.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Sista middagen

Ämne: Svenska
| Mer

Kommissarie Hannigan var på väg till en liten tillställning som hade anordnats av ägaren till herrgården i byn Wingfield. Ägaren hette John Hemphrey och satt tillfälligt i rullstol eftersom han hade brutit benet en tid sedan. Hannigan gick på en liten grusväg, han var ganska lång och stilig. Han hade ett leende som hade fått de flesta flickor på fall och han var medveten om det. Ändå gillade han lugnheten av att vara ensam. Hannigan hade kort, brunt hår, nät-bruna ögon och en elegant näsa. Folk kunde lätt känna igen honom på avstånd eftersom han gick så lätt och smidigt. Nu började han närma sig den upplysta herrgården. Från olika håll kom folk och gick. När han äntligen var framme ringde han på dörrklockan, med ett dovt läte genom huset lät klockan ägaren veta att fler gäster hade anlänt.
“Åh, kommissarie Hannigan, angenämt!”, sa mrs Hemphrey och tog i hand.
“Nöjet är helt på min sida.”, svarade Hannigan och log.
“Vi var inte säkra på om du skulle dyka upp, men nu är du här. Jag är säker på att John kommer att bli glad utav att se dig.”, sa mrs Hemphrey och ledde Hannigan in i ett gigantiskt rum. I en rullstol lite längre bort satt mr Hemphrey och pratade med byn läkare Abe Tooley och hans fru. I soffan bredvid satt Hemphrey sönerna Jacob och Charles och dottern Fiona. Hannigan älskade att betrakta Fiona på avstånd, hon var den ljuvligaste varelse han någonsin hade sett men hon var alldeles för ung för honom och han respekterade det. Hannigan styrde sina steg mot mr Hemphrey.
“God dag mr Hemphrey, hur står det till med benet?”, sa Hannigan bakom mr Hemphrey.
“Åh, Tobe! Du skrämde mig, vad kul att se dig! Doktorn inne i storstaden sa att jag kan ta bort gipset nästa vecka.”, sa mr Hemphrey och försökte att skratta men det lät mer som grymtningar.
“Ursäkta mig men jag må gå och hälsa på mr Pinkett och mrs Reilly.”, ursäktade sig Hannigan.
“Självklart, självklart!”, sa mr Hemphrey och log.
“God dag, det var lite oväntat att se er här mrs Reilly, jag trodde inte att ni skulle vara här under dessa omständigheter, jag beklagar sorgen. Och mr Pinkett, roligt att se er, jag trodde han ni var i London.”, sa Hannigan.
“Vi var tvungna att komma hit och visa att vi lever i alla fall.”, sade mr Pinkett.
Efter en tid så var det dags för middag och alla slog sig ned vid det långa bordet. På varje plats stod det en förrätt redo att ätas upp. Mr Hemphrey slog lätt sin gaffel mot sitt glas några gånger.
“Ni får ursäkta mig att jag inte reser mig upp men jag vill ändå hålla ett tal. För 130 år sedan flyttade mina första förfäder hit till denna plats, och vi har bott här, generation efter generation. Jag hoppas att mina efterföljare och stannar här.”, sa mr Hemphrey och riktade sig mot sina söner och Fiona. “Och jag tyckte att 130 år på samma ställe skulle firas med middag tillsammans med mina vänner.”, han log och höjde sitt glas. “För Hemphrey gård!”, utropade han. Alla höjde sina glas och skålade. Efter middagen satt alla och samtalade tills mrs Hemphrey reste på sig.
“Ni får ursäkta mig men jag börjar att bli trött, jag går upp och vilar ett tag.”, sa mrs Hemphrey och gick. Efter några minuter blev allt svart.
“Vad händer?”, skrek mrs Reilly gällt.
“Ta det lugnt, det är bara ett strömavbrott, vi går och kollar propparna, följer ni med Hannigan? Dr Tooley? Mr Hemphrey, nej just det, jag ursäktar mig.”, sa mr Pinkett men kom på att Hemphrey satt i rullstol. Mr Pinkett, Hannigan och dr Tooley gick ner i källaren. De märkte att någon hade slagit av strömmen via huvudbrytaren.
“Konstigt.”, sa dr Tooley och satte på den igen. Ljuset kom på en gång, men det enda som hördes var ett skrik. Hannigan spang uppför källartrappen och uppför trappen till övervåningen. Han kunde se Fiona som stod utanför sin mors dörr. Han sprang fram mot Fiona.
“Vad är det?”, frågade han. Fiona pekade in i rummet. Mrs Hemphrey låg där med vidöppna ögon och gapande mun. Hannigan tog tag i Fiona och vände henne bort.
