.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Sven Hedin

Ämne: Biografier
| Mer

UNGDOM

Sven Hedin föddes 1865 på Drottninggatan i Stockholm. Där bodde han tills han fyllde 13. När han var liten skrev han mycket dikter och berättelser om främmande länder och visade ett starkt intresse för främmande kulturer.


Den 24 april 1880 kom upptäckarresanden Nordesskiölds skepp Vega in i Stockholms hamn. Sven var då femton år gammal och Nordenskiöld hemkommande, som firades stort, inspirerade honom och gjorde honom intresserad av upptäcktsresande. Han tänkte att en dag skulle han komma hem till ett liknande välkomnande. Hans största dröm var att åka till Nordpolen, för att låta den svenska fanan fladdra från dess topp.
Sven fick, till sin stora förtjusning, uppdraget att göra en karta över den ryska Asienforskaren Przevalskijs resor i Asien. Przevalskij blev tilldelad Vegamedaljongen av Nordenskiöld, och som kartritare fick Sven skaka hand med sin hjälte. Detta gjorde Sven ännu mer intresserad.
Sven tog studenten 1885 med B i geografi och i språk. Detta var underligt eftersom Sven hade ett ovanligt gott sinne för språk och geografi, vilket kommer visas.
Den 15:e augusti samma år tog han farväl av familjen och for iväg med skeppsbron, en finsk ångare, till Sankt Petersburg, som på den tiden var Rysslands huvudstad. Därifrån begav han sig, med tåget, till en stad kallad Vladikavkaz. Där slutade järnvägen, så de köpte hästar och red vidare över Kaukasusbergen. Det var brant och, på grund av den höga höjden, isigt, och hästarna snubblade hela tiden. På vissa ställen kom de upp på toppar över 5000 meter höga. Det var inte undra på att de var ganska skräckslagna. När de väl klarat av bergen kom de fram till plan steppmark där de kunde ta sig fram utan att oroa sig för att trilla ner. Nu hade de rest sammanlagt 200 kilometer på 30 timmar. Nu styrde de kosan mot Baku, där Sven skulle sätta igång med sina språkstudier. Han läste latin och franska och tyska och persiska och ryska och engelska samt tartariska. Dessutom undervisade han en vän i Svenska. Allt detta på en vecka. Han lärde sig så småningom också en del kirgiska, mongoliska och tibetanska. Kinesiskan med dess 40000 skrivtecken lärde han sig dock aldrig riktigt.
Den 6 april bröt han upp för att ge sig iväg till sitt första riktigt stora äventyr. Han skulle korsa sin första öken (vilken är jag osäker på). Hans reskamrater insjuknade just innan resan på ett konstigt sätt, så han var tvungen att besegra öknen ensam. Detta lyckades också och han nådda hamnstaden Bushir på andra sidan. Det hade tagit 29 dagar och han hade tillryggalagt 1500 kilometer.
Efter den resan var han totalt utfattig. Det enda han hade som kunde liknas vid pengar var 50 öre. Dessutom hade han stora skulder. Det hände sig dock så att han fick ge ut en bok kallad “Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien”. Den var illustrerad med 128 teckningar och kartor av honom själv. Det blev ett saftigt honorar som gjorde att det rullade igen.
När Sven fyllde 26 träffade han en flicka som hette Mille. Hon var bara 17 år. På grund av henne blev det inga fler äventyr på ett tag, men på hösten 1893 var det dags igen. Han sade till henne att han ville ut och göra upptäckter i världen och undrade ifall hon skulle vänta på honom hemma under tiden. Hon sade att hon tyckte att hon var lite väl ung för att ge ett sådant stort löfte. Detta försenade Sven en aning. En ytterligare försening bestod av en svår ögonoperation. Hans vänstra öga blev aldrig riktigt återställt, men det högra fungerade dock ordentligt.
FÖRSTA EXPEDITIONEN
I slutet av januari 1894 startade Sven Hedins första riktigt stora expedition. Han skulle till Kashgar via den svåraste vägen. Över Pamir. Pamir var en glaciär med en medelhöjd av 4000 meter över havet.
Det var en hård tripp, och på många ställen fick de hugga trappsteg i, den inte sällan lodräta, isen för att kunna komma vidare. På många ställen var snön så djup och lös att de var tvungna att ta omvägar runt för att inte trilla ner i snön.
Temperaturen var mycket låg och det var högst tio minusgrader i tälten. Bläcket som Sven behövde för att nedteckna vad som hände dem och för rita kartor hade frusit, så han fick värma det i munnen.
Sven fick skåda det mytomspunna glaciärberget Mustagh-ata. Även känt som “Isbergens Fader”. Det var 7435 meter högt och en dröm för varje upptäcktsresande.
Sven skulle nödvändigtvis klättra upp på det. Det stora problemet var gränsvakten. Han ville inte släppa in dem på det kinesiska området. Det tog många timmar innan de lyckades övertyga vakten om att de skulle få gå in på området. Där köpte de även jakar att rida på uppför berget, istället för hästar, som skulle varit mycket mer problematiskt.
Just när de skulle börja ge sig upp i berget började Svens vänstra öga, som inte riktigt hämtat sig efter operationen, krångla. Detta blev en liten försening. Dessutom blåste svår snöstorm, vilket också avskräckte.
När Svens öga hade hämtat sig prövade de igen. De träffade på ett läger nomader som följde med dem för att hjälpa till. Det hela verkade gå bra, tills vid 5200 meter då tre av nomaderna dog av utmattning. De var ju inte lika härdade som Sven och hans män. Sven insåg att de nog borde ge sig ner igen.
Hur som helst så försökte de en tredje och en fjärde gång med samma resultat som innan. De klarade det inte. De gav upp med försöket och gav sig iväg.
När de hade klarat av de kalla bergen var det dags för något hetare. Takla-makanöknen i Östturkistan. Takla-makan är en del av Gobiöknen och helt tom på vatten. Sven hade hört många berättelser om den glömda staden Takla-makan som enligt legenden skulle ligga i öknens mitt. Sven bestämde sig trots alla varningar att försöka leta reda på staden. Han ville att det skulle bli ett kärleksbevis till Mille. Han skulle leta reda på staden för hennes skull.

