.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Solsystemet

Ämne: Astronomi
| Mer

Inledning

Solsystemet består av de planeter, asteoriter, kometer och månar som av
solens dragningskraft, ligger i speciella banor runt solen. Alla
planterna roterar runt solen åt samma håll. Det blir motsols om man ser
det “norr” om Jorden. De rör sig i lite ovala banor som nästan är helt
cirkulära och befinner sig i nästan samma plan. Pluto som i vanliga fall
är den yttersta planeten har en sådan oval bana att den vid ett tillfälle
(Perihelium) är närmre solen än Neptunus. De flesta planeterna har månar
och de fle sta månarna rör sig motsols runt planeterna.

Skapelsen

Rymden mellan stjärnorna är inte helt tomrum. Där svävar moln av stoft
och lätta gaser som vätgas. Ibland blir molnen så täta att en gravitation
uppstår och molnen drar in mer gas och stoft från andra moln. Tät heten
ökar och ännu mer dras in. När molnen blir riktigt täta, upphettas det
och en fussions process sätter igång. Vätgasen omvandlas till Heliumgas.
Fusion leder till att gravitationen dämpas, den inre kroppen börjar lysa
med ett stadigt sken. Det har blivit en stjärna. Det är det som nu pågår
i O rionnebulosan. Även alla andra stjärnor har skapats på detta sätt.
Planeterna var de stoftmoln som drogs mot solen innan fussionen tog fart
och gravitationen minskade. Dessa stofftmoln började att rotera motsols
runt solen. Molnen samlades i förtätningar och bildade mindre täta moln.
De stelnade därför att de var för små för att en fussion skulle sätta
igång. De stelnade kropparna blev sedan planeter, månar, asteoriter och
kometer som cirkulerar runt i olika banor runt solen.

Solen är en typisk stjärna och kommer att dö som en vanlig stjärna. Den
har lyst som den gör nu i 5000 miljoner år och kommer att fortsätta att
lysa stadigt i 5000 miljoner år till, innan den börjar dö ut. Då kommer
vätgasen i solen att ta slut och kärnan börjar att dras samman. Det gör
att solen utveclar mer energi som får solens yttersta lager att svälla.
Solen blir då en röd jätte som Betelgeuse och förbränner alla planeterna.
Det helium som bildats under tidigare förbränning börjar att förbrännas.
Sol en blir då ännu större. När heliumet tar slut försvinner de yttersta
lagren ut i rymden. De centrala delarna störtar samman och solen blir en
vit dvärg i Jordens storlek. Efter hand svalnar solen och dör ut.

Solen

Solen är en typisk stjärna. Den är ungefär lika stor som de andra
stjärnor i samma utvecklings stadium. Solen är ett klot som består av en
het glödande gas som strålar ut ljus och värme. Runt den kretsar några
planeter, precis som det gör runt de flesta s tjärnor. Avståndet från
Solen till Jorden är 150 miljoner km eller åtta ljusminuter. Den närmaste
stjärnan förutom solen ligger 4,28 ljusår härifrån. Solen har en diamter
på 1390 000 km vilket är 109 gånger större än Jordens. Temperaturen på
ytan är ca 6 000 °C varm. Solen precis som planeterna roterar runt en
egen axel. Den rör sig dessutom runt i en bana i vår galax, Vintergatan.

Solen som består av tre zoner som är kärnan, strålningszonen och
konvektivzonen med konvektiv granulation vid ytan. I kärnan omvandlas
vätgas till helium med fussion. Tempraturen är ca 15 miljoner °C och
trycket är 400 miljader gånger högre än Jordens luf ttryck. Energin
förs ut till ytan via strålningszonen iform av strålning. I den
konvektivazonen omvandlas energin till konveksströmmar och förs vidare
till ytan. I ytlagret, Fotosfären sänds energin vidare iform av ljus,
värme, strålnig och elektriskt lad dade partiklar.

Solen har precis som Jorden en atmosfär. Den delas upp i två delar-
Kromorsfären som ligger närmast och Koronan längre ut. Atmosfären kam
man bara se vid total solförmörkelse. Vanligen lyser atmosfären svagare
än själva solen och syns därför inte. Kromosf ären är 10 000 km tjock
och är rödaktig. Koronan sträcker sig långt ut i rymden och syns som en
vit slöja runt solen. Ibland kastas stora mängder glödande gasmassor ut
här. De kallas för protuberanser.

I fotosfären händer ibland så kallade flares eller solfläckar. Solfläckar
är gasområden som uppträder i grupper och är svalare och lyser inte så
starkt. De uppfattas som svarta prickar från jorden. De uppstår av
magnetiska störningar. Flares är ljusa utbr ott som orsakas av solfläckar.

