.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Robinsonad – Fanstasiön

Ämne: Svenska
| Mer

Klockan är runt sju på morgonen. Ute på trottoaren går eller snarare springer stressade Jönköpingbor som ska till jobbet, trötta
hundägare rastar sina hundar och morgonpigga pensionärer är ute och stavgår. När dessa Jönköpingbor går förbi lägenhetshuset
8A så kollar dem konstigt uppåt mot andra våningen, där bor 23- åriga kassabiträdet Maja Bengtsson och 27- åriga AT läkaren
Erik Sansdal.

“Men va fan de är ju inte mitt fel”, skrek Erik.
“Men sluta, fattar du inte?”, Snyftar Maja hysteriskt.
“Nej det gör jag inte. Du tar jämt allt så allvarligt, ta det för vad det är istället.”
“Men det är ju lätt för dig och säga som bara kan gå och be din pappa om pengar!”
“Nej, Maja så…” Han gick närmare henne för att försöka trösta men det var lönlöst.
“Tyst!” Hon kände sig så frustrerad och ledsen, att han aldrig kunde förstå och ge med sig.
“Men Maja…”
“Tyst, jag vill aldrig mer se dig!”
Tut, tut! Erik tittar snabbt ut genom fönstret. Det är Johan som har kommit. Erik roffar snabbt åt sig sin resväska.
“Nu slipper du mig för jag sticker nu”, säger han kallt och lämnar henne helt darrande av ilska stående mitt på
hallgolvet, söt som socker och blöt av tårar. Han springer ned för trapporna och ut genom dem stora runda porten.
” Tjena! Ska jag hjälpa dig?”
“Tja, nej det går bra.” Erik packar in sina saker och sätter sig sedan i bilen. Johan startar bilen och de kör iväg. Han är lika
glad som vanligt men med ett styng av upprymdhet av det som dem hade framför sig.
I hela två månader skulle Erik och Johan åka runt i världen för att bergsklättra. För att deras dröm skulle gå i uppfyllelse så
hade de fått lov att jobba över flera timmar. Erik som har en pappa som är Vd för Ericsson behövde inte slita lika hårt
som Johan, men han hade jobbat så mycket han kunde i alla fall. Killarna var kollegor på Jönköpings sjukhus, de hade känt
varandra så länge dem kunde minnas. Men nu äntligen skulle de få göra det dem älskade mest, mot Arlanda och bergen!
De hade åkt i nästan två timmars tystnad nu och stämningen var inte direkt på topp som den borde. Erik satt lutad mot bilbältet
och stirrade ut genom fönstret så som han hade gjort hela bilresan hittills, han tänkte på Maja. Johan slängde en blick på den nu
dystra men annars så glada Erik, sedan sa han “Nej, nu får du ta och rycka upp dig. Antingen så berättar du för mig vad som har
hänt eller så får du faktiskt ta och leta upp den glada minen”. Erik bestämde sig för att ta det senare alternativet, han var inte så
mycket för att prata om sina känslor.
Han satte på radion och rattade fram någon 80-tals kanal. Direkt började Johan sjunga med och Erik hängde på strax därefter.
En tid senare var dem framme på Arlanda och efter en timme satt dom på planet, redo att lyfta. Erik kände att det började
trycka i öronen, han började intensivt tugga allt hårdare på tuggummit han hade i munnen, bebisarna skrek allt högre. Nu började
det sluta luta så mycket uppåt och Erik kastade en snabb blick på Johan och andades ut. Strax efter att lugnet hade lagt sig började
planet luta nedåt. Passagerarna kollade sig oroligt runt, skulle verkligen planet luta nedåt? Planet lutade mer och mer, folk måste
hålla sig i sätena för att inte handlöst falla men efter ett tag var det bara de starka som lyckats hålla sig kvar. Människor låg som i
en stor hög längst ned mot pilotdörren, några skadade och resten helt oförmögna att resa sig eller göra något åt situationen. Planet
