.nu

Skolarbeten och uppsatser från högstadiet och gymnasiet
Sök skolarbeten

Valen

Ämne: Biologi, Djur
| Mer

Valars sociala liv och kommunikation

Valarnas evolution Genom att jämföra valarnas proteiner med andra djurs har det visat sig att valarnas närmaste släktingar är rovdjur och hovdjur, med de senare har de 11 procents likhet. Forskarna har därför antagit att de har en gemensam förfader. Den troliga förfadern är ett litet landrovdjur kallat creodonta vilken i sin tur har utvecklats från ett hovdjur. Det första djuret i historien som liknar en val är Archaeoceti (Urvalen). Archaeoceti uppstod under tertiärperioden d.v.s. för 65 miljoner år sedan. 

Gruppen var uppdelad på fyra undergrupper: Protocetidae: Djuret var 2-9 m långt och var mycket primitivt med sina reducerade bakben. Dorudontidae: Var uppåt 6 meter långt, valformad och hade få spår av bakben. Basilosauridae (zeuglodon): Hade ett ormliknade utseende och var 12-21 meter långt . Det tog sig fram med hjälp av sina paddelliknade framben. Patriocetidae: Var välutvecklat. Blåshålet hade redan vandrat upp på skallen.

Ingen s.k. “felande-länk” mellan dagens valar och Archaeoceti har hittats. Archaeoceti verkar dessutom ha varit alltför specialiserat vattendjur för att kunna vara en direkt förfader till nutida valar. Inga fossil har heller hittats som stämmer in på alla de tre stora grupperna, bard-, tandvalar och Archaeoceti, samtidigt. Ett fossil som stämmer ihop med bardvalarnas anatomi hör varken ihop med tandvalar eller Archaeoceti. De tre grupperna verkar ha helt skilda ursprung. Det kan också vara så att de har haft ett gemensamt ursprung men de har separerats för mycket länge sedan. Likheterna dem emellan beror isådant fall på att det har parallellutvecklats i liknade miljöer.

Den tidigaste äkta tandvalen (Odontoceti) uppstod för 30 miljoner år sedan. Den delades upp på två grupper: Den ena gruppen uppehöll sig på det södra halvkklotet och kan ha gett upphov till moderna späckhuggare (Globicephalidae). Den andra nordliga gruppen verkar vara direkt förfader till familjen Zipiidae.

Bardvalarna ser ut att ha utvecklats från någon betandad förfader, flera arter har än idag tänder under fosterstadiet.

Valarnas sociala beteende

Det finns stora svårigheter med att studera valars sociala beteende, dels befinner vi oss i en miljö som vi inte har samma möjlighet som valarna att röra oss i, dels kan valarnas användande av ljudkommunikation försvåra forskningen. De stora valarna med sina lågfrekventa ljud kan kanske stå i kontakt med varandra på mils avstånd. Det vi uppfattar som en solitär hanne kan kanske vara en medlem av en grupp av hannar spridda över en mycket stor yta. (se Ljudalstring under vatten)

Hur ser valarnas gruppsammansättning ut?

 Bardvalarna bildar lösare grupper vilka sammanstrålar under parningssäsongen. Tandvalarna med sina många släkten, har en större vidd i sin sociala struktur. Där kan man hitta gruppstorlekar på mellan 1-100 000 individer. Där de solitära djuren återfinns hos näbbvalarna (Ziphiidae) och de större grupperna i familjen Delphinidae. De stora grupperna är väldigt blandade medan de små grupperna kan delas in i tre olika typer:

Den första gruppen är Kärngruppen som består av en ensam vuxen hanne vilken kan vara åtföljd av en hona. Den andra gruppen, Barnkammargruppen, består av ett antal honor med ungar. Den tredje och sista gruppen är Ungkarlsgruppen vilken består av ett antal vuxna eller nästan vuxna hannar.