“Vad är det som händer där uppe?”, ropade mr Hemphrey nederifrån. Strax därefter kom dr Tooley, mr Pinkett och Hemphrey sönerna uppspringandes. Mr Pinkett tittade snabbt in.
“Är hon vad jag tror hon är?”, stammade han fram. Hannigan nickade.
“Jag låter mr Hemphrey veta.”, sa Pinkett och gick ned. Man kunde höra mr Hemphrey vråla ut sin sorg därnere. Dr Tooley hade gått in och undersökt henne.
“Kvävning.”, sa han och vände sig mot Hannigan. Hannigan drog ett täcke över henne.
“Samla alla där nere. Jag vill gå igen alla möjliga misstänkta och motiv.”, sa Hannigan. Dr Tooley nickade och gick ned. Hannigan gick ner och Jacob och Charles kom i släptåg. Dr Tooley hade samlat alla i det stora vardagsrummet. Mr Hemphrey satt i sin rullstol alldeles rödgråten.
“Jag skulle vilja gå igenom alla här som skulle vilja eller kunna göra henne illa. Jacob, Charles, på vilket sätt gillade ni er mor?”, frågade Hannigan och vände sig mot dem.
“Vi gillade henne, men… Hon gillade Fiona mer, hon brydde sig om Fiona mer än oss. Hennes egna söner, hon tyckte att vi var avskyvärda.”, sa Charles.
“Men vi skulle aldrig döda henne, aldrig!”, sa Jacob snabbt.
“Jag tror inte att det var ni.”, sa Hannigan. Charles och Jacob tittade på honom. Ingen skulle någonsin kunna ta sig upp för den trappan utan att bli hörd, och det var ingen som hörde någon mer gå upp va?”, sa Hannigan. Alla skakade på sina huvuden.
“Dåså, däremot så lade jag märke till att både fönstret här nere och fönstret i hennes rum var öppna. Varför? Jo för att mördaren gick ut här nere genom fönstret och klättrade upp dit. Vilket kräver att de är ganska stora för att kunna klättra där eftersom det är cirka två meter till stuprännan som man måste ha klättrat upp för. Ni två…”, sa Hannigan och pekade på Jacob och Charles. “Är alldeles för korta och har inte den fysiken. Däremot du!”, sa Hannigan och vände sig mot mr Hemphrey.
“Anklagar du en handikappad man? Så lågt trodde jag aldrig att du skulle gå Hannigan!”, skrek mr Hemphrey till Hannigan. “Jag sitter ju i rullstol för sjutton!” mr Hemphrey pekade på sitt bandage som var inlindat runt hela benet.
“Tyvärr, men du är den enda med den fysiken och det är du som känner huset bäst. Det kan inte ha varit någon annan än just du, mr Hemphrey.”, sa Hannigan och började närma sig mr Hemphrey.
“Han har blivit galen! Jag skulle aldrig ha kunnat hoppa där med ett brutet ben.”, sa mr Hemphrey.
“Nej, men tänk om det inte är brutet? Tänk om det har läkt?”, sa Hannigan och gick ännu närmare mr Hemphrey. Slutligen stod Hannigan precis framför sedan började han gå bortåt mot hyllan med prydnads saker. Hannigan tog upp en porselinsgris och bollade lite med den.
“Hörde du inte vad jag sa? Jag får ta bort gipset nästa vecka, inte innan.”, sa mr Hemphrey. Hannigan kastade porselinsgrisen mot mr Hemphrey och mr Hemphrey slängde sig ned på golvet.
“Är du inte klok?”, morrade mr Hemphrey mot Hannigan.
“Jag var inte riktigt ärlig innan när jag sa att din fru var död, hon var bara skendöd. Hon ligger däruppe just nu och återhämtar sig något.”, sa Hannigan.
“Du ljuger.”, sa mr Hemphrey och reste sig upp och började springa mot trappan.
“Det är ett mirakel, ditt ben är läkt.”, utropade Hannigan. Mr Hemphrey stelnade till, vände sig om och tog upp en pistol.
“Hon förtjänade det, hon låg med andra män! Men hur visste du?”, sa mr Hemphrey.
“Jag pratade med dr Tooley och han sa att ditt ben var läkt för 3 veckor sedan. Och det var konstigt, att du fortfarande har bandaget menar jag, varför? Jo, för att du ska kunna mörda din fru utan att någon misstänker dig.”, mr Hemphrey började pressa på avtryckaren när mr Pinkett hoppade på mr Hemphrey bakifrån och tog pistolen. Hannigan sprang fram och grep mr Hemphrey.
“Men min fru?”, frågade mr Hemphrey.
“Jag var tvungen att dra en liten vit lögn för att kunna sätta dit dig.”, sa Hannigan triumferande.Tobe Hannigan, löste det igen!

Sista middagen, 1.0 out of 5 based on 1 rating
| Mer
Betygsätt Sista middagen


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Sista middagen eller som på något sätt är relaterade med Sista middagen.

Kommentera Sista middagen

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2