rusade bara snabbare och snabbare nedåt. Johan och Erik låg tryckt mot ett hörn.
” Om jag dör…” började Johan, sedan kom en stor krasch och hela planet välte omkull. De som fortfarande var vid livet var
fyllda av skräck och fortsatte att sitta kvar en bra stund i planet. Plötsligt reste sig en gubbe, kanske 60- års åldern tippade Erik.
Gubben gick slalom kring folkmassorna och sökte sig till dörren, han öppnade den och steg ut. Erik och Johan som vi det här var
laget ganska sansade bestämde sig för att hänga på gubben.
Marken var snustorr och solen stekte. Det var fullt av stora vackra träd och färgglada blommor, fåglar kvittrade ljuvligt, havet
var blixtstilla och glittrade vackert som en diamant, de var på en ö.
” Kolla vad vackert! “Utbrast Johan som inte hade märkt när Erik gick iväg mot planets glödande för.
Eriks blick seglade omkring efter gubben, till slut såg han två fötter och en bit av två ben sticka fram under planets främre spets.
Erik tvekade men smög sedan ifrån Johan i riktning mot planet och gubben.
“Ah!” Gubben hoppade till när Erik kom.
“Oj förlåt det var inte mening att skrämma er”, ursäktade sig Erik.
“Ursäkten är mottagen… men nu vill jag att du tar och lyssnar på det här”, gubben pekade mot planet. Erik lade örat mot den
varma plåten och lyssnade spänt sedan vände han sig mot gubben och stirrade i hans ögon.
“Kkkommer den eex… plodera tror du?” Stapplade Erik fram
“Jag vet inte, sa gubben osäkert … Men vi måste få ut dem andra.”
Erik och gubben var precis på väg in genom flygplansdörren när Johan hojtade åt dem att komma dit. “Kolla vad jag har hittat”,
sa Johan och sträckte fram handen mot Erik och gubben. I handen låg en pytteliten sköldpadda.
“Hur har den kunnat komma hit, vi kan väl inte vara så jätte långt ifrån Arlanda och där finns det ju knappast sköldpaddor”,
sa Erik frågande.
“Nä jag vet faktiskt inte, det är konstigt”, sa Johan.
“Jaja vi får filosofera kring det senare, nu måste vi få ut de andra från planet”, sa gubben med myndig stämma.
“Varför det?” Undrade Johan
“Tyst!”, väste gubben. Det blev dödstyst förutom planet som hummad mystiskt en liten stund och som sedan for upp i en stor
explosion. De tre överlevarna kunde varken förmå sig att röra på sig eller säga något. Mitt i deras chock och sorg så ramlade den lilla
sköldpaddan på rygg och gav ifrån sig ett så gulligt och underligt läte att killarna inte kunde hålla igen ett litet skratt.
“Vi måste gå in i planet och kolla ifall det är någon som lever”, sa gubben gravallvarligt
“Ingen kan ha överlevt den explosionen”, sa Johan dystert
“Nä, men vi måste kolla ifall att”, sa gubben.
“Okej då gör vi så här, en går in och kollar och dom andra två måste stå utanför beredda på att hjälpa till.” ” Vem går in?”,
frågade Erik.
“Jag kan”, svarade gubben.
“Bra”, sa Erik och Johan i kör.
Som väntat var det ingen som levde och de tre överlevarna hade nu delat upp olika sysslor. Signaleld som var det viktigaste
behövde dem inte tänka på än så länge eftersom planet brann. Det som återstod var då att fixa något sorts vindskydd för natten och
det självklara att hitta något att äta. Mat var nr 1 så Johan och Erik gav sig av in i den stora mustiga skogen för att leta. Innan de
gick in i skogen så hade de hittat en stor hög med några konstiga ljusgröna baota löv. De var stora som ett och ett halvt A4 papper.
De hade snabbt insätt att de kunde ha stor användning av dem till att bygga ett vindskydd. Det fanns en utmärkt plats i lä ganska