En späckhuggarflock består av en väl sammanhållen grupp på mellan 5 och 20 individer. Därför såg forskare i Vancouver (vilka sedan 1978 har undersökt späckhuggarnas ljud-reportoar längs Kanadas kust.) med förvåning hur en flock splittrades. Splittringen berodde på att forskarna hade uppfattat de tre flockarna A1, A5 och A9 som en flock då de ofta samlades i en stor flock. Forskarna hade aldrig tidigare sett något djur byta flock. Om en flock upplöses, som i fallet ovan, delas de upp i de småflockar det var från början. Stann- och flyttflockar blandar sig aldrig med varandra. Om flockar från två samhällen möts ignorerar de varandra. (Stannflockar är flockar som uppehåller sig i vissa väl avgränsade områden s.k. kärnområden. Flyttflockar uppehåller sig inte på ett bestämt område.) Ledaren i flocken är en äldre hona. Honorna kan bli nästan 80 år gamla och har därför en viktig social funktion genom sina stora erfarenheter. Späckhuggarnas kunskaper förmedlas generationsvis genom inlärning. Enligt Anna Bisther så tar det en späckhuggare 15 år att bli en socialt kompetent val. Detta orsakas av flocklivets krav på att kunna tyda och förmedla signaler, inordna sig i ett rangsystem, jaga, dela på maten, ta hand om andras ungar, säkerhetsställa det gemensamma försvaret.

Hur samarbetar valar?

 Eftersom de flesta valar och delfiner i höggrad är sociala djur är det nödvändigt med samarbete inom flocken för att på olika sätt öka varje individs möjlighet att överleva.

Omhändertagande och uppfostran av ungar.

 Späckhuggarhonorna (Orcinus orca) tar hand om sin avkomma inom barnkammargruppen. Ungarna vårdas och fostras kollektivt och behöver därför aldrig lämnas ensamma. Förutom modern agerar unga honor, på mellan fem och tolv år, barnskötare till de små kalvarna. Denna period är också ett sätt för de unga honorna att träna sig i mödrarollen.

I Norge samlar späckhuggarna ihop sill genom karuselljakt (se jakt), under jakten paralyseras fisken med slag av stjärtfenan. Ungarna får lära sig metoden genom att iaktta och sedan härma de vuxna djuren. Vid Crozet Island norr om Antarktis tillämpar späckhuggarna en annan jaktmetod där de kastar sig upp på land och fångar sjöelefanter. Mödrarna tränar till en början sina ungar genom att försiktigt putta upp den upp på land. Vid 5 års ålder klarar ungen av att attackera ensam, dock noga övervakad av de vuxna valarna. Vid ett tillfälle iakttog forskarna hur en unge fastnade på land, en av honorna kom då genast rusande mot stranden och drog ned ungen i vattnet med hjälp av den alstrade svallvågen. Att fånga sjölejon på detta sätt är alltså inte helt riskfritt vilket också bekräftas av att forskarna hittade 5 ungar och en vuxen val döda på stranden.

Fläckiga delfiner (Stenella plagiodon) tränas i att jaga av sina mödrar. Ungen placerar sig under buken på honan och kan därifrån både se och höra hur modern gör under jakten. Att höra modern under jakten är väldigt viktigt då det krävs stor övning för att lära sig ekolokalisering. De unga hannarna i gruppen får lära sig att slåss under övervakning av äldre hannar som ingriper endast om konflikten skulle gå för långt.

Flasknosdelfinerna (Tursiops truncatus) tar hand om sina ungar på ett sätt som liknar späckhuggarnas d.v.s. inom barnkammargruppen. Om ungen utsatt sig för fara, retats med modern eller på annat sätt varit olydig, kan modern straffa sin telning. Straffet kan utdelas genom att honan simmar på rygg och håller upp sin sprattlande unge i luften med hjälp av bröstfenorna. Detta pågår till ungen är kuvad.

Fläckiga delfiner (Stenella plagiodon) bestraffar sina kalvar genom att tvinga ned dem mot botten där de sedan trycks ned. Modern kan under bestraffningen rikta en obehaglig ljudstråle mot ungen. Efter bestraffningen tröstas kalven genom att honan smeker den med bröstfenorna. Smekningarna är troligtvis ett sätt att stärka banden mellan individerna.