Merkurius

Merkurius är den planet som ligger närmst solen. Den ligger bara 58
miljoner km från solen eller 3 ljusminuter. Diametern är en tredje del av
jorden och utseendet är likt vår måne. Ytan är full av kratrar och saknar
atmosfär. Därför kan tempraturen vara 3 25°C när det är dag och -170°C på
natten. Merkurius ligger så nära solen att den visar faser som månen. Man
kan bara se den belyst, när den är bortom solen. Merkurius roter ett varv
runt sin egen axel på 59 jorddygn. Det motsvarar 2/3 av ett Merkuriusår
som är 88 jorddygn. Planeten har ingen måne.

I Mars 1974 sände amerikanerna ut rymdsonden Mariner 10 som flög förbi
två gånger och sände tillbaka bilder och annan data. Det är inte troligt
att man kommer att besöka planeten. Däremot kanske man kan placera
instrument för utforskning av solen.

Venus

Venus är den planet som ligger närmast jorden. Radien är nästan lika
stor som jordens. Den har en atmosfär som består av klodioxid som fångar
in solstålarna, men släpper inte ut dem, växthuseffekt. Tempraturen kan
vara uppemot 475°C på ytan, alltså den va rmaste planeten. Dessa
förhållanden gör att liv aldrig kan existera här. I Venus atmosfär finns
vita moln som med vindar roterar ett varv runt Venus på 4 jorddygn.
Själva planeten roterar sakta runt sin axel, men den gör det “medsols”
mot alla andra plane ter som roterar “motsols”.

År 1962 besökte den första rymdsonden Venus. Senare har flera sonder
skickats, men på grund av den höga värmen har det varit svårt att
landsätta en sond. 1976 lyckades man få ner en sond som kunde ta bilder
på den steniga Venusytan.

Jorden

Jorden eller tellus som är det latinska namnet, är den planet som
skiljer sig mest från de andra planeterna. Den har liv. Avståndet från
solen är sådant att tempraturen är lagom för de levande organismerna.
Vattnet är vanligen i flytande form och större d elen av jorden täcks av
hav. Vi har en atmosfär som skyddar mot UV-stålning och meteoriter. Den
fördelar värmen, så att det blir varmare vid polerna och kallare vid
ekvatorn och mindre skillnader mellan dag och natt. Atmosfären består
mest av kväve (N2) och syre (O2). Det yttesta skiktet består av ozon
(03). Jorden snurrar ett varv kring solen på ett år eller 365,25 dagar
och ett varv runt sin axel på ett dygn. Jordens axel lutar 23,5° mot
omlopp sbanan runt solen. Det ger upphov till årstiderna.

Runt jorden cirklar en måne som kallas Månen. För månen tar det 29,5 dygn
att gå ett varv runt jorden. Månens diameter är ca en fjärdedel av
jordens. Gravitationen på månen är bara en sjättedel av jordens. Dess
dragningskraft påverkar jorden. Den är anled ningen till att de hav som
ligger nära höjs under tidvattenstiden. Men även jordens gravitation
påverkar månen. Det har stannat månens rotation, så att den visar samma
sida mot jorden hela tiden. Solen däremot lyser på månen från olika håll
beroende på v ar månen befinner sig. Därför visar månen faser (nymåne,
halvmåne, fullmåne).

Landskapet på månen består av en svart himmel, därför att månen saknar
atmosfär. Marken är fräglös och översollad med kratrar, stenar och stoft
av meteoriter som slagit ner på månen. Tempraturen skillnaden på marken
är 100°C på dagen och -150°C under natt en. Det är för att månen saknar
atmosfär.

Månens berggrund påminner inte alls om jordens och därför har inte månen
varit en del av jorden. Den bildades nog intill jorden eller drogs in i
jordens dragningskraft vid något senare tillfälle.

Det är månen som förorsakar solförmörkelsen. Några gånger med regelbundna
förhållanden kommer månen in mellan solen och jorden, så att en skugga
går över jorden. Den totala solförmörkelsen uppträder endast på ett fåtal
platser. Vid totalsolförmörkelse sky ms hela solen och man kan se koronan
eller “solensatmosfär”.

Mars

Mars är röd av järnoxid, vilket syns tydligt vid oppositionerna (när
jorden och mars är närmast varandra). Mars diameter är bara hälften så
stor som jordens. Mars har ljusa och mörka fläckar och en vit fläck vid
varje pol. Det är fruset vatten som kan var it flytande en gång i tiden.
Mars rotationsaxel lutar lika mycket som jordens och ett varv tar lite
längre tid än jordens. Rotationshastigheten runt solen är densamma, men
banan för mars är längre. Ett varv tar 687 jorddygn. Mars har två små
månar, Phobos och Deimos. Mars tempraturskillnader dämpas av atmosfären.
Medeltempraturen är -40°C på ytan.

