.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Syskonkärlek

Ämne: Svenska
| Mer

Syskonkärlek

Medan jag vällde runt i min stora klädkammare hörde jag Andreas stå och tjata om hur onödigt det faktiskt var att åka över till Robin på middag en fredagskväll då vi kunde stanna hemma och mysa till en bra film, särskilt när det var kvällen innan han skulle iväg på sin konferens. Jag himlade med ögonen för mig själv och valde ut mina finaste pumps innan jag rusade ut till badrummet. Jag bättre på sminket och såg Andreas stå och studera mig i spegeln med en sarkastisk blick.
- Du var hemma hos honom igår, räcker inte det? Sa han utan att ändra på sitt ansiktsutryck. Han la även till att det inte var någon nobellmiddag vi skulle till.
Jag vände mig hastigt om och nästan skrek till honom att vi skulle dit och det fanns inget som kunde ändra på det. Jag suckade för mig själv, ibland kunde han vara så grymt envis. Men sagt och gjort, jag fick som jag ville, för tjugo minuter senare stod vi utanför Robins lägenhet hand i hand. Då han öppnade dörren omfamnade han mig genast och kysste min kind, jag älskar verkligen min bror tänkte jag för mig själv medan killarna stelt tog varandra hand. De hade aldrig kommit speciellt bra överens, Robin och Andreas. Detta var givetvis inte Robins fel, utan enbart Andreas. Han var så otroligt svartsjuk, min pojkvän. Trots tre och ett halvt år tillsammans så var han fortfarande svartsjuk på allt utav manligt kön som rörde sig i min närhet, detta underlättade ju inte att jag studerade till att bli polis med trettionio vältränade killar i min klass.

Maten var redan klar och vi satt oss till bords. Jag kommenterade till Robin hur fint han hade gjort och såg Andreas blick svartna medan hans huvud nickade instämmande.
- Det är dig jag lärt mig ifrån raring, sa han och mötte min blick. För den artiga person Robin faktiskt var la han prydligt upp mat till Andreas. Det var en av Andreas favoriträtt och jag kunde inte låta blir att le när jag såg att han skämdes lite över att han inte velat åka hit.
Vi hade knappt kommigt till ro när plötsligt dörrklockan ringde. Robin ursäktade, reste sig från bordet och dansade ut i hallen. Jag lyssnade spänt medan dörren öppnades men hörde enbart klackar slå mot hallparketten och att Robin frågar hur gästen mår. Fem minuter senare kom en söt liten primmadonna in i Robins kök och log oskyldigt mot mig och Andreas. Jag kunde låta bli att stirra på hennes dubbelkupor under hakan och jag förmodade att det borde ha varit svårt för Andreas också. Jag kände hur jag kokade av ilska, inte över min sambos blickar mot blondinen dubbelkupor, utan på själva blondinen, som med ett slappt handtag presenterade sig som Sofia. Jag sa mitt namn och log mot henne sekunden innan jag gav Robin den där ökända mördarblicken. Jag kände hur detta blev för mycket för mig, men jag kunde inte komma på varför. Det var väll fullständigt naturligt att även Robin skulle hitta sin livskamrat någon gång i livet. Trots det kunde jag inte låta bli att flytta min stol närmare honom och lägga av några spydiga kommentarer till Sofia under middagen.

När vi ätit färdigt så var det dags för efterrätt då Robin började duka av bordet. Jag erbjöd mig givetvis att hjälpa honom direkt, och “råkade” spilla lite sås på Sofias topp. Jag log djupt inombord då hon satt där och ojade sig över sin rosa lilla tygbit som knappt täckte häften av bysten. När jag kom ut i köket stod Robin där och förberedde efterrätten som skulle bestå av jordgubbssorbet med grädde på. Jag ställde disken i diskmaskinen och slängde igen den med en smäll, ställde mig med armarna i kors och blängde på Robin som bara stod där. Han var lika stilig och välvårdad som vanligt, det var väldigt svårt för mig att vara sur på honom, men det gjorde ont i mig. Han kunde åtminstone ha berättat om Sofia tyckte jag.
När han var klar log han mot mig och han visade att han hade märkt min ilska genom att fråga hur det kom sig att jag var så stött. Jag slog till honom lite lätt på armen och sa att Sofia inte var bra för honom. Han kollade menande på mig, öppnade sin famn och drog mig intill sig. Han tryckte mig hårt mot sin muskulösa kropp.
- Men Raring, är du svartsjuk? Du har ju Andreas, vad ska jag göra när du inte har lika mycket tid för mig längre? Sa Robin med en mjuk röst och kollade mig djupt in i ögonen. Jag mumlade något i form av att Andreas klagar på att jag har för mycket tid för Robin, men han hade återgått med efterrätten och var för upptagen för att höra vad jag sa. Sen vände han sig mot mig och sa att bara för han skaffar flickvän betyder det såklart inte att kontakten mellan han och mig skulle svalna. Han såg så övertygande ut, det gjorde mig lugn.
- Lova mig det? Jag kramade om honom och efter en liten stund kände jag att Robin släppte taget och tog ett steg bakåt. Jag såg konstigt på honom och vände mig om och såg Andreas stå vid köksdörren med en besviken blick. Robin hostade till och ursäktade sig och gick sedan in i matsalen med efterrätten. Jag log mot Andreas och gick emot honom, kysste han och höll om honom, han var alldeles stel.
- Vad är det nu då? Sa jag irriterat. Jag tröttnade mer och mer på att han alltid skulle vara så nojjig. Det är klart jag förstår honom, han var svartsjuk på Robin som såg väldigt bra ut, men det är min bror, så Andreas hade absolut ingen anledning att bli svartsjuk. Varken han eller någon annan visste mina tankar kring Robin, så inga problem kunde uppstå.
Resten av kvällen blev någorlunda trevlig trots omständigheterna, jag försökte vara trevlig mot Sofia och jag såg att Robin uppskattade det.