Jakt

 Jakten är ett av de områden som kräver stort samarbete mellan valarna. De olika jaktmetoderna lärs ut till flockens unga och går på så vis vidare generationsvis.

Flasknosdelfiner nära Boboy sound i Georgia jagar fisk med en metod som liknar de antarktiska späckhuggarnas metod att jaga sjölejon. Flasknosdelfinerna jagar parvis vid ebb då det låga vattenståndet gör att det bildas små saltvattensträsk. De rusar gemensamt mot ett fiskstim och jagar upp det mot land. Fiskarna sveps upp på land genom det bogsvall som delfinerna orsakar. Delfinerna behöver sedan bara att hoppa upp efter en fisk och sedan glida tillbaka ner i vattnet. I Svarta havet har en annan form av jaktsamarbete utformats hos flasknosdelfinerna. Där jagas fisken genom att två individer får hålla ihop ett fiskstim så att de övriga gruppmedlemmarna kan snappa åt sig av den. Späckhuggare (Orcinus orca) jagar förutom fisk även varmblodiga djur. Familjegruppen hålls samman på livstid så de hinner lära sig att samarbeta på ett effektivt sätt. Späckhuggarna ändrar kommunikations beteende efter vad som jagas. Vid jakt av fisk upprätthålls en oavbruten, ljudlig kommunikation inom gruppen. Vid jakt av varmblodiga djur håller gruppen tyst. Lyall Watson beskriver i sin bok hur han, under en forskningsresa till Antarktis, sett en grupp späckhuggare fånga en Weddelsäl genom att gruppen gemensamt välte det isflak sälen låg på. Sälen gled på så vis rakt ned i gapet på en väntande späckhuggare. I Blackfish sound i västra Kanada samlar och håller späckhuggarna gemensamt ihop fisk till ett tätt stim varur de sedan i tur och ordning kan ta en fisk. Norska späckhuggare jagar sill på ett liknande sätt med en metod kallad karuselljakt. Fisken samlas ihop gemensamt av en grupp späckhuggare genom att späckhuggarna cirklar runt och under stimmet. Fisken trängs sedan upp mot ytan vilket eliminerar antalet flyktvägar. Fisken bedövas sedan med ett kraftigt slag av stjärtfenan vilket skapar en kraftig smäll. Sillen äts sedan en och en. I Eclipse sound mellan kanadensiska öarna Batton Island och Bylot Island jagar späckhuggarna narvalar (Monodon monoceros) på ett energibesparande sätt. Hela gruppen omringar narvalsflocken för att sedan låta var och en ta sitt byte.

Undsättningsbeteende

 Undsättning utgör ett beteende där valarna på olika sätt bistår och hjälper skadade djur i nöd. Beteendet är allmänt spritt hos alla valfamiljer och är katalogiserat i tre typer:

Bistående av strandade eller skadade djur: Ett beteende som innebär att hela flocken eller gruppen samlas runt det skadade djuret. Detta beteende har utnyttjats av valfångare som genom att skadeskjuta ett djur kan döda en hel flock. (Physeter macrosephalus) (Se Bild 2)

Aktivt hjälpbeteende (exitement behaviour): Beteende där valarna aktivt skyddar det skadade djuret. Det kan för valfångarnas del innebära att fångstbåten blir krossad eller att en harpunlina blir avbiten. Den skadade valen kan också bli beskyddad genom att bli bortknuffad från faran.

