smekningar. Genom ett ordentligt förspel blir båda parter redo och får ett positivt utbyte. Under samlaget förs mannens penis fram och tillbaka i slidan. Genom ollonets glidande kontakt mot den glatta slidväggen stegras mannens vällustkänslor. På likartat sätt bygger kvinnan upp ett spänningstillstånd. När man når höjdpungten av uppladdad vällust utmynnar samlaget oftast i en orgasm. Denna sexuella utlösning kan ta sig olika uttryck, men efteråt upplever man ett avslappat välbehag. I samband med sin orgasm får mannen sädesutlösning. Det är olika muskler som kramar om sädesledare och urinrör, så att 2-4 ml sperma pumpas ut stötvis. Kramande muskelsammandragningar inträffar även vid kvinnans orgasm
Det är mycket som måste klaffa, innan ett barn kan bli till. Hypofysen avger ett hormon, som får äggceller att mogna. Runt ägget bildas en vätskefylld blåsa, follikel, som brister vid ägglossningen, och äggcellen blir fri. Äggledarens tratt, som omsluter äggstocken, fångar in den fria äggcellen. Den tömda folliken omvandlas till en gulkropp, som avger hormonet progesteron. Detta hormon medverkar till att livmoderns slemhinna förbereds för att ta emot ett befruktat ägg. I äggledaren finns det flimmerhår, som transporterar ägget mot livmodern. För att en befrukning ska lyckas, måste den ske då ägget befinner sig i äggledaren. Om ägget blir befruktat, fäster det sedan vid livmoderns slemhinna, och en moderkaka börjar ta form. Från moderkakam avges hormon, som förhindrar både flre ägglossningar och avstötning av livmoderns slemhinna (mens). Genom navelsträngen leds fostrets blod till moderkakan. Där upptar blodet näring och syre, samtidigt som det avger avfallsprodukter. Normalt sker dock ingen blandning av moderns och fostrets blod, utan produktbyte sker genom cellmembraner i kontaktytan mellan moderkakan och livmoderväggen. Efter 24 veckor är fostret färdigutvecklat, och under den närmaste månadern börjar man kalla den nya individen för ett “barn”. Under tiden fram till förlossningen växer barnet endast i storlek.
Mot slutet av graviditeten förbereds kvinnans kropp på den kommande förlossningen. Ett hormon styr så att brosket mellen blygdbenen mjukas upp. Härigenom kan födelsekanalen vidgas vid förlossningen. Hormonet kan även påverka de diskar (broskskivor) som finns mellan ryggradernas kotor, varvid ryggsmärtor kan uppträda. Kvinnan känner allt oftare sammandragningar i livmodermuskulaturen. Även barnet är förberätt inför födseln. Mot slutet av graviditeten ligger barnet som regel med huvudet neråt. De mjuka skallbenen är inte sammanvuxna, utan kan försjutas något över varandra. Barnet kommer från en varm och skön miljö i livmodern, men ska nu ut i den kyligare rumstempraturen. För att klara värmebalansen har barnet utvecklat ett lager med s k brunt fett i kroppen. När det bruna fettet bryts ner, alstras mycket värme, och man ser aldrig ett spädbarn med “gåshud”. På förlossningsdagen blir livmoderhalsen mjuk och vidgas, så att barnet kan passera. Musklerna i livmodern gör regelbundna, kraftiga sammandragningar. Trycket ökar i livmodern, och fosterhinnan brister tillslut. Den vätskan barnet har legat i strömmar då ut – man säger att “vattnet går” el på engelska “My water just broke”. Livmoderns kraftiga sammandragningar, värkarna, kommer mot slutet med endas en minuts mellanrum. Med hjälp av bukmusklerna ökar kvinnan trycket, och barnet krystas ut. Lättare sammandragningar hjälper sedan till att driva ut moderkakan. många förstföderskor är oroliga för den smärta som kan uppstå under förlossningen. Under havandekapet kan blivande mödrar få utbildning i s k psykoprofylax (profylax = förbyggande åtgärd). Kvinnan lär sig då bl a en viss andningsteknink och blir psykiskt stärkt att klara födandet. På förlossningsavdelningen kan kvinnan dessutom få smärtlindring med lustgas, lokalbedövning i livmoderhalsen eller bäckenbotten, eller s k ryggmärgsbedövning.

En menstruationscykel inleds med en mensblödning när slemhinnan i livmodern stöts ut. Detta följs av att en ny slemhinna byggs upp och mognar inför utstötning. Cykeln upprepas en gång i månaden hos kvinnor i fruktsam ålder. Menstruationscykeln styrs från en del av hjärnan, hypofysen, där hormoner frisättes. Dessa hormoner påverkar i sin tur äggstockarna som producerar det kvinnliga könshormonet östrogen. Östrogenet gör att slemhinnan i livmodern växer, det vill säga tjocknar och blir rikare på blodkärl. Ungefär mitt i menstruationscykeln skickar
hypofysen ut hormonsignaler som gör att ett ägg lossnar från äggstockarna. Ägget plockas upp av äggledaren och transporteras mot livmodern. Efter ägglossningen börjar ett annat hormon, progesteron, att bildas i äggstockarna. Progesteron tillsammans med östrogen gör att livmoderslemhinnan mognar och bereder sig för att ta emot och försörja ett eventuellt befruktat ägg. Om ägget inte befruktas slutar produktionen av progesteron vilket i sin tur leder till avstötning av livmoderns slemhinna. Menstruationen har börjat. Det blöder från de många blodkärlen i slemhinnan. Blödningen – menstruationen – pågår fram till att slemhinnan återbildas, vilket brukar ta från några dagar och upp till en vecka. Mängden mens i en vecka är ungefär 1 dl. Man skall hålla sig ren i underlivet, när man är i en mens-period.

Tonåren innebär att kroppen förändras både inuti och utanpå. Utanpå märks mest på pojkarna. T.ex. rösten, den blir mörkare, det kallas målbrottet.
Tjejernas förändringar är att de får den kvinnliga formen. Inuti förändras det lika mycket, tex. humöret, att blir kär.
När du blir könsmogen händer många saker i din kropp. Det hela startar med att en liten körtel på undersidan av hjärnan skickar ut hormoner som startar könskörtlarnas egen hormonproduktion. Det kallas att komma i puberteten. Spermierna börjar mogna i pojkarnas testiklar och i flickan så kommer ett ägg att mogna varje månad i flickans äggstock, detta kallas menstruation. Hår börjar växa under armarna, och på könsorganet. Man börjar också att växa fort. Flickorna utvecklas ofta några år före. I puberteten är det väldigt vanligt att man får fet hy, med pormaskar och finnar, acne. Stora svängningar i humöret. Pojkarna får mustasch och så småningom skägg. Struphuvudet växer sedan upp, och man får en mörkare röst, detta kallas att man kommer i målbrottet. På natten när en pojke sover kan det hända att man får sädesuttömningar. Detta kallas pollution, och har relativt vanligt.
När flickorna når puberteten, så blir rösterna ömma och växer, och formen börjar bli kvinnlig. Mensen kommer också då. Varje månad när flickorna når puberteten till kvinnan blir i 50-års åldern har hon menstruation. Det behövs inte mycket hormoner för att kvinnan skall få mens. Det flesta kvinnor upplever inget vidare obehag när det har mens, men vissa kan få ont i huvudet, humörsvägningar, eller dylikt.
Könsorgan, sexualorgan, genitalier, organ hos växter och djur för produktion av könsceller, för parning, befruktning och fosterutveckling. Hos människan består mannens inre könsorgan av prostata, sädesblåsor och sädesledare, de yttre av pungen med de båda testiklarna samt penis. Kvinnans inre könsorgan utgörs av de båda äggstockarna och äggledarna, livmodern och slidan, de yttre av blygdläpparna samt klitoris. Spermierna bildas i mannens testiklar, lagras i bitestiklarna, går via sädesledarna till sädesblåsor och prostata, där vätska och slem tillsätts. Vid ejakulationen stöts de ut genom urinröret. Ägget utvecklas i äggstockarna, ett varje fyraveckorsperiod, utom under graviditet. Ägget transporteras av en av äggledarna och där sker eventuell befruktning. Icke befruktade ägg avstöts vid menstruationen. Fosterutvecklingen sker i livmodern.

Penisen hos mannen och klitoris hos kvinnan har hos ett foster samma ursprung. Pojkfostrer könshormon förvandlar anlaget till en penis, flickfostrets till ett klitoris

Under rubriken sexuellt överförbara sjukdomar – STD (Sexually Transmittable Disease) brukar man samla en rad olika skujdomar som orsakas av bakterier, virus, encelliga djur (protozoer) och insekter. Sjukdomarna sprids i samband med den sexuella kontakten och vid andra intima kroppskontakter. Eftersom de sjukdomsframkallande organismerna oftast är väl anpassade till sina miljöer är det inte alltid som den drabbade upplever några symtom. Det är också vanligt att en och samma person kan drabbas av flera olika infektioner samtidigt.

Förutom de sjukdomar som finns fastställda i smittskyddslagen, se nedan, brukar följande sjukdomar räknas till STD:

• Kondylom.
• Genital herpes och den mer ovanliga
trikomonasinfektionen.
• Även hepatit A och B samt vissa parasitsjukdomar kan överföras sexuellt, framförallt vid umgänge mellan män.

Smittskyddslagen
I lagen står det “Med smittskydd avses verksamhet till skydd mot att smittosamma sjukdomar sprids bland människor.” Vi har alltså en lag som reglerar behandlingen och kontrollen över smittosamma sjukdomar som kan förorsaka epidemier eller okontrollerbar smittspridning. Eftersom lagen är till för att skydda oss människor ger den samhället rätt att påtagligt inskränka den personliga friheten för en person som bär på en smitta. Sjukdomarna indelas i samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. I detta kapitel kommer endast en del av de samhällsfarliga sjukdomanar att beröras. Totalt finns 24 st samhällsfarliga sjukdomar. Förutom de olika “gulsotssjukdomarna” (hepatit) och olika könssjukdomar är flesta av dessa sällsynta .

De könssjukdomar som faller under smittskyddslagen är:

• Gonorré.
• Syfilis.
• HIV-infektion.
• Klamydia.
• Liksom de mer ovanliga sjukdomarna ulcus molle och LVG (lymfgranuloma venereum).
En person som misstänker att han/hon är smittad av någon av dessa sjukdomar är skyldig att omedelbart söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar samt ta de prov som behövs. Man är också skyldig att följa de förhållningsregler som läkaren meddelar. Den drabbade måste lämna uppgift om den eller de personer som kan ha orsakat smittan och om den eventuellt har förts vidare. All undersökning, vård och behandling som behövs ur smitt-skyddssynpunkt är gratis för patienten liksom de läkemedel som behövs. Till stöd för smittskyddsläkaren arbete har han möjlighet till tvångsåtgärder om en smittad inte följer givna direktiv. Det kan innebära att med polisens hjälp hämta en person som vägrar underkasta sig provtagning. Man kan också tvinga en person, som fortsätter ha sexuellt umgänge trots att han/hon är smittspridare, till isolering.

Det finns många olika typer av preventiv-medel. Att kunna njuta av ett samlag utan att vara rädd för att bli med barn tycker de flesta är självklart, och oftast så är det ju så att man inte behöver vara det minsta orolig om man t.ex använder kondom under hela samlaget, alla gånger, så får man inte någon köns-sjukdom. Kondomen är ett utav de vanligaste preventiv-medel, och ger en säkerhet upptill 90 procent. Den sätts på den styva penisen före samlaget.
Avbrutet samlag menas att man tar ut penis ur slidan före utlösning. Detta kan vara svårt för vissa män, att avbryta när det är som skönast, vissa har också svårt med att känna när utlösningen kommer. Men om den används på rätt sätt vid varje samlag ger det en säkerhet upptill 75 procent. Ett annat sätt är för kvinnan att äta p-piller regelbundet, det innehåller spermiedödande medel.

Med abort menas att ett foster avlägsnas från livmodern. Vid spontan abort (missfall sker avstötningen naturligt, kanske beroende på någon skada hos fostret. Då man i dagligt tal nämner ordet abort, menar man ett avbrytande av en graviditet med medicinska eller kirurgiska metoder. I Sverige har vi en liberal algstiftning, som utan vilkor ger kvinnan rätt till abort före 18:e graviditetsveckan, dock krävs samtal med kurator efter 12:e veckan. Hon kan inte tvinga till abort av den blivande fadern eller överig släkt, och man kan inte nekad om hon önskar det. Antalet aborter har på senare år minskat. År 1994 avbröts dock var fjärde graviditet (32’600) på konstlad väg. Behandlingen kan förutsaka fysiska eller psykiska lidande och får inte betraktas som en preventilmetod. För att minska antalet aborter måste man få människor att använda preventilmedel. Följderna av sexuellt överförbara sjukdomar bör rimligen motivera män till att använda kondom i större utsträckning, gärna kompletterad med annat preventivmedel. Hur en abort går till, beror på hur många veckor det har gått sen menstrationens första dag. Om aborten utfördes 12:e havandeskapsveckan, får kvinnan tillbringa en dag på sjukhuset. På morgonen får hon hormoner, som bl a utvidgar livmodershalsen. När dessa verkat några timmar, sövs patienten lätt och ges dessutom lokalbedövning. Ett munstycke, som är kopplat till en vakuumsug, förs sedan i i livmodern. Under ingreppet, som tar ca 10 min, sugs fostret, moderkaka och fosterhinnor bort från livmodern. En abort, som utförs så sent som under 13:e till 22:a veckan, är större dos. Därigenom framkallar man ett missfall, och kvinnan måste vara aktiv som vid en förlossning. Abort efter 18:e veckan kräver tillstånd av Socialstyrelsen

Livets utveckling, 2.2 out of 5 based on 15 ratings
| Mer
Betygsätt Livets utveckling


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Livets utveckling eller som på något sätt är relaterade med Livets utveckling.

Kommentera Livets utveckling

« | »