nära stranden som dem skulle ha som läger. Löven låg dock en bit ifrån vid några klippor och det var ganska omständligt att ta sig
dit så det skulle ta ett tag att hämta dem.
Medans Erik och Johan letade efter mat så hämtade gubben så mycket löv och grenar till vindskyddet som hans kropp tillät.
Gubben var inte så lång och han hade en liten ölmage som de flesta 60-åringar. Man kan inte direkt påstå att han hade den bästa
konditionen men han var envis som en gammal get.
“Haha!”, Skrattade Erik och Johan. De hade hittat ett träd fullt med kokosnötter.
“Asså vá är det här för konstigt ställe “”Först sköldpaddan och nu kokosnötter”, undrade Erik.
“Ja, eller hur och vi kan ju inte vara så speciellt långt ifrån Arlanda.”
“Jag tycker vi borde utforska ön lite imorgon. Ön är kanske tillräckligt nära fastland att vi kan simma eller bygga en flotte att
åka i land med.”
“Ja det tycker jag med att vi borde, men kom nu så hämtar lite käk”, sa Johan glatt.
Killarna fyllde armarna med så mycket kokosnötter som fick plats. Plötsligt hördes ett ljud av någon som rörde sig i de täta
mörkbruna buskarna några meter bort. Johan och Erika hoppade till och tappade kokosnötterna som föll till den hårt packade
skogsmarken med en duns. Det kom ett nytt ljud, det kändes mera hotfullt den här gången.
“Ahhh! Mamma hjälp!” Skrek Erik och Johan som värsta barn rumporna och började springa bort mot stranden som
vettvillingar.
“Varför skriker ni så dant?”, Frågade gubben när de kom till stranden.
“De va något läskigt odjur i buskarna”, förklarade Erik
“Odjuret skrek hemskt och hotfullt, det lät inte mänskligt”, fyllde Johan i.
“Haha, det där tror ja inte ett dugg på”, skrockade gubben…” ni försöker bara skrämma mig.”
“Nej det är sant”, protesterade Johan
“Vi lovar”, sa Erik
“Jaja, fick ni tag på någon mat då?”
“Nej, vi tappade alla kokosnötter för vi blev så rädda”, berättade Johan.
“Jaha då får ni väl gå och hämta dem då”, suckade gubben.
” Aldrig i livet! Är du galen!”, Utbrast Erik och Johan i ett.
“Ok då får väl jag göra det, vart ligger dem?”
“Ungefär ½ km väster här ifrån skulle jag tro”, sa Erik.
“Ok, vi ses om ett tag då”, sa gubben och gick.
Gubben var en riktig Skogsmulle och hittade snabbt kokosnötterna. Men nu uppstod ett problem, gubben kunde ju inte få med
sig tillräckligt med bara armarna, hur skulle han lösa det här nu då. Jo, vis som han var gjorde han ett knyte med hjälp av granris
som han band ihop med vassa och långa grässtråk, han fick passa sig så att han inte skar sig. Det var en väldigt mystisk skog,
samtidigt som det var som en typisk svensk skog så fanns det stora mäktiga palmer med kokosnötter och träd med stora tropiska
löv. Solen stekte jämt och marken var snustorr. I alla fall så lade gubben kokosnötterna i det så kallade knytet och så började han
gå tillbaka till Erik och Johan. I den stekande hettan blev gubben trött och stannade under ett träd i skuggan för att vila lite. Något rött droppade plötsligt ned på gubbens fot, han kollade på sin tumme där han haft ett sår tidigare men det var helt torrt och fint. En till bloddroppe kom och ännu en till, tempot mellan varje droppe ökade. Gubben kollade uppåt men kunde inget se. Nu började han
bli lite rädd, kanske det fanns ett odjur en då. Nej, det kan det inte vara sa han för sig själv, men det nejet varade inte
länge för ett läskigt råmande människolikt ljud men ändå inte skrek uppifrån trädet. Gubben grep snabbt tag i kokosnötsknytet och