Assistansbeteende: Ett beteende där den skadade valen hjälps upp till ytan och hålls kvar där så att det kan andas. Detta beteende tror man kan härstamma från ett annat beteende där modern eller assisterande “barnmorska” puttar upp den nyfödda ungen för sitt första andetag. (se Bild 3 och 4) Detta beteende skulle därför enligt forskarna kunna vara ett automatiskt beteende. Det finns minst två saker som talar för den teorin, dels är beteendet mest vanligt hos honor (vilka kan bära runt på sina döda ungar tills de faller isär) och dels är det inte nödvändigtvis ett djur av samma art som räddas. Det händer ibland att människor blir räddade av delfiner. En man som dök i Karibien blev “räddad” av en grupp halvspäckhuggare (Pseudorca crassidens) varje gång de hörde honom andas genom snorkeln som fortfarande innehöll lite vatten. Dessa valar måste ha förknippat ljudet med de ljud en drunknande val ger ifrån sig när den försöker att andas. Assistansbeteendet hos valar kan, förutom dessa drunkningsljud, även frambringas av att valen själv kallar på hjälp samt av åsynen av ett livlöst djur. Ett nödrop utropat av en kaskelotval (Physeter macrosephalus) kan locka andra kaskeloter till platsen inom en radie av 6 km . Det verkar alltså som om beteendet är automatiskt men naturligtvis är inte forskarvärlden överens om detta. Dr Lilly (se språk) är en av dem som är av motsatt åsikt. Ett argument för detta skulle då vara denna händelse vid en filminspelning, då det var meningen att han skulle filma hur en flasknosdelfin kallad Sissy, räddar livet på en människa. Den första inspelningen går bra, den nödställde skådespelaren blir “räddad”. Det visar sig dock att Lilly glömt att ta bort linsskyddet, man måste därför filma om händelsen. Skådespelaren kliver åter i poolen och låtsas vara nödställd varvid “Sissy” blir aggressiv och smäller till honom. Jag tycker inte att man kan dra för stora slutsatser av att en delfin blir uppretad av ett falskt beteende, en vild flasknosdelfin kanske inte hade reagerat på samma sätt som “Sissy”. Hon är mer van vid människor och kanske kan läsa av människans kroppsspråk på ett annat sätt än vad en vild delfin kan. En tamhund kan bortse från det för dem hotfulla leendet (att visa tänderna är ett tecken på aggressivitet) på ett annat sätt än vad en fri varg skulle göra. Skådespelaren var kanske irriterad över det glömda linsskyddet och använde därför omedvetet ett kroppsspråk som delfinen tolkade som ett hot och av den anledningen anföll. Därmed inte sagt att delfinens undsättningsbeteende är automatiskt, bara att vi vet för lite för att kunna säga vare sig det ena eller det andra. Mer forskning inom det området krävs!

Lek

 Valar tillbringar liksom många andra högre stående djur, mycket tid på lek. Leken kan ses som ett sätt att träna sig inför verkliga situationer. Det är främst de unga djuren som leker men det är även vanligt hos de vuxna. Vid en studie av Osbecks näbbdelfin i Sydafrika såg man att de tillbringade tre gånger så lång tid på lek som på att jaga. När späckhuggare är mellan 2 och 5 år gamla är de som mest nyfikna. De rör sig mycket runt i flocken men umgås främst med andra i samma ålder. Ungarna i den åldern kallas för propellervalar då de gärna kommer fram till båtarna för att undersöka det nya. När de tröttnat på att ligga runt båten drar de sig en bit ut för att undersöka mer intressanta ting i havet. De kastar upp döda sillar i luften eller balanserar dem på huvudet de drar även ner sjöfåglar under vattnet som sedan kommer upp dränkta med knäckta ben. Anna Bisther berättade för mig att det kunde vara svårt att utföra forskningsarbete med dessa valar surrande runt båten, det är nämligen hemskt lockande att sitta och titta på dem istället för att arbeta.

Sexuella aktiviteter

 Alla valar verkar tillbringa en stor del av sin tid med sexuella aktiviteter. De flocklevande djuren håller alltid på att röra vid varandra och retas med varandra på sätt som verkar sexuellt stimulerande. Dessa aktiviteter bedrivs främst inom flocken, även mellan valar som är nära släkt. De sexuella aktiviteterna pågår även utanför parningssäsongerna vilket anses vara ett tecken på att djuret är välutvecklat.