I bilen på vägen hem började det, jag visste att Andreas skulle börja tjafsa. Han hade tydligen märkt att jag varit en aning kall mot Sofia och så hade såklart kramen mellan mig och Robin gjort honom fundersam. Jag suckade bara åt min pojkvän och sa åt han att han var fjantig som ens la ner energi på att tjafsa om det här.
- Men du vet hur jag reagerar, och jag struntar i om ni håller på kramas och visa er syskonkärlek. Men varför uppskattar du inte att han hittat någon han kanske kan tycka om? Andreas såg rakt framför sig. Jag kollade ut och stammade fram att jag bara är rädd om Robin och vill hans bästa. Andreas suckade och jag såg ut över vägen och märkte hur snabbt han körde. Efter att förlorat en vän i en bilolycka för tre år sedan var jag alltid skeptisk till fortkörning så jag bad honom sakta ner och han lyssnade på mig.
Hans irritation gick inte över när vi kom hem direkt. Efter att ha fixat i ordning mig la jag mig ned i vår stora säng och skrev några rader i min dagbok. Andreas kom aldrig in i vårt sovrum den kvällen.
Morgonen där på hittade jag hans täcke ute i hammocken på balkongen och gissade att det var där han spenderat natten. En utriven lapp från en tidning låg på köksbordet; “Hemma imorgon. Puss”. Jag suckade för mig själv, hans små lappar brukade inte direkt innehålla sådana kalla texter men jag tänkte inte mer på det utan hoppades att han skulle komma hem glad imorgon.
Efter att jag ätit frukost och städat lite i vår lägenhet la jag mig på soffan och slog på vår nya tv, men det var inget program som kunde underhålla mig så istället tog jag upp telefonen och slog numret till Robin. Han svarade som vanligt “Hej baby” efter tre signaler och jag log för mig själv. Jag berättade för min bror om mitt och Andreas gräl och Robin erbjöd sig att komma med kinamat och ha en myskväll hemma hos oss. Jag tyckte det lät hur bra som helst, det kunde jag behöva. Vi bestämde att han skulle komma klockan sju och som alltid stod han där utanför dörren, inte en minut försenad med händerna fulla av kinamat. Jag tyckte han hade fixat till sig en aning mer mot vad han brukar göra i sin blåa skjorta, men jag skakade direkt bort tanken och kysste hans kind och tog emot all mat. Jag hade dukat upp fint på vardagsrumsbordet och det nästan pirrade i magen på mig när Robin gav mig en komplimang för det. Vi satte oss ner och frossade i oss medan vi såg någon komedi på kanal fem som både fnissade åt lite då och då.
- Tack för maten hjärtat, det var jättegott som alltid, sa jag och gav Robin en lätt kyss på kinden. Han såg nästan lite generad ut och klappade mig på kinden. Eftersom jag vart ute på en joggingtur tidigare under dagen så skulle jag ta en snabb dusch innan vi satt på filmen som Robin hade hyrt.