Mars yta är full av kratrar och sten, men de är inte lika djupa. De har
slitits ner av sandstormar. Marken är en röd öken med stenar utstrött
över marken. Det finns fyra vulkaner och den största heter Olympus Mons.
Den är tre gånger högre än Mount Everest . Någon vulkan kanske är aktiv.

Mars saknar helt liv, vilket forskarna trodde tidigare. Man tror dock att
liv skulle kunna funnits.

Asteroidbältet

Mellan Mars och jorden ligger de flesta asteroiderna i en bana runt
solen. En asteroid är en liten planet eller en bit klippstycke som svävar
i en bana runt solen. Namnen på de största är Ceres med nästan 1000 km i
diameter, Pallas, Juno och Vesta. Reste n av asteroiderna är under 100 km
diameter. En del asteroider ligger utanför bältet och ett exempel är
Eros som passerar nära jorden och Ikaros som ibland går närmast solen av
himlakropparna.

Asteroider är inte delar av någon planet som splittrats. De bildades
samtidigt som de andra planeterna, men de blev små. De kolliderade med
varandra och blev minder och mindre och fler och fler.

Jupiter

De yttre planeterna skiljer sig ifrån de inre. De är större och har en
annan massa. Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Dess
diameter är elva gånger större än jordens. Planeten har 13 månar och de
fyra största heter, Io, Europa, Ganymedes oc h Callisto. Jupiter roterar
snabbast runt sin egen axel och därför har planeten plattats till vid
polerna. Det tar ungefär tio timmar för ett varv. Jupiter tar 12 jordår
för att ett varv runt solen.

Längs med planeten går gula och vita band. De är moln som blåser runt i
atmosfären. Atmosfären består av väte, helium, vattenånga, metan och
ammoniak. På södra halvklotet finns en röd fläck. Man vet inte riktigt
vad det är, men man tror det är ett ihållan de oväder. Jupiters yta under
molnen består troligtvis av flytande väte. Innan för ytan finns
sammanpressad väte och längst in finns en kärna av fast berg. Man tror
att alla planeter liknade Jupiter från början. Solens värme förde bort
vätet och de andra lätta gaserna från de inre planeterna och kvar blev de
fasta bergskärnorna.

Jupiter har en egen energikälla som värmer upp planeten. Medeltempraturen
är -150°C. Man tror att antingen pågår radioaktiva processer eller så
kanske dess egen gravitation drar ihop den själv och energi frigörs.

Saturnus

Saturnus är känd för sina ringar. Galilei, som också upptäckte Jupiter
och fyra av dess månar, upptäckte Saturnus. Då trodde han att planeten
var tre planeter brevid varandra. Det han såg som “sidoplaneter” var
ringar av berg- och isbitar som kretsade run t i banor, vilket man
upptäckte 1965. Det finns fyra ringar runt Saturnus. Luckorna mellan
ringarna beror på gravitationsstörningar av månarna. Var partiklarna
kommer ifrån vet man inte. De kan komma från en måne som förstörts. De
kanske skapades när sols ystem skapades och istället för att bli en måne
till, blev det ringar. Saturnus har 24 måmar. Den största heter Titan och
skiljer sig mest från alla andra månar. Den har en atmosfär som består av
vät och metan. Titans dragningskraft är för svag för att hå lla kvar
atmosfären, därför måste den “fyllas på” in ifrån. En annan måne är
Phoebe som är en asteroid som drogs in av Saturnus dragningskraft.

Saturnus dragningskraft är den samma som jordens, trots att saturnus är
nio gånger större än jorden. Jorden är nämligen tätare. Saturnus består
mest av lätta gaser och saknar det täta metalliska vätet som Jupiter har.
Annars har Jupiter och Saturnus samma sammansättning.

Uranus

Uranus kan man inte se med blotta ögat. Den har fem månar, Miranda,
Ariel, Umbriel, Titania och Oberon och all är mindre än vår måne. Det tar
84 jordår att nå ett varv runt solen för Uranus.

Det märkligaste med Uranus är att dess rotationsaxel lutar 98° i
förhållande till banan runt solen. Ringarna roterar på samma plan som
banan runt solen.

Neptunus

Neptunus ser blå ut från jorden. Det är metangasen i atmosfären som
färgar den blå. Det tar ca 165 jordår för Neptunus att gå ett varv runt
solen. Banan påverkas också av en annan planets dragningskraft, nämligen
Pluto. Neptunus är mycket likt Uranus men den saknar ringar. Neptunus har
åtta månar varva två heter Triton och Nereid.

Voyger som lämnade jorden 1977 upptäckte att neptunus täcks av blå
metangasmoln. På ett ställe fanns en mörk fläck som kallades stora mörka
fläcken. Det var ett jättestort stormmoln.

Solsystemet, 2.8 out of 5 based on 5 ratings
| Mer
Betygsätt Solsystemet


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Solsystemet eller som på något sätt är relaterade med Solsystemet.

Kommentera Solsystemet

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2