började springa för sitt liv mot stranden. Han var så rädd att han inte vågade titta bakåt eller ens stanna för att hämta andan.
När gubben kom tillbaka sa han att han nu trodde dem om odjuret och så åt dem upp kokosnötterna under tystnad så att de
kunde höra om det kom någon. Inget ljud hördes och ingen kom, det hade börjat mörkna och de satt nu i sin nybyggda koja.
“Tänk så kommer odjuret hit…” sa Johan”… och äter upp oss “fyllde gubben i.
“Tänk så kommer vi aldrig hem, då kommer jag aldrig mer få se Maja igen, det var det sista jag sa till henne, att hon slipper se
mig. Åh hur kunde jag vara så dum?” Utbrast Erik förtvivlat.
“Klart vi kommer hem, det måste vi för jag vägrar att vara kvar med det där odjuret”, sa gubben
“Ja, imorgon bygger vi en flotte eller något så vi kommer hem”, sa Johan
Nästa morgon började de tänka. De tänkte och tänkte och tänkte. Ca 4 timmar senare hade de tre männen kommit på det
perfekta sättet att ta sig hem. Så här var planen: Göra en flotte med två jätte långa rep så att Johan och Erik kunde hiva in gubben
om det blev kris. Vågorna var stora vid det här laget och eftersom de trodde att de inte var så långt ifrån fastland så behövde de helt
enkelt inte chansa på att släppa flotten fri. Innan gubben åkte så hade de hittat en stor snäcka som man kunde blåsa jätte höga ljud
i , så i fall att gubben såg någon båt eller något så var de bara för han att blåsa i snäckan och hoppas på att någon hörde. Medans
gubben var ute på flotten så använde Erik och Johan sina klätteregenskaper och klättrade upp i höga träd och satte upp allt möjligt
uppseendeväckande i trädtopparna.
Johan och Erik satt och vaktade repen till flotten när de såg en stor båt som stod och tutade i vattnet. De hade blivit hittade.
Johan och Erik skrattade och jublade, dansade och kramade varandra, Erik fick till och med en liten puss på kinden men då
vart de lite genanta och började uppföra sig igen. Men det gick knappast att undgå hur hela deras ansikten lyste av glädje över
att bli hittade.
När de kom fram till båthamnen så stod det sjukvårdspersonal och krishanterare klara, men de behövdes inte killarna var helt
okej. När killarna gick av båten blev dem överfallna av pressen men Erik som gick av båten sist brydde sig inte om dem. Det
enda han såg var Maja. Han gick fram till henne som slängde sig i hans armar och grät.
“Jag trodde du var död och jag som var så dum, förlåt, förlåt”, snyftade Maja.
“Sch, jag är här nu och bry dig inte om det jag var minst lika dum som du.”
Erik och Maja levde lyckliga i alla sina dagar. Johan och Gubben blev kändisar och fick gå på galor och leva livets härliga
dagar.
De hade varit på ön i tre långa dagar. Odjuret sa de inte ett pip om för någon, de var inte riktigt säkra på om det var
verklighet eller om de bara hade inbillat sig och de ville ju inte riskera sitt äktenskap eller kändisskap.

Robinsonad - Fanstasiön, 2.8 out of 5 based on 16 ratings
| Mer
Betygsätt Robinsonad – Fanstasiön


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Robinsonad – Fanstasiön eller som på något sätt är relaterade med Robinsonad – Fanstasiön.

Kommentera Robinsonad – Fanstasiön

« | »


Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2

Warning: fopen(./.ips2.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2

Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2

Warning: fopen(./.ips2.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php(8) : eval()'d code on line 2