TAKLA-MAKAN

Karavanen skulle endast bestå av fyra man, förutom Sven. De skulle ha med sig kameler, som riddjur, hundar, som sällskapsdjur, samt får och höns att slakta och äta.
De första sju dagarna red de utmed en stäpp där de kunde finna färskt dricksvatten. Men efter ytterligare tre dagar var öknen ett faktum. Nu fanns det inte längre vatten att finna.
Det verkade som om det skulle lyckas, tills fem dagar senare, då Sven gjorde en förfärande upptäckt. Vattnet var slut. Av någon anledning hade vattenkärlen inte blivit ordentligt påfyllda vid det senaste vattenstället.
De kom överens om att spara med det lilla vatten de hade som om vore det guld. De försökte gräva en brunn, men det enda detta försök resulterade i var lite våt sand som de endast kunde använda till att svalka sig med.
Efter ytterligare arton dagars färd var vattnet definitivt slut. En av männen kom fram till Sven och sade att den sista vattencisternen hade blivit länsad till sista droppen. Man misstänkte att det var vägvisaren som hade tagit det, men hade inga bevis. Dessutom hade de inte hjälpt dem att säkert veta att det var vägvisaren. Vattnet skulle ändå vara hopplöst slut.
Två dagar senare var alla djuren döda. Sven och Kadim var fortfarande vid liv (nätt och jämt), men de övriga männen var medvetslösa och antagligen också döda. Sven och Kadim var på väg att ge upp, men så repade de friskt mod och fortsatte. De kröp ett par dagar och var alldeles slut då de fick syn på en sak som fick dem att fortsätta. En levande buske. Då måste det finnas vatten i närheten. Mer och mer levande växter mötte de två männen.
Plötsligt orkade inte Kadim längre. Han bara lade sig rakt ner på marken och stönade. Men Sven, som fortfarande hade lite krafter kvar, fortsatte. Och alldeles strax fann han floden. Han drack minst fyra liter på mindre än tio minuter. Han kände hur hans torra kropp började fyllas ut. Så kom han att tänka på Kadim som låg en bit bakom. Han fyllde sina stövlar med vatten och tog med sig till Kadim. De hade varken ätit eller druckit på sex dagar.
De gick i två dagar utan att se några tecken på civilisation. De blev allt hungrigare och tuggade på gräs och bark för att stilla den värsta hungern. Då hörde de plötsligt en ko råma. Det visade sig vara en grupp herdar som slagit läger två dagsmarcher från vattenhålet. Herdarna förbarmade sig över de två svältande männen och bjöd dem på mat och lät dem stanna i deras läger. Till Sven och Kadims stora överraskning och förtjusning kom plötsligt Islam-Baj från samma expedition gående. Han hade inte dött vid vattenbristen, utan hade bara svimmat och hade sedan gett sig iväg för att leta reda på vatten han med. Det blev ett kärt återseende.