Parningslekar är ett komplicerat samspel mellan två valar. I förspelet ingår ömsesidiga och försiktiga smekningar på ett mer ingående och intensivt sätt än vid de sexuella lekarna. Parningsleken avslutas hos vissa arter med en visuell signal som talar om att djuret är redo för parning. Parning sker buk mot buk. Hos de stora valarna kan paret behöva assistans för att de ska kunna hålla sina positioner. (Se Bild 5)

Kommunikation

Kommunikation mellan individer är livsnödvändigt för samspelet i naturen. I begreppet ryms alltifrån varnande färgsignaler till det medvetna mänskliga språket. Kommunikation kan sägas vara all form av informationsöverföring mellan individer, såväl inom arten som mellan arter. Ett språk skiljer sig från de övriga kommunikationsvägarna genom att individen med hjälp av det kan förmedla dåtid, nutid och framtid.

Hur används ljuden?

 Hos valarna finns det två huvudtyper av läten, dels korta klickanden med höga frekvenser vilka främst används för ekolokalisering, dels visslingar och skrik som används till kommunikation. Med hjälp av hydrofoner har forskarna kunnat spela in valarnas läten och utifrån observationer de gjort under ljudupptagningarna har de empiriskt lärt sig att förstå vissa av djurens signaler. Det forskarna har fått ut av lätena är information om valarnas kön, identitet, position, reproduktiv status samt information om populationens storlek, födotillgång och rovdjursnärvaro.

Ekolokalisering

 Ekolokalisering är ett sätt att skapa en karta av sin omgivning. Avståndet till ett föremål kan beräknas genom att sända ut ljud och lyssna till hur lång tid det tar för ljudet att återvända. Ljudets räckvidd beror på dess frekvens. Högfrekventa ljud reflekteras lätt och absorberas nästan omedelbart medan lågfrekventa ljud når långt. Ljudets frekvens är omvänt proportionellt mot den minsta storleken ett föremål måste ha för att ljudet ska reflekteras. Detta gör att ju högre frekvenser djuret kan sända ut och uppfatta desto mer detaljerad bild får det av sin omgivning. Sonarsystemet hos tandvalar är baserat på kortvågiga ljud med högfrekvens. De skapar sig en ljudbild av omgivningen genom att sända ut en ström av klickningar. Ekokartan kan göras mycket precis på ett antal olika sätt: Dels genom att variera antalet klickningar per sekund (max 1000), dels genom att variera ljudets frekvens samt genom att röra ljudstrålen fram och tillbaka över föremålet. Vissa valarter kan alstra två frekvenser samtidigt och till och med ändra på längden och “brännvidden” på ljudstrålen. Delfiner kan i test lokalisera fiskar på 2 mm genom att sända ut ljud med en frekvens på mer än 100 kHz. Somliga valar har förmågan att alstra och uppfatta ljud på över 200 kHz (människans övere gräns är 20 000 Hz) detta skulle då teoretiskt betyda att de kan upptäcka föremål som är 0.35 mm stora.

Ekolokalisation hos tandvalar kan delas upp i fyra kategorier:

Smal stråle av lågfrekventa ljud (narrow band) med en maximal frekvens på 4 kHz. Ex: Springare (Delphinus delphis) Bred stråle av lågfrekvent ljud med en maximal frekvens på mellan 16-20 kHz Ex: Späckhuggare (Orcinus orca) Bred stråle av högfrekventa ljud med en maximal frekvens på mellan 30- 60 kHz Ex: Flasknosdelfin (Tursiops truncatus) Bred stråle av ultraljud med en maximal frekvens på över 80 kHz. Ovanstående arter har också lågfrekventa ljud för kommunikation, några kan använda båda typerna på en gång. Alla får större säkerhet genom att svepa med strålen över föremålet och röra på huvud och kropp medan de lyssnar.

Hur kommunicerar valar?