När jag klätt av mig och stod framför spegeln inlindad i en ljusrosa frotté handduk kunde jag inte hantera situationen, mina tankar flöt iväg till vilda fantasier om mig och Robin. Jag ville verkligen inte tänka så om honom, men det här var inte första gången, det har pågått länge. Jag såg till att lämna badrumsdörren lite på glänt ifall han hade tänkt gå förbi och jag skämdes över tanken. Medan jag stod i den varma duschen och lät det heta vattnet sila ned mot min kropp drömde jag mig långt bort, jag kunde verkligen inte hålla emot mina tankar hur mycket jag än ville och försökte. Jag tänkte inte på någonting annat än Robin. Jag hörde att badrumsdörren knakade till, men jag låtsades inte bry mig. Jag fortsatte stå och skölja ut balsamet medan jag kliade mig i hårbotten. Duschdraperiet drogs bort och när jag med ett ryck vände mig om såg jag min bror stå där, min Robin. Utan ett ord tog han tag i mina höfter och förde mig intill sin kropp. Vi stod där och bara såg på varandra, det var som i en film. Mitt hjärta pumpade allt för många slag i minuten, jag kunde inte få fram ett ord och innan jag visste ordet av kysste jag hans läppar. Det kändes som våra läppar var två pusselbitar som äntligen satts ihop. Han smekte längst min rygg och höll mig tätt intill sig, jag visste att allting var fel men jag kunde inte hindra mig själv. Han rörde vid mig såsom ingen någonsin gjort tidigare, och det kändes så otroligt rätt trots att han var min bror. Det orkade jag inte ens ha i åtanke vid denna underbara situation. Han körde fingrarna genom mitt mörka långa hår, och kysste mig passionerat. Jag kände hur jag rös, från topp till tå, även fast vattnet ångade hett kring oss. Hans gyllenbruna kropp, alldeles blöt intill min. Vi hörde ihop, som Ying och Yang stod vi där och det var en sådan otrolig laddning mellan oss, och det slutade inte. Vi tumlade runt på badrumsgolvet, det var som om vi aldrig kunde få nog av det. Han kysste mig överallt och jag smekte varsamt hans bröstkorg då han tog tag om min nacke och förde mina läppar intill sina. Det fanns inget stopp, och jag funderade inte ens på om jag ville ha ett stopp heller.

Utan den minsta förvarning befann sig en skugga i min ögonvrå och knappt ett ögonblick senare stod jag upp på badrumsgolvet och såg Andreas rakt i ögonen. Han såg precis ut som Robin hade gjort för cirka två timmar sedan, men han hade inte händerna fyllda av kinamat utan med rosor och choklad.
- Är detta anledningen till att man inte ska ta ett tidigare tåg för att man saknar sin flickvän så mycket? Sa han och såg mer uppgiven ut än vad jag någonsin sätt honom. Det brast för mig, tårar rann ner på min skära kind. Robin slet tag i en handduk och reste sig ljudlöst upp och Andreas såg äcklat på honom när han passerade. Sedan vände Andreas blicken till mig, nu såg han äcklat på mig också. Jag såg ner på mina händer som inte vill sluta skaka och knappt en sekund efter när jag vände huvudet uppåt var Andreas borta. Jag satt mig ned på golvet som fortfarande hade sin värme kvar. Platsen kände inte alls lika helig som den hade gjort för mindre än två minuter sedan.

Jag vet inte hur länge jag satt där, men det kändes som om jag suttit där en evighet när Robin kom in med min morgonrock och svepte den om mig.
- Har han gått? Frågade jag honom och såg att även han hade gråtigt. Robin bara nickade och tog ett andetag för att börja prata. Han berättade att han råkat läsa min dagbok när jag gått in i duschen, att han läst om känslorna jag hade för honom. Jag grät ännu mer nu, och han kramade om mig och fortsatte sitt samtal med att berätta att han kände samma sak. Jag nästan skrek till honom att det var totalt förbjudna känslor och utan att släppa mig pussade han mig i pannan och jag kände att han nickade även nu. Vi tog oss ut till sovrummet och Robin rotade fram underkläder till mig innan han bäddade ner mig. Jag försökte klämma fram ett leende mot honom då han gick ut till köket för att göra en varsin kopp te. Efter en liten stund av tankar gick jag ut i köket och kramade om honom, tog han på axlarna och såg han rätt in i ögonen. Blickarna mellan oss vart helt annorlunda än vad dom vanligtvis brukade vara.
- Robin, du är så fantastiskt snäll som stannar kvar här och tröstar, men jag tror jag vill vara ensam, jag har nog en hel del att tänka på just nu. Utan ett ord nickade Robin förstående och gick sin väg. Jag suckade av en lättnad för första gången på ett tag. Egentligen var jag äcklad, men det kunde jag förstås inte säga till Robin. Han skulle förmodligen bli sårad, även om han nog skulle förstå. Jag satt mig vid köksbordet och drack mitt te, men kunde inte dricka upp allt för plötsligt kände jag mig så otroligt illamående. Jag såg på klockan som visade tio över elva och utan att borsta tänderna, vilket var en huvudregel för mig, gick jag och la mig ensam i sängen.

Jag hade länga trott att jag enbart var iakktagen innan jag förstod att jag var jagad. Mitt på ängsmarken med skenet från soluppgången i ansiktet började jag springa ifrån det jag uppfattade var en tjur. Mina fötter trasslade in sig i den långa ljusblåa klänningen och jag ansträngde mig för att hålla ballansen. Svetten rann längst pannbenen och tårar ner längst kinderna. Jag såg upp framför mig, och till min bedrövlighet såg jag bara en bergsvägg framför mig. Jag försökte passera, men det var omöjligt. Jag vågade inte se bakåt, men hörde djupa andetag i nacken. Det fanns ingen återvändo.