TAKLA-MAKAN ÖKNEN IGEN

Sven skulle ge sig i kast med Tibet som var hans ursprungliga mål. Men de mätinstrument som var nödvändiga för den expeditionen hade blivit kvar i öknen. Det skulle ta fyra månader innan de nya skulle komma. Under tiden ville Sven fortsätta med bergsklättringen. Han besteg många berg, ofta med höjder över 5000 meter. “Isbergens fader” Mustaghata fick han dock avstå ifrån. Under dessa bergsbestigningar hände ingenting speciellt, men det fördrev i alla fall tiden under de fyra månader de var tvungna att vänta.
När mätinstrumenten äntligen hade kommit var det dags att korsa Takla-makan, vilket var nödvändigt för att komma till Tibet. Det var alltså dags igen. Men den här gången Sven förberedd på vad öknen innebar, och dessutom var vintern på väg, vilket gjorde att temperaturerna inte var lika extrema längre.
De gav sig iväg igen. De första veckorna gick som planerat. Man höll den kurs man skulle, och inga incidenter hände. Men av en ren slump gick de rakt på en gammal begravd stad. De kunde konstatera att den var äldre an 1500 år. Den var mycket välbevarad på grund av det skyddande sandlagret över den. Husen kunde räknas i hundratal och var byggda i poppelträ, och inte i soltorkad lera som annars var så vanligt i den här delen av landet. Husen var dock mycket sköra, och det behövdes inte mycket för att de skulle falla samman. Det visade sig att detta var den mytomspunna, glömda staden Takla-makan, som Sven hade hört mycket om. De hade dock inga redskap för utgrävning, så Sven markerade nog på kartan vad staden låg och så fortsatte de.
De skulle nu utforska hur långt floddalen, som staden låg i, sträckte sig. De fann så småningom en massa herdar som var klädda i enkla fårskinn och bodde i rishyddor. De lyckades dock göra sig förstådda hos dem. Sven frågade dem hur långt öknen sträckte sig och de svarade ;
“Till världens ände, och dit är det tre månaders färd.”
Detta tyckte Sven var alldeles för långt, så de fortsatte enligt sin första rutt för att komma till Tibet.
De hade under denna ökenresa inte tagit med sig någon proviant. I stället jagade de kameler och andra djur som det fanns gott om i vilt tillstånd. De hade heller inte med sig några sovsäckar eller tält, utan de låg på fällar på marken, vilket räckte, ty det var trots den annalkande vintern fortfarande mycket varmt.
Efter ännu ett par veckors färd utan några större händelser nådde de sitt mål. Det höga Tibet.

DET HÖGA TIBET

De hade efter att ha lyckats korsa öknen tillbringat de senaste veckorna i en liten by kallad Chotan. Därifrån bröt de upp den 29 juni 1896 för att ta sig upp i Tibet. Svens plan var att stiga upp på norra Tibets högplatå och därifrån ta sig fram till Peking.
Tibet är jordens mäktigaste och högst belägna område. Det har en yta av 1,2 miljoner kvadratkilometer (Sverige är 449793 kvadratkilometer) och ligger 5000 meter över havet och har toppar med en höjd över 7000 meter.
Det mycket hårda klimatet med starka stormar bidrar till att det inte bodde så mycket folk där. På Svens tid var befolkningen räknad till tre miljoner och de flesta var nomader.
De var nu uppe i en värld av snöfjäll där ingen europé någonsin förut satt sin fot. På grund av att luften var så tunn och det inte fanns så mycket bete så gick det nästan ingen dag utan att ett av djuren, som karavanen tagit med sig, stupade.
Här fanns massor med vilddjur som t ex antiloper och vildjakar. Men det fanns inte bara en massa vilda djur. Det fanns även en massa vilda rövare. Dessa var en stor oroskälla, då karavanen måste vara på helspänn hela tiden, för att inte bli överraskade av ett överfall.
En natt när Sven satt vakt fick han syn på något som rörde sig. Han blev misstänksam och väckte männen. Plötsligt var en massa rövare över dem. Rop ljöd överallt och massor av rövare hoppade fram från alla håll. Det blev en strid, då dock Sven och hans män lyckades få rövarna att ge sig av.
För Sven var detta dock en stor upplevelse som han skulle komma att nämna många gånger i sina memoarer.
I mitten av November kom de fram till den första staden på länge. Det var då fem månader sedan de brutit upp från Chotan. Staden de kommit fram till hette Tenkar och där upplöstes karavanen. Sven avlönade de män som hade följt med honom genom att dubbla deras löner och skänka dem hästarna de ridit på.
Sven var nu nere på slättmark med den mycket mindre karavanen. Det var nu mycket lättare att ta sig fram nu, med det var mycket långt kvar. Färden skulle gå genom en öde mark och även lite inne på ett ökenområde. Det var 1100 kilometer innan de skulle nå Kina.
Denna resa avlöpte dock väl och de nådde Kina efter många månaders långtråkig färd. De kom även lyckligt och väl fram till Peking där de fram-förde sina uppvaktningar till tsar Nicolaus II.

ÅTER HEMMA

Svens första expedition var härmed avslutad. Han begav sig utmed den största färdrutten tillbaka till Finland. Det gick ganska snabbt då den rutten var mycket trafikerad och i gott skick. Från Finland tog han Finlandsbåten till Stockholm. Det blev ett trevligt välkomnande av familjen och faktiskt även av kung Oscar II.
Han blev även tilldelad Vega-medaljen av Nordenskiöld, hans gamla hjälte.
Under de följande åren var Hedin mycket upptagen med att skriva resememoarer, tidningsartiklar och vetenskapliga artiklar.
Efter denna expedition gjorde Sven många stora expeditioner som dock inte tas upp i detta arbete.

Sven Hedin, 2.0 out of 5 based on 1 rating
| Mer
Betygsätt Sven Hedin


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Sven Hedin eller som på något sätt är relaterade med Sven Hedin.

Kommentera Sven Hedin

« | »


Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.access_log) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2