Vitvalen har en stor ljudreportoar bestående av bl.a. kvitter, råmanden och klick. Variationsrikedomen i reportoaren gör att de ibland kallas för havets kanariefåglar. Kanske är det så att de har ett väldigt intrikat kommunikationssystem? En intressant detalj är vitvalens förmåga att förändra sitt ansiktsuttryck. Genom att ändra melonens läge och röra på mungiporna kan valen, i våra ögon, se ut att le, vissla eller med neddragna mungipor se ledsen ut. (se bild). Anledningen till att de på detta sätt förändrar utseendet är okänt, men forskarna tror att uttrycken kan vara någon form av visuella signaler eller ha med ljudalstring att göra.

Något som inte bara är specifikt för vitvalar är valarnas beteende vid ytan. Hos vitvalen kan jag nämna två som också återfinns hos andra valar nämligen spyhop och lobtailing. Spyhop, vilket namnet också antyder, är ett sätt för valen att spana ovanför vattenytan genom att helt enkelt sticka upp huvudet. Lobtailing är ett beteende där valen, av okänd anledning, upprepade gånger slår med stjärtfenan mot vattenytan. Hos knölvalen finns ett beteende kallat flipper-slapping vilket liknar lobtailing, skillnaden är att valen nu använder bröstfenorna som slagverktyg. Ibland ligger de på rygg och slår med båda bröstfenorna samtidigt. Ett annat beteende som återfinns hos knölvalshanar kallas för breaching, då kastar sig djuret upp ur vattnet med huvudet först för att sedan falla ned med ett plask. Ibland vrider de sig 2/3 varv i luften innan de slår ned. Beteendet utförs på parningsområden såväl som på födosöksområden och har setts upprepas av en och samma hane 200 ggr i rad. Forskarna har en mängd teorier runt fenomenet, kanske är det en del av parningsdansen, någon form av visuell signal, ett sätt att samla ihop fisk, bli av med parasiter, styrkeuppvisning eller bara en lek. Några av dessa teorier kan kanske avskrivas då det krävs en stor mängd energi att ta sig upp ur vattnet, särskilt med tanke på att en knölval kan väga upp till 33 ton. Beteendet att hoppa upp ur vattnet återfinns hos mindre delfiner, men då hoppar den oftast helt upp ur vattnet för att sedan göra saltomortaler eller vrida sig som en skruv genom luften. De signaler som forskarna har mest kunskaper om är valarnas aggressionssignaler. Fläckiga delfiner visar aggression och missnöje genom att släppa ut luftbubblor genom blåshålet, en arg fläckig delfin böjer dessutom kroppen, öppnar munnen och skriker högt åt motståndaren. Flasknosdelfiner visar aggression på ett liknande sätt. De klapprar med käkarna och blåser ut luftbubblor via blåshålet. Dessa två arter ses ibland simma tillsammans och de verkar förstå varandras sociala, sexuella och aggressiva signaler.

Ljudsignaler.

Ljudets hastighet i vatten varierar beroende på temperatur och tryck. Då trycket ökar minskar ljudets hastighet och då temperaturen ökar, ökar också ljudets hastighet. Ett ljud med en frekvens på 20 Hz kan under optimala omständigheter ha en räckvidd på 840 km, andra frekvenser kan nå ännu längre. Eftersom en frekvens på 20 Hz inte förlorar någon energi på att studsa mot botten eller mot föremål så förlorar inte ljudet mer än tre decibel på 9000 km. Då många större valar använder sig just av frekvenser runt 20 Hz skulle de kunna kommunicera över stora avstånd. Forskarna tror att ljudsignalerna är till för att sammanföra individer eller för att sprida ut gruppen på ett stort område, kanske över en hel ocean! Det finns också teorier om att ljuden används till navigering genom ekolokalisation, men för att kunna navigera och få en detaljerad bild över omgivningen krävs mycket höga frekvenser. (se ekolokalisering)

Bardvalararnas ljud kan delas upp i fyra kategorier:

Låg frekventa ljud (20-200 Hz) som sjungs i ca.30 s långa sekvenser. Det är antingen fråga om rena toner eller en mer komplex ljudbild med stark harmonisk struktur. Korta smällar vilka också stannar under 200 Hz men ljudet varar inte längre än en sekund. Kvitter och visslingar på över 1000 Hz med snabbt varierande frekvens. Ljuden är oftast mindre än en tiondelssekund långa. Det kan vara rena toner eller ha en mer harmonisk struktur. Återfinns hos nästan alla bardvalar. Klick med frekvenser på upp till 30 kHz (då ohörbart för människan) ofta mindre än en hundradels sekund långa.