Jag vaknade med ett ryck och kände direkt att jag var alldeles kallsvettig. Jag tänkte på min mardröm och var lättad över att det var en dröm, trots att inte verkligheten var särskilt mycket bättre. Nästan med en gång klev jag upp ur sängen och solen som lös upp ur de stora fönsterna träffade mig rakt i ansiktet. Mitt illamående hade inte gått över trots att jag sovit i nästan ett och ett halvt dygn, men jag hoppades på att det kanske var min mage som skrek efter mat. Jag tvättade av mitt ansikte i handfatet innan jag gick ut till köket och bredde smörgåsar trots att min matlust var helt försvunnen. Jag kollade på telefonen, inga missade samtal. Jag kände hur mina mungipor drogs neråt, varför hade inte Andreas hört av sig? Åtminstonde Robin kunde ta sin tid och ringa, allt var hans fel. Jag fick genast dåligt samvete över min tanke och försökte ringa min bror, men inget svar. Kände jag min bror rätt så låg han nog hemma på sin säng och grät precis som jag gjort. Älskade Robin, och älskade Andreas. Varför skulle det blir såhär?

Efter att tillbringat två hela dagar framför teven och gråtigt över olyckliga dokusåpor som liknade min egen livssituation fick jag nog. Varken Andreas eller Robin hade hört av sig. Jag reste mig upp, drog på mig ett par mjukisbyxor och en T-shirt medan jag snabbt hoppade i ett par ballerinaskor. Innan jag öppnade dörren kom jag och tänka på vad Robin sagt om dagboken, och gick in i lägenheten och kollade efter den. Tydligen hade Robin lagt den på ett fiffigt ställe för jag kunde inte hitta den. Med verkande ben som antagligen var ovana att gå, gick jag ut ur porten och mötte dagsljus för första gången på ett par dagar. Jag tog upp busskortet och tog första bussen mot Robins lägenhet. Mina ben värkte, men det var ingenting jag orkade tänka på. Det satt enbart massor av tanter på bussen som bara blängde på mig, det kändes som hela världen blängde på mig och det hade dom rätt och göra. Jag kände skammen och tårar brände i ögonvrån.
Väl framme utanför Robins dörr där jag befunnit mig hand och hand med min pojkvän för mindre än en vecka sedan knackade jag tre knackningar som alltid. Ingen öppnade. Jag kikade in genom brevinkastet, helt mörkt. Mitt sista försök var att känna på dörrhandtaget, låst. Jag suckade och vände på klacken och började gå ner för trapporna jag precis gått upp för. Till min förvåning stod bussen ute på torget och jag sprang för att hinna med den trots att det kändes hopplöst att återvända till lägenheten där mitt liv förstörts. Bussresan kändes som en evighet, men till slut var jag framme. Jag tog upp nycklarna men såg till min förvåning att det var öppet. Jag hade antagligen varit så stressad att jag hade glömt och låsa. Jag slängde av mig skorna och kände hur huvudet började dunka igen. “Jag vill bara sova tills Andreas hörde av sig”, sa jag högt för mig själv. Jag gick mot sovrummet, och när jag hade tagit första steget över tröskeln stelnade all inom mig medan hela kroppen skakade.
- ANDREAS, VAD HAR DU GJORT? Skrek jag och tårarna sprutade ur mina blodsprängda ögon. Min Andreas, min pojkvän, min älskling, svävade över sängen dinglandes med benen och ett rep runt halsen. Jag nästan flög upp på sängen och när jag försökte få liv i min pojkvän kände jag något hårt under fotsulan. Jag såg ner mot mina och Andreas fötter och blev förtvivlad över vad jag såg. Min dagbok.

Skrivet av Felicia Moreau

Syskonkärlek, 2.5 out of 5 based on 104 ratings
| Mer
Betygsätt Syskonkärlek


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Syskonkärlek eller som på något sätt är relaterade med Syskonkärlek.
  • No related posts

3 Responses to “Syskonkärlek”

  1. Carro on 26 Nov 2009 at 4:53 e m #

    Att läsa det här var verkligen fängslande. Om du inte funderar på att bli yrkesförfattare borde du göra det. Jag skulle läsa!

  2. Charlotte on 07 Feb 2010 at 5:26 e m #

    Bra historia, absolut. Du behöver bara tänka på att slänga in några kommatecken här och där. Jättebra!

  3. Jenny on 26 Apr 2011 at 10:28 f m #

    Skit bra text, blev helt känslosam i slutet.. :(

    Riktigt bra.

Kommentera Syskonkärlek

« | »

'