.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Nazisternas barmhärtighetsmord

Ämne: Krig
| Mer

Hitlers ideologi

Då Adolf Hitler kom till makten 1933 blev det tidigt klart vad nazisterna strävade mot. De ansåg att den germanska rasen var överlägsen alla andra och ville “förädla” folket. Nazisterna ville skapa ett herrefolk, som var fysiskt och mentalt överlägsna alla andra människor.
Detta skulle uppnås genom denna “förädling”, man skulle uppmuntra barnafödande hos starka och friska tyskar och göra sig av med handikappade, sjuka, de som tillförde andra raser än den germanska eller på annat sätt kunde vara belastande och eller på annat sätt kunde vara belastande eller skadliga för Hitlers ideologi.

Idealmänniskan och dess motsats

Friska, sunda och ariska människor var ett ideal under Hitlers tid. Propagandafilmerna som nazisterna visade upp för omvärlden visade uppiffade och glada män och kvinnor, ofta med barn eller i idrottssammanhang. Propagandan visade även på ett annat sätt hur den germanska rasen var överlägsen. Nazisternas började nedvärdera funktionshandikappade och mentalt sjuka och syfta på att de handikappade och de psykiskt sjuka hade ett “ovärdigt” liv.
Med kraftiga belysningseffekter och extrema kameravinklar kunde man framställa de handikappade som äckliga, omänskliga varelser. Bilder av handikappade människor visades om vart annat med exempel från djurvärlden om den starkares förmåga att överleva. Man visade även bilder om det naturliga urvalet, för att visa att bara friska har någon chans.
Hitler predikade om hur handikappade och sjuka var belastande för samhällets ekonomi och att de inte hade någon anledning att fortsätta sina värdelösa liv. Den germanska rasen blev visad som perfektionen av mänskligheten.

Då nazisterna kom till makten

År 1933 kom nazisterna till makten så bestämdes det lagar om tvångssterilisering av personer med fysiska eller mentala “defekter”. Så många som 375 000 män och kvinnor beräknas ha steriliserats mot sin vilja mellan åren 1934-1945. Diagnosen “ärftlig sjukdom” eller
“nedsatt metal förmåga” betydde från år 1935 att man ej kunde gifta sig eller ha sexuellt umgänge av något slag, då det blev olagligt.
“Ärftlig sjukdom” var ett begrepp som nazisterna använde som kunde infatta blindhet, epilepsi eller missbildning eller bara en bortförklaring för att få leka Gud över de “icke-germanska människorna”.

Rasbiologiska institutet

Grunden för förintelsen i huvud taget och förföljelsen av judar, romer, zigenare, homosexuella, polacker och handikappade och mentalt sjuka byggde på rasbiologi.
Läran om rasbiologi gick ut på att det fanns ett samband med gener, ras och fysiska kännetecken och intelligens och en människas hälsa.
Världens första rasbiologiska institut grundades dock inte i Tyskland utan i Sverige år 1921.
Sveriges riksdag tog beslutet om att starta institutet. Här mättes och vägdes tusentals skallar och kranier, skillnaderna mellan dem kunde då, enligt dåtidens forskare, på ett “objektivt” sätt bevisa att biologiska och fysiska tecken, som skallens storlek, innebar skillnader i intelligens.

Eutanasiprogrammet

Det första av nazisternas systematiska massmord var förarbetet för den “slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Detta massmord var en del i Eutanasiprogrammet som gick ut på att utplåna handikappade och sjuka. Nazisternas “dödshjälpsprogram” dödade med gas, giftinjektioner och svälte systematiskt de sjuka till döds. De sjuka avlivades inte i förintelselägren som judar med flera utan fick dö på kliniker, sjukhus och olika dödscentra. Dock efter krigets slut har funktionärer från T4-aktionen återfunnits i polens dödsläger Belcez, Sóbibor och Treblinka.
Aktion T4 är vad programmet senare skulle kallas.

Sommaren år 1939 planerades det inledande steget i programmet. Morden på handikappade barn var snart igång. Barnmorskor och läkare var tvungna att rapportera alla barn som föds med handikapp, officiellt för att ge stöd och hjälp till barn med “allvarliga medicinska tillstånd”. Rapporterna gick till den nybildade “Rikskommittén för vetenskaplig registrering av allvarliga arvs- och anlagsrelaterade lidanden”, en myndighet i Nazityskland som hade ansvar för bland annat rashygien.
Förutom de handikappade barnen började snart morden på de barn upp till 12 år som fått diagnoser som Down´s syndrom, cerebral pares och andra handikapp på speciella barnkliniker där de gavs giftinjektioner. Ett plus i det formulär som en barnmorska fyllt i beslutade om att barnet skulle leva, men ett minus gav ett betydligt värre öde.
Man beräknar att 5 000 handikappade barn dödades mellan åren 1939-1945.
Kort tid efter att man påbörjat morden på barn, omfattade morden också äldre barn, psykiskt sjuka och handikappade vuxna. Nu fick aktionen officiellt namnet Aktion T4.

Döden på ett dödscentra

De så kallade barmhärtighetsmorden ökade så kraftigt och fort att sex dödscentra inrättades: Hadamar, Grafeneck, Brandenburg, Sonnenstein, Hartheim och Bernburg. Morden blev så många att gaskammare installerades lika som i de vanliga koncentrationslägren för judar med fler. Hemliga bussar fraktade de dödsdömda till något av de olika dödscentra, eller sjukhus som man kallade dem. Väl framme fick de klä av sig sina kläder, lämna ifrån sig allt av värde, de registrerades och fotograferades och gasades sedan ihjäl och brändes i krematoriet.
Innan de gasades ihjäl undersöktes de för vilken lämplig dödsorsak de kunde skriva i dödsbeskedet till den avlidnes familj, för det var tvunget att hålla absolut tyst om vad som egentligen skedde på sjukhusen som skulle hjälpa de “svårt sjuka”.
Efter den ytterst ovärdiga döden placerades offrens aska i urnor som gavs till de anhöriga.
Vad de inte visste var dock att askan togs ur ugnarna först efter flera bränningar och delades på flera urnor, vilket betyder att urnorna innehöll aska från flera personer.

Stölden av kroppsdelarna

Många döda kroppar fördes före bränningen till dissektionsrum, där man stal kroppsdelar från människorna, för experiment och “forskning”. Kroppsdelar, som hjärnor och njurar, preparerades och konserverades.

Jobben som mördare

Frivilliga läkare, sjuksköterskor, vårdpersonal och tjänstemän från olika myndigheter sökte till institutionerna. Deras jobb var att döda barn och sjuka. Två anledningar varför folk sökte sig till sjukhusen var att de fick bra lön för sin sekretess och gratis sprit. Ingen fick dock lämna institutet berusad med risk för att personalen skulle berätta i fyllan vad som egentligen hände på mental- och barnsjukhusen. Jobbet var stressfritt och innebar ett relativt lätt fysiskt arbete.
Resultatet av denna arbetssituation innebar att sjukhusen bytte sin personal sällan eller aldrig, och då kom inte hemligheten ut, precis som nazisterna ville ha det.

Det officiella slutet för programmet

Dödshjälpsprogrammet blev så småningom känt och vad som hände på institutionerna kom så småningom ut i samhället. Kritiken började växa mot den vidriga behandlingen av de handikappade och psykiskt sjuka. Den 3 augusti år 1941 höll biskopen Clemens Galen en predikan i Münster där han uppmanade Hitler att avsluta aktion T4.
Aktionen hade då krävt över 70 000 liv enligt en T4-rapport. Enligt andras, oberoende parter, rapporter fanns uppgifter att över 93 000 liv hade gått till spillo vid den tidpunkten.

Slutet kom till slut

Hitler gav i slutet av augusti år 1941 order om att eutanasiprogrammet skulle avbrytas. Detta betydde dock inte slutet på barmhärtighetsmorden. Ett år senare återupptogs aktion T4, men i största hemlighet. Offren dödades inte längre med gas utan avlivades av överdoser och injektioner av dödliga eller giftiga ämnen. Nazisterna fortsatte med sin “dödshjälp” fram till det andra världskrigets slut.

Nazisternas barmhärtighetsmord, 3.8 out of 5 based on 2 ratings
| Mer
Betygsätt Nazisternas barmhärtighetsmord


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Nazisternas barmhärtighetsmord eller som på något sätt är relaterade med Nazisternas barmhärtighetsmord.

Kommentera Nazisternas barmhärtighetsmord

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2