Bland valarna är det endast knölvalen som sjunger. Det är hannen som sjunger för att locka till sig honor. Hanarnas sång varierar beroende på var i världen de lever och när på säsongen det är. Knölvalens sång är uppbyggd av klickljud, visslingar och kvittrande läten med frekvenser från 20 Hz till 4 kHz. Sångerna är uppdelade i sekvenser och fraser, vilka i sin tur är sammanlänkade i teman. En sång består av 8-9 teman med strikt ordningsföljd. Valen kan ibland hoppa över ett tema men ordningen följs alltid. En sång kan vara 6-30 minuter lång och upprepas under ett helt dygn, endast avbruten då valen måste upp för att andas. Under säsongen förändras sången gradvis genom att den ändrar frekvens eller att den ändrar längd beroende på att valen tar bort eller lägger till fraser. Förändringen är konsekvent, en borttappad fras eller ett försvunnet tema kommer aldrig tillbaka. Förändringen sker samtidigt och på ett likartat sätt över hela världen. Sångerna lärs in genom imitation vilket gör att forskarna kan höra vilken grupp en val tillhör enbart genom att lyssna på den.

Kaskeloternas ljudsignaler låter som korta klickanden vilka liknar morsesignaler. Forskare som har studerat kaskelotpopulationen runt Galapagos har försökt tyda deras signaler. De har hittat 23 signaler som används under sociala förhållanden. Bl.a. en jämn femklicks kod som ska vara en sorts hälsningsfras. Kaskelothanen (Physeter macrocephalus) indikerar sin närvaro med ett starkt klick som låter som om en fängelsedörr slog igen. Ljudet repeteras var sjunde sekund och används antingen för att attrahera honor eller för att för att skrämma bort andra hanar. Späckhuggarnas ljudreportoar består av höga visslingar, melodiösa variabla signaler samt klick. Klickljuden används för ekolokalisering, de båda andra ljuden används till kommunikation. Varje späckhuggarflock har sin dialekt som förs vidare generationsvis genom imitation. Späckhuggarhonan Vigga är ett unikt exempel på späckhuggarnas förmåga att imitera ljud. Vigga viltfångades utanför Island och fördes till en bassäng med kanadensiska späckhuggare. Till en början använde hon de ljudsignaler hon lärt sig i sin förra flock, men efter något år hade hon mer eller mindre övergått till den kanadensiska flockens ljudreportoar.

Hur alstras ljuden?

 Det finns två huvudteorier om hur ljudet alstras, somliga forskare hävdar att ljuden uppstår i struphuvudet medan andra experter anser att ljuden bildas nära blåshålet. Den teori jag tar upp är en som förespråkar “blåshålsteorin”.

Under den tid djuret håller andan drar en ringmuskel i svalget ihop sig och stänger struplocket. Nasalpluggarna pressas med muskelkraft ned över den yttre näsgångarna (bony nares). Lufttrycket höjs i näsgången och nasofrontalblåsorna blåses upp och täpper till näsgångarna. Luftblåsor nära blåshålet (vestibulära blåsor) blåses även de upp och täpper till blåshålet. Då ljudet ska bildas, höjs lufttrycket i näsgångarna avsevärt och ytterligare luftblåsor blåses upp nära blåshålet. Muskler i den högra nasalpluggen låter nu lite av luften från näsgångarna passera. Den utsläppta luften hamnar i en hålighet med lägre tryck (spiracular cavity) vilket skapar en ström av klickningar. Ljudet filtreras genom ett “resonansfilter” (förstärker vissa frekvenser och försvagar andra. Min anmärkning) Ljudet överförs sedan på något okänt sätt till melonen, ett fettfyllt organ under pannbenet hos tandvalar. Melonen fungerar troligtvis som en akustisklins som riktar och koncentrerar ljudet. Djuret kan på något sätt även ändra på ljudstrålens form under ljudalstringen. Under ljudalstringen samlas den använda luften upp i de vestibulära blåsorna och systemet återställs genom att luften släpps tillbaka till näsgångarna.

Hörsel

Valar saknar ytteröron men har hörselkanal vilken utmynnar i små hål i huvudet. Kanalen är ofta igentäppt med vax vilket antyder att det inte är genom hörselgången som valar tar in ljudsignaler. Ljuden tas istället troligen upp av skelettet och leds genom det fram till käkbenen vilka innehåller en fettrik olja. Via käkbenen leds ljudet till innerörat och in i en liten blåsa (bulla) som är löst upphängd så att den inte har någon kontakt med benen i kraniet. Då ljudet når bulla sätts vätskan i innerörat i rörelse vilket retar hörselnerven. För att riktningsbestämma ett ljud måste valarna uppfatta vilken sida av kroppen som ljudet först når. Valarnas inneröron är därför isolerade ifrån varandra med ett luftigt skum.

Har valarna ett språk?

Svaret på denna fråga beror på hur vi definierar ordet språk. I detta arbete gäller definition att med hjälp av språket ska individen kunna förmedla nutid, dåtid och framtid.

Det har utförts en rad olika experiment för att bevisa att valarna har ett språk. Inget av dem har hittills lyckats. Försök att lära delfiner mänskligt tal har mer liknat de träningsmetoder djurvårdarna på Kolmården har för att lära delfinerna att “sjunga” än ett vetenskapligt uppbyggt expriment. Sådana försök kan inte bevisa att valar kan uttrycka sig självständigt och begripa det de säger. Vad valen har lärt sig är: Låter jag så här så får jag en fisk. Späckhuggarhonan Vigga (som jag beskrev tidigare i arbetet) är inte heller hon ett bevis på att valar har ett språk. Det faktum att hon helt ändrade ljudreportoar kan möjligtvis påvisa att späckhuggarna har ett avancerat kommunikationssystem med signaler för aggression, nödläge och identitet som måste förstås av alla i gruppen för att det sociala samspelet ska fungera. Att de med hjälp av detta signalsystem även skulle kunna uttrycka sig om t.ex framtiden är dock inte bevisat.

Inte något i allt det material jag har läst har kunnat bevisa att valarna har ett språk. De gånger jag har stött på “bevis” har det kommit från new age-inspirerade människor som vill få valen att framstå som ett djur med helbrädgagörande krafter. Så svaret på ovanstående fråga blir därför, med avseende på den information jag har haft tillgänglig: Nej. Det verkliga svaret är dock ännu okänt. Experimenten och frågeställningarna runt frågan måste förändras för att den ska kunna besvaras ordentligt.

Källförteckning

Tryckta källor: Ahrland, Line, Djur från hela världen. (Helsingborg: Kärnan AB, 1985)

Amundin, Mats, Sound production in odontocetes: with emphasis on the harbour porpoise Phocena phocena. (1991)

Carwardine, Marle, Whales, dolphins and porpoises. (England: A Dorling Kindersley Book, 1995)

Watson, Lyall, Sea guide to the whales of the world. (England: The Threshold Foundation, 1981)

| Mer
Betygsätt Valen


Relaterade skolarbeten
Nedanstående är skolarbeten som handlar om Valen eller som på något sätt är relaterade med Valen.

Kommentera Valen

« | »


Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2

Warning: fopen(./.ips1.txt) [function.fopen]: failed to open stream: No such file or directory in /home/d32201/public_html/wp-content/themes/emerald-10/footer